...kom med huvudvärk och en isig kraschlandning i gatan. Men också med samtal om viktigheter i olika sammanhang som på olika sätt berörde och knöts samman. Nya infallsvinklar kring grundantaganden i arbetslag, perspektiv på ansvar, utvärdering av ett litteratur- och läsprojekt, avdammade idéer och ett för mig helt nytt begrepp: självmedkänsla.
December kom också med en längtan efter frid och vila. Omtanke och kramar. Tillräcklighet och tillförsikt.
Många människor runt omkring mig mår dåligt så här års. Jag trodde inte att jag var en av dem. Men november har på många sätt handlat om att hålla ut. Nu får det liksom räcka. Vara nog. Nu tar vi jul. Eller menar jag nya tag? Eller tag i varandra, kanske. Jag börjar med tänderna. Och kudden. I en stor säng där vi kör tre generationer natten till ära. God natt.
torsdag 1 december 2016
tisdag 25 oktober 2016
1827 dagar av saknad
Den 25 oktober 2011 tog en av de finaste människorna på den här jorden sitt sista andetag. 32 år ung och förintad av monstret. Hon som inte tålde blod, doften av sjukhus eller nålar. Som fick prövas mer än någon ska behöva. Som fick sövas på de mest utelämnade sätt, stickas med tjocka nålar och utstå smärtor som jag inte själv kan föreställa mig. Som till slut befriades från plågor, men i samma stund fråntogs det hon värderade högst. Som fick lämna sitt eget kött och blod, sitt hjärtas skatt och ögonsten innan han ens fyllt 3.
Hon var ett av mina vittnen. En sån här vän som vet allt och tycker om en ändå. Som hjälpte mig tillbaka när jag kände mig otillräcklig och slagen till marken. Som stannade när jag svek. Som utmanade mig och såg till att jag utvecklades. Emellanåt kände vi oss för mainstream, tråkiga och blekfeta och försökte få bulimi. Vräkte i oss semlor och peppade varandra att spy. Det brukade sluta med att vi kom fram till att vi halvdög ändå. Som tur var. Allas vägar är krokiga, så även hennes. Hon hade gått på smällar. Fattat dåliga beslut. Blivit övergiven, lurad och besviken. Men alltid rest sig. Alltid förlåtit.
Hon lyste upp det mörkaste av rum, bangade aldrig ur, ställde alltid upp för andra, bakade grymma kakor, tog ställning för de svaga och visste hur man ställde till ett ordentligt kalas. Några av mitt livs roligaste ögonblick har jag haft tillsammans med henne. Hon gav mig punken, skakade om mig när jag var för stiff, var kung på matchmaking, en god lyssnare, befriade prestigelös och sket ofta fullständigt i hur hon uppfattades andra. Hon kunde umgås med de flesta och det kryllade alltid av vänner runt henne när vi växte upp.
Älskade Sara. Du skulle förstå allt det där jag inte kan prata med någon om. Det kändes som om dina öron aldrig tröttnade. Jag saknar dig till månen och tillbaka!
"När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då"
L Winnerbäck
Hon var ett av mina vittnen. En sån här vän som vet allt och tycker om en ändå. Som hjälpte mig tillbaka när jag kände mig otillräcklig och slagen till marken. Som stannade när jag svek. Som utmanade mig och såg till att jag utvecklades. Emellanåt kände vi oss för mainstream, tråkiga och blekfeta och försökte få bulimi. Vräkte i oss semlor och peppade varandra att spy. Det brukade sluta med att vi kom fram till att vi halvdög ändå. Som tur var. Allas vägar är krokiga, så även hennes. Hon hade gått på smällar. Fattat dåliga beslut. Blivit övergiven, lurad och besviken. Men alltid rest sig. Alltid förlåtit.
Hon lyste upp det mörkaste av rum, bangade aldrig ur, ställde alltid upp för andra, bakade grymma kakor, tog ställning för de svaga och visste hur man ställde till ett ordentligt kalas. Några av mitt livs roligaste ögonblick har jag haft tillsammans med henne. Hon gav mig punken, skakade om mig när jag var för stiff, var kung på matchmaking, en god lyssnare, befriade prestigelös och sket ofta fullständigt i hur hon uppfattades andra. Hon kunde umgås med de flesta och det kryllade alltid av vänner runt henne när vi växte upp.
Älskade Sara. Du skulle förstå allt det där jag inte kan prata med någon om. Det kändes som om dina öron aldrig tröttnade. Jag saknar dig till månen och tillbaka!
"När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då"
L Winnerbäck
lördag 22 oktober 2016
Någongång runt midnatt
Suddar för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Jag är så tacksam för att ni där ute blivit många och för all fin återkoppling jag får. Att någon väntar och längtar efter ord från mitt inuti, känns vackert och märkvärdigt och samtidigt så vansinnigt läskigt.
Mitt eget motarbetande av mitt skrivandet här beror på två saker, om jag ska tro min egen initiala analys (och att inte tro på mina analyser är så 2015). Jag har för det första ingen enskild händelse eller känsla att uppehålla mig vid. Alltså, det finns saker i mitt liv som känns, däri ligger inte svårigheten. Mitt inuti består just nu av väldigt många både bra och mindre bra saker, men det är antingen för tidigt eller för komplicerat för att förhålla sig nyanserat till (ja, för det är ju preeecis nyanserat som stämmer så väl in på hur jag förhåller mig till saker...). Det andra är att jag igen har skrivit och inte publicerat i sådan omfattning, att jag jämför om det jag skriver ikväll på riktigt är bättre än det jag skrev i förrgår och så vidare.
Så. Nu ska jag banne mig bli klar. Färdig.
Ikväll har jag varit på en fin föreställning om livet. Och fått lite hjälp på traven. Det här med att förstå mina behov. Och att jag kanske inte letar på rätt ställen. Jämförelsen med att äta godis, när man egentligen är hungrig fastnade. Hon är typ legitimerad i ämnet för övrigt. Fast religion i det offentliga rummet intresserar henne inte alls. Än. Vi ska nog hitta dit också. Så småningom.
Vi såg för övrigt filmen hon skriver om ihop och har jag har sett ytterligare en måstefilm sen sist. Den heter Min pappa Toni Erdmann. Bara gå! Det är ni skyldiga er själva.
Natti!
Så. Nu ska jag banne mig bli klar. Färdig.
Ikväll har jag varit på en fin föreställning om livet. Och fått lite hjälp på traven. Det här med att förstå mina behov. Och att jag kanske inte letar på rätt ställen. Jämförelsen med att äta godis, när man egentligen är hungrig fastnade. Hon är typ legitimerad i ämnet för övrigt. Fast religion i det offentliga rummet intresserar henne inte alls. Än. Vi ska nog hitta dit också. Så småningom.
Vi såg för övrigt filmen hon skriver om ihop och har jag har sett ytterligare en måstefilm sen sist. Den heter Min pappa Toni Erdmann. Bara gå! Det är ni skyldiga er själva.
Natti!
söndag 2 oktober 2016
En vecka utan vardagar
Jag höll på att göra det igen... Inleda med att det blivit oktober. Kanske något om färgerna, sensommarkänslan den här helgen, om att tvinga sig själv att ha strumpor i väskan (innovatörer, det finns SÅ mycket kvar att göra kring strumpor!) eller något om sjalarna. Det är mitt absolut mest enkla sätt att släta över att den här veckan är svår att beskriva i ord.
Den har maxproppats. Veckan alltså. Jag skulle inte säga att jag flytt, utan mer fyllt den med människor, möten och sammanhang som jag längtat efter, trivs med och tror mig behöva. Det har blivit lite sömn, för lite träning och för mycket vin om vi ska hårddra det. Men optimalt med skratt, innerliga samtal, nya platser och en fantastisk mix av alltidfunnitsdärvänner, längesenvisågsvänner, vadvillvimeddethärvänner, vibehöveringendefinitionvänner och helt nya möten med människor som blir insläppta och har släppt in mig på ett sätt som är fint och väldigt värdefullt.
Som vanligt har jag sovit ett par nätter hos Christina. I hemmet som alltid är lagom mörkt när man somnar och alltid skirt ljust när man vaknar. Fått en egen låda i badrummet och te i soffan fast jag kommer mitt i natten. På sängbordet står en blå glasflaska som jag tror är en oljelampa, en mönstrad rosa-orange gris och några porslinsfåglar. Jag gillar sovaihopgrejen, höra hennes andetag och några snarkningar, dricka kaffe tillsammans och gå morgonpromenader. Det är tryggt och varmt här. Och jag duger alltid.
Veckan har bjudit på insikter också. Om ett par saker jag processat en tid. Jag har lärt mig några nya grejer, har introducerats för ny musik, ätit mat som jag ska försöka laga själv och haft ont i kropp och hjärta sen förra helgens bryggupptagning. Men när jag försöker skriva om det här så trycker jag aldrig på publicera så för att komma till skott med just det så blir det inga djupdykningar idag.
Idag är det söndag. Ta emot barn-dag. De har önskat att vi ska handla ihop, laga tacos och äta glass med maränger och strössel. Eftersom inte veckan inneburit någon egentlig hemmakväll för mig känns det som ett utmärkt sätt att få hem dem på. Normalisera och varva ner. Försöka ta in att det här är mitt sen-liv. Det finns inget som står på paus och väntas in. Det kommer att vara en tillvaro av kontraster, suddiga ibland och knivskarpa ibland. Det är 12 år kvar tills de i bästa fall gått ut gymnasiet. Jag vet ganska lite om vart livet kommer föra oss under dessa år, men satsar på en mer närvarande vecka än förra barnveckan. Det är ett lättslaget mål. Vi ska gå till badhuset och fira fredag med kusinhäng. Greja lite med rumsbyten och åka till tippen. Göra läxor och sova i hög. Allt och ingenting är precis som vanligt.
Den har maxproppats. Veckan alltså. Jag skulle inte säga att jag flytt, utan mer fyllt den med människor, möten och sammanhang som jag längtat efter, trivs med och tror mig behöva. Det har blivit lite sömn, för lite träning och för mycket vin om vi ska hårddra det. Men optimalt med skratt, innerliga samtal, nya platser och en fantastisk mix av alltidfunnitsdärvänner, längesenvisågsvänner, vadvillvimeddethärvänner, vibehöveringendefinitionvänner och helt nya möten med människor som blir insläppta och har släppt in mig på ett sätt som är fint och väldigt värdefullt.
Som vanligt har jag sovit ett par nätter hos Christina. I hemmet som alltid är lagom mörkt när man somnar och alltid skirt ljust när man vaknar. Fått en egen låda i badrummet och te i soffan fast jag kommer mitt i natten. På sängbordet står en blå glasflaska som jag tror är en oljelampa, en mönstrad rosa-orange gris och några porslinsfåglar. Jag gillar sovaihopgrejen, höra hennes andetag och några snarkningar, dricka kaffe tillsammans och gå morgonpromenader. Det är tryggt och varmt här. Och jag duger alltid.
Veckan har bjudit på insikter också. Om ett par saker jag processat en tid. Jag har lärt mig några nya grejer, har introducerats för ny musik, ätit mat som jag ska försöka laga själv och haft ont i kropp och hjärta sen förra helgens bryggupptagning. Men när jag försöker skriva om det här så trycker jag aldrig på publicera så för att komma till skott med just det så blir det inga djupdykningar idag.
Idag är det söndag. Ta emot barn-dag. De har önskat att vi ska handla ihop, laga tacos och äta glass med maränger och strössel. Eftersom inte veckan inneburit någon egentlig hemmakväll för mig känns det som ett utmärkt sätt att få hem dem på. Normalisera och varva ner. Försöka ta in att det här är mitt sen-liv. Det finns inget som står på paus och väntas in. Det kommer att vara en tillvaro av kontraster, suddiga ibland och knivskarpa ibland. Det är 12 år kvar tills de i bästa fall gått ut gymnasiet. Jag vet ganska lite om vart livet kommer föra oss under dessa år, men satsar på en mer närvarande vecka än förra barnveckan. Det är ett lättslaget mål. Vi ska gå till badhuset och fira fredag med kusinhäng. Greja lite med rumsbyten och åka till tippen. Göra läxor och sova i hög. Allt och ingenting är precis som vanligt.
söndag 11 september 2016
Brytningstid
Det har varit en emotionellt tuff tid. Jag har gått runt som i kvicksand och haft svårt att orientera mig. Jag försöker få det på pränt, men skrivandet känns likadant. Rikningslöst och trögt.
Jag har gång på gång kommit på mig själv med att tänka i beteenden som jag lärt mig inte fungerar och bromsat upp mig halvvägs in i saker. Det är stökigt och lite häftigt på samma gång. Att kroppen vägrat utföra det som andra människor eller mitt eget huvud förväntat sig. Det har inneburit några reviderade husregler hemma, inställda aktiviteter som jag tackat ja till först och sedan dragit tillbaka och ganska många "det låter kul, men det passar inte just nu". Vassare gränsdragningar och pånyttänkanden som är både vedmodiga och fantastiska på samma gång. Det blir inte rätt jämt. Och det måste vara okej det också.
Som tur är har jag Christina. Som jag flyttar ihop med emellanåt. Som låter mig vara hela jag och ser till att jag har roligt mellan dipparna. Och Johan. Världens bästa Johan som hjälper mig att sortera och viskar snälla saker i mitt öra i 3 timmar när det är som krisigast. Som säger "jag hör att du låter mer säker i den där frågan än vad du gjorde i våras" fast det känns lika mycket pingpong inuti.
Det är en dålig tid för de stora besluten. Det är lagom med hur mycket spagetti det går åt till 6 hungriga ungar. Det är en dålig tid för de stora förändringarna också. Men en ypperlig sådan att somna innan midnatt och ta frisk luft varje dag. Och sitter jag fast kan jag springa på stället. För jag får det!
För det ser ändå ut att bli en fin höst. Mycket tyder på det! Karolina flyttar till Sverige. Och korsspindlarna och kantarellerna väntar på mig i skogen. Mörkret och den svala, syrerika luften är åter här och sjalarna hänger redo! Kom hit och ge mig lite farligheter!
Jag har gång på gång kommit på mig själv med att tänka i beteenden som jag lärt mig inte fungerar och bromsat upp mig halvvägs in i saker. Det är stökigt och lite häftigt på samma gång. Att kroppen vägrat utföra det som andra människor eller mitt eget huvud förväntat sig. Det har inneburit några reviderade husregler hemma, inställda aktiviteter som jag tackat ja till först och sedan dragit tillbaka och ganska många "det låter kul, men det passar inte just nu". Vassare gränsdragningar och pånyttänkanden som är både vedmodiga och fantastiska på samma gång. Det blir inte rätt jämt. Och det måste vara okej det också.
Som tur är har jag Christina. Som jag flyttar ihop med emellanåt. Som låter mig vara hela jag och ser till att jag har roligt mellan dipparna. Och Johan. Världens bästa Johan som hjälper mig att sortera och viskar snälla saker i mitt öra i 3 timmar när det är som krisigast. Som säger "jag hör att du låter mer säker i den där frågan än vad du gjorde i våras" fast det känns lika mycket pingpong inuti.
Det är en dålig tid för de stora besluten. Det är lagom med hur mycket spagetti det går åt till 6 hungriga ungar. Det är en dålig tid för de stora förändringarna också. Men en ypperlig sådan att somna innan midnatt och ta frisk luft varje dag. Och sitter jag fast kan jag springa på stället. För jag får det!
För det ser ändå ut att bli en fin höst. Mycket tyder på det! Karolina flyttar till Sverige. Och korsspindlarna och kantarellerna väntar på mig i skogen. Mörkret och den svala, syrerika luften är åter här och sjalarna hänger redo! Kom hit och ge mig lite farligheter!
tisdag 23 augusti 2016
Om att göra plats i hjärtat
Nu är det uttalat. Orden är sagda. Luften rensad. Det tog ett tag att acceptera.
Det räckte inte. Vi ville. Vi försökte. Vi gav upp.
Det var inte ens särskilt svårt. För det är ju som han säger. Att jag förtjänar kärlek utan betänketid.
Med förvissning om att smulpaj kan vara supergott, sopar jag upp och knådar ihop mig igen. Jag har längtat efter henne. Hon som hänger ungefär ihop. Och som inte låter sig begränsas.
Min vän Peter skickade mig ett par rader om att avsluta något man vet inte kommer bli. Han beskriver det så bra. Som att vi bara gör plats för ren och fin kärlek. Jag ska försöka freda den platsen. Bo in mig. Besöka den emellanåt. Säkerställa att jag gillar att hänga där själv och på så sätt göra den åtkomlig och trivsam även för andra.
Tills dess odlar jag andra "på riktigt"-relationer, tar ett omtag om klättringen, fördjupar mig i arbetet och umgås med min lillfamilj. Det finns så många bra människor omkring mig nu. Det finns ingen anledning att forcera in fler.
"You are what you love and not what loves you back", sjunger fina Sofie här med Christian Kjellvander i 100 words for fear. Och de orden håller mig sällskap ikväll.
Det räckte inte. Vi ville. Vi försökte. Vi gav upp.
Det var inte ens särskilt svårt. För det är ju som han säger. Att jag förtjänar kärlek utan betänketid.
Med förvissning om att smulpaj kan vara supergott, sopar jag upp och knådar ihop mig igen. Jag har längtat efter henne. Hon som hänger ungefär ihop. Och som inte låter sig begränsas.
Min vän Peter skickade mig ett par rader om att avsluta något man vet inte kommer bli. Han beskriver det så bra. Som att vi bara gör plats för ren och fin kärlek. Jag ska försöka freda den platsen. Bo in mig. Besöka den emellanåt. Säkerställa att jag gillar att hänga där själv och på så sätt göra den åtkomlig och trivsam även för andra.
Tills dess odlar jag andra "på riktigt"-relationer, tar ett omtag om klättringen, fördjupar mig i arbetet och umgås med min lillfamilj. Det finns så många bra människor omkring mig nu. Det finns ingen anledning att forcera in fler.
"You are what you love and not what loves you back", sjunger fina Sofie här med Christian Kjellvander i 100 words for fear. Och de orden håller mig sällskap ikväll.
lördag 6 augusti 2016
Som att pilla bort ett plåster långsamt, kanske
"Hur känns det nu?", frågade vännen medan de gick ner mot stranden sista dagen innan hemfärd.
"Hur det känns?", frågade jag som för att köpa mig lite tid innan jag svarade.
Väninnan tog utrymmet och specificerade sig. Det fanns inte längre någon möjlighet att komma undan med en axelryckning eller ett kvävt skratt.
Jag citerade för oklar gång i ordningen Hannas fantastiska avskedsskildring; "She craved for an end to this dreaded ending". Egentligen har jag ju redan förlorat, det blir nog enklare när kroppen börjar fatta det. Så jag på allvar kan få hantera det. Sörja det som inte blev. Vänja mig. Illusionen som jag föreställde mig den, finns ju definitivt inte. Det var ju inte det här jag hoppades på i mars.
"Vad hoppas du nu då?", fortsatte hon medan havet tornade upp sig framför oss.
"Att han ska säga det, tror jag", fortsatte jag släpande. "Just nu spar han på mig och det orkar jag egentligen inte." Samtidigt dömer jag honom inte, han gör precis som jag brukar göra. Väntar ut. På att den andra ska tröttna. Ta steget. Säga stopp. Jag vet inte om det är stolthet eller hopp, just nu orkar jag inte ge honom den utvägen. Han har sagt att det brukar bli så. Att tjejerna ger upp, medan han velar.
"Men han kommer ju inte att säga det. Han kommer ju bara bara sluta höra av sig". Hon har nog rätt. Min vän. Hon brukar ha det. Han kommer sudda ut sig och jag kommer sitta här med mitt förstoringsglas och leta spår av liv och närvaro när jag får en stund över eller när andan faller på. Det är förgörande. Som att vistas i ett rum där syret långsamt försvinner. Eller äta makrill.
Imorgon flyger vi hem. Till kärlek utan villkor och eftertanke. Till några som inte behöver sakna mig på prov. Vad jag längtar efter att sova i hög och suga ut den här sommarens sista semestervecka.
"Hur det känns?", frågade jag som för att köpa mig lite tid innan jag svarade.
Väninnan tog utrymmet och specificerade sig. Det fanns inte längre någon möjlighet att komma undan med en axelryckning eller ett kvävt skratt.
Jag citerade för oklar gång i ordningen Hannas fantastiska avskedsskildring; "She craved for an end to this dreaded ending". Egentligen har jag ju redan förlorat, det blir nog enklare när kroppen börjar fatta det. Så jag på allvar kan få hantera det. Sörja det som inte blev. Vänja mig. Illusionen som jag föreställde mig den, finns ju definitivt inte. Det var ju inte det här jag hoppades på i mars.
"Vad hoppas du nu då?", fortsatte hon medan havet tornade upp sig framför oss.
"Att han ska säga det, tror jag", fortsatte jag släpande. "Just nu spar han på mig och det orkar jag egentligen inte." Samtidigt dömer jag honom inte, han gör precis som jag brukar göra. Väntar ut. På att den andra ska tröttna. Ta steget. Säga stopp. Jag vet inte om det är stolthet eller hopp, just nu orkar jag inte ge honom den utvägen. Han har sagt att det brukar bli så. Att tjejerna ger upp, medan han velar.
"Men han kommer ju inte att säga det. Han kommer ju bara bara sluta höra av sig". Hon har nog rätt. Min vän. Hon brukar ha det. Han kommer sudda ut sig och jag kommer sitta här med mitt förstoringsglas och leta spår av liv och närvaro när jag får en stund över eller när andan faller på. Det är förgörande. Som att vistas i ett rum där syret långsamt försvinner. Eller äta makrill.
Imorgon flyger vi hem. Till kärlek utan villkor och eftertanke. Till några som inte behöver sakna mig på prov. Vad jag längtar efter att sova i hög och suga ut den här sommarens sista semestervecka.
torsdag 4 augusti 2016
Tillflykt: Sopot
Summerar första dagarna i Polen.
Antal schyssta middagar: 2/2
Antal inkomna kärleksförklaringar från svunnen tid: 1
Antal kvällar vi endat upp småberusade på strandbar för några koppar te och eminent vattenpipa: 2/2
Antal soldagar: 1/1
Antal shoppade kjolar: 1
Antal shoppade läppstift: 2
Antal nya väskor: 1
Antal allergiska reaktioner på nygjorda naglar: 1
Antal intagna schweindyra polska allergitabletter: 1
Antal espresso på små pittoreska kaféer: 300
Typ så! Helt fucking bra!
Antal schyssta middagar: 2/2
Antal inkomna kärleksförklaringar från svunnen tid: 1
Antal kvällar vi endat upp småberusade på strandbar för några koppar te och eminent vattenpipa: 2/2
Antal soldagar: 1/1
Antal shoppade kjolar: 1
Antal shoppade läppstift: 2
Antal nya väskor: 1
Antal allergiska reaktioner på nygjorda naglar: 1
Antal intagna schweindyra polska allergitabletter: 1
Antal espresso på små pittoreska kaféer: 300
Typ så! Helt fucking bra!
fredag 29 juli 2016
Alla dessa titlar...
Klockan har passerat 03. Jag har en varm hjässa i min armhåla, en liten hand inborrad i en valk och alldeles fuktiga kinder. Sträcklyssnat på Martina Haags "Det är nåt som inte stämmer" sen den lille intill somnade och känner mig lite tillskrynklad och sorgsen, men äntligen redo för att ta natt. För en halvtimme sen kom ett livstecken i en i övrigt tyst telefon. Jag är också tyst. Hela dagarna är jag nästan som vanligt. Ler när man ska le och när vi ligger på magarna på bryggan och pratar om livet medan vi tittar på flötet som guppar glömmer jag bort att vara förvirrad, tom och längtig. Kortspel, bada, hoppa höjdhopp, skjuta pilbåge eller spela fåniga ipad spel funkar hjälpligt också. Det är en lycka att se barnen så nöjda och bekymmerslösa här ute.
Mellanpojken har fått en cowboyhatt och går omkring i shorts, bar överkropp och hatt. Tar hand om sin lillebror och fixar med stort självförtroende allt med fisket nu. Maskar på, plockar bort fisk och bryter nackar. Kastspöt också, även lillebror har fått till fler och fler bra kast och pillat på nån mask och plockat bort en liten firre. Idag fick han dessutom upp en abborre helt utan bete. Ska vara en storfiskare som lyckas med något sånt. Om kvällarna spelar vi Hollywood, även det hur kul som helst att alla barn kan vara med på och läser Sjörövarskatten från Pojkarnas julbok 1937 och jag tycker det är minst lika spännande som barnen. Tack vare mamma och min svåger har jag kunnat ge alla barnen lite tid för sig själva med mig även om vi rör oss i flock mestadels. Sånt underbart sommarlov och ändå så märkligt att vara ensam vuxen i familjen. Som om jag aldrig någonsin kommer att på riktigt dela det jag ser och upplever med barnen med någon annan igen.
Ute blir himlen allt ljusare och jag ska sno åt mig några timmars sömn.
Mellanpojken har fått en cowboyhatt och går omkring i shorts, bar överkropp och hatt. Tar hand om sin lillebror och fixar med stort självförtroende allt med fisket nu. Maskar på, plockar bort fisk och bryter nackar. Kastspöt också, även lillebror har fått till fler och fler bra kast och pillat på nån mask och plockat bort en liten firre. Idag fick han dessutom upp en abborre helt utan bete. Ska vara en storfiskare som lyckas med något sånt. Om kvällarna spelar vi Hollywood, även det hur kul som helst att alla barn kan vara med på och läser Sjörövarskatten från Pojkarnas julbok 1937 och jag tycker det är minst lika spännande som barnen. Tack vare mamma och min svåger har jag kunnat ge alla barnen lite tid för sig själva med mig även om vi rör oss i flock mestadels. Sånt underbart sommarlov och ändå så märkligt att vara ensam vuxen i familjen. Som om jag aldrig någonsin kommer att på riktigt dela det jag ser och upplever med barnen med någon annan igen.
Ute blir himlen allt ljusare och jag ska sno åt mig några timmars sömn.
onsdag 27 juli 2016
Visby ToR del 2
Roar mig med att konstruera hemsnickrade slut på historien. Jag gör det rätt ofta. Konstruerar tänkbara och otänkbara slut på saker som känns. Jag älskade de där Mitt livs novell-berättelserna när högstadiekärleken plötsligt dök upp på kontoret 17 år senare. Som Ally McBeals Billy. I mina fantasier var han sällan gift, men nåja, ungefär så. Men min Billy, han med nallebjörnsarmarna och chokladhåret, blev bara 27. Och trots att jag fortfarande ser honom i varuhusvimlet då och då, så kommer han inte att stå där på IKEA-parkeringen som jag kanske tänkt mig det så där en 726 482 gånger och inte kan jag skriva in en tyst vädjan i mina framtida publikationer om att mötas på Rialto heller. Måhända har jag ända sen den där senhösten 2007 när jag satt i en övernattningslägenhet i Västra hamnen i Malmö och fick beskedet att mitt första spadtag förolyckats letat efter en ny Billy. Det var samma höst som Lasse W antog att det fanns någon jag skulle ringa om han som bodde här förut inte fanns och som mitt andra barn flyttade in i min livmoder. Under graviditetens senare del kunde jag ibland tänka att barnet jag bar kanske skulle komma att påminna om min bortgångna Billy. Så här åtta år senare kan jag bara konstatera att de mer är varandras motsatser och om det verkligen på riktigt finns något spår av reinkarnation så lever han vidare någon annanstans.
Alternativa slut på Visby ToR känns lite i sin linda. Jag har förvisso nått upp i säkert 15-20 typer redan, men de flesta är återanvända från tidigare. En klassiker är; "Vi hördes aldrig mer men så kom dagen då den ostyrige tonåringens nya kärleks föräldrar bjöd hem oss på middag. Och så öppnades dörren och där stod den där gamla dejten som man ville så mycket med, men som aldrig blev." Eller så är vi ombord på samma plan som störtar i Anderna och konfronteras plötsligt med beslut och utmaningar långt större än dem vi tyckte vi stod inför där i bilen hem från färjan. Ungefär så håller jag på.
De håller mig sysselsatt. Scenarierna. Och ungarna. Som äntligen är samlade igen. 2 som fiskar heeeeela tiden och en prepubertal storasyster som tycker att vi borde hinna med lite shopping när vi ändå är i stugan... Någon som knäcker den ekvationen?
Alternativa slut på Visby ToR känns lite i sin linda. Jag har förvisso nått upp i säkert 15-20 typer redan, men de flesta är återanvända från tidigare. En klassiker är; "Vi hördes aldrig mer men så kom dagen då den ostyrige tonåringens nya kärleks föräldrar bjöd hem oss på middag. Och så öppnades dörren och där stod den där gamla dejten som man ville så mycket med, men som aldrig blev." Eller så är vi ombord på samma plan som störtar i Anderna och konfronteras plötsligt med beslut och utmaningar långt större än dem vi tyckte vi stod inför där i bilen hem från färjan. Ungefär så håller jag på.
De håller mig sysselsatt. Scenarierna. Och ungarna. Som äntligen är samlade igen. 2 som fiskar heeeeela tiden och en prepubertal storasyster som tycker att vi borde hinna med lite shopping när vi ändå är i stugan... Någon som knäcker den ekvationen?
söndag 24 juli 2016
Visby ToR del 1
Jag drömde inatt. Kanske sov jag. Möjligen var jag vaken. Jag sträckte mig efter saker. Ibland fick jag fatt i dem, men då gled de mig nästan genast ur händerna. Eller så nådde jag inte riktigt fram. Snuddade vid dem, men kom inte tillräckligt nära för att kroka i och hålla kvar. Så jag såg dem falla. Det var tankar, leenden och ett hjärta. Det var samförstånd och ömsesidighet. Det var mig själv som jag vill vara.
Så vände vi hemåt, jag och mitt semestersällskap. Jag som det där tårtbitsjaget, skärvan. Det går så snabbt att halka tillbaka. Utlåtanden, recensioner och blickar möter huden som små nålar och förnimmelser av oduglighet sprider sig i kroppen och det lilla barnet inom mig hojtar; "Lystring, samtliga celler! Post till arkivet" Flashbacks från slitna skolkorridorer, granskningar, omdömen, snäva normer, gympasalar, flickrum och ouppnåeliga ideal snabbspolas på repeat. Trots att förnuftet gör allt för att överrösta och släta över; "Hoppsan, varning, pling. Du är allt. Du kan inte bli mer! Hörru, kom igen va, du har ju börjat duga!", reduceras jag till den osäkra, vacklande tjej jag var förut. Jag blir handlingsförlamad, vilsen och stel. Jag sväljer ord, tar handen i mitt ansikte och snubblar. Det som i vanliga fall kan förefalla vara en lagom utmaning, blir oöverstigligt svårt. Som om det fanns en missad defekt, som om jag inte kände till dem alla. Varenda tillkortakommande, varenda fläck. Jag behöver inga påminnelser. De är självpåminnande.
Nyss så stolt över hur vårens arbete började ge skörd. Hur insikt efter insikt byggde bo i mig. Hur jag börjat lita på min förmåga. Och blev omtyckningsbar. Hur jag valde sammanhang där jag expanderade, levlade upp mig. Började lätta på locken som hållit mig nere hela livet.
Kom hem ikväll trasig, tillbakaspolad och karvad. Halva jag vill straffa mig. Straffa mig för att jag lurade mig själv, för att jag inte räckte till. Som efter kolasåskillen. När jag bestämde mig för att det inte fick kännas. Andra halvan litar på att det går över. Att jag med lite distans kommer se hur det är, att det är illusionen och det jag tillskrev den som inte finns mer. Allt annat är kvar. Och att jag borde belöna mig. För att jag ser allt det här. Och för att jag sa stopp. Och för att jag tar chanser. Och går in helhjärtat. Och är modig. Och klok.
Jag har fått några nya ärr. Men också solsken. Jag har besökt några av Sveriges absolut vackraste platser och haft många intressanta samtal. Kommit åt saker som inte brukar kommas åt. Emellanåt har det varit fint och enkelt. Nu några dagar i kokong i stugan. Med en kille som nyss upptäckt att hans stortå är lika stor som min lilltå och som jag längtar mig fördärvad efter varannan vecka. Och hans lika fina storebror som har blivit cool och mest kusinhänger här. Deras syster bestämde sig för att stanna ett par dagar till hos sin pappa och deras nya hundvalp. Det är juli. Det är semester. Jag finns.
Så vände vi hemåt, jag och mitt semestersällskap. Jag som det där tårtbitsjaget, skärvan. Det går så snabbt att halka tillbaka. Utlåtanden, recensioner och blickar möter huden som små nålar och förnimmelser av oduglighet sprider sig i kroppen och det lilla barnet inom mig hojtar; "Lystring, samtliga celler! Post till arkivet" Flashbacks från slitna skolkorridorer, granskningar, omdömen, snäva normer, gympasalar, flickrum och ouppnåeliga ideal snabbspolas på repeat. Trots att förnuftet gör allt för att överrösta och släta över; "Hoppsan, varning, pling. Du är allt. Du kan inte bli mer! Hörru, kom igen va, du har ju börjat duga!", reduceras jag till den osäkra, vacklande tjej jag var förut. Jag blir handlingsförlamad, vilsen och stel. Jag sväljer ord, tar handen i mitt ansikte och snubblar. Det som i vanliga fall kan förefalla vara en lagom utmaning, blir oöverstigligt svårt. Som om det fanns en missad defekt, som om jag inte kände till dem alla. Varenda tillkortakommande, varenda fläck. Jag behöver inga påminnelser. De är självpåminnande.
Nyss så stolt över hur vårens arbete började ge skörd. Hur insikt efter insikt byggde bo i mig. Hur jag börjat lita på min förmåga. Och blev omtyckningsbar. Hur jag valde sammanhang där jag expanderade, levlade upp mig. Började lätta på locken som hållit mig nere hela livet.
Kom hem ikväll trasig, tillbakaspolad och karvad. Halva jag vill straffa mig. Straffa mig för att jag lurade mig själv, för att jag inte räckte till. Som efter kolasåskillen. När jag bestämde mig för att det inte fick kännas. Andra halvan litar på att det går över. Att jag med lite distans kommer se hur det är, att det är illusionen och det jag tillskrev den som inte finns mer. Allt annat är kvar. Och att jag borde belöna mig. För att jag ser allt det här. Och för att jag sa stopp. Och för att jag tar chanser. Och går in helhjärtat. Och är modig. Och klok.
Jag har fått några nya ärr. Men också solsken. Jag har besökt några av Sveriges absolut vackraste platser och haft många intressanta samtal. Kommit åt saker som inte brukar kommas åt. Emellanåt har det varit fint och enkelt. Nu några dagar i kokong i stugan. Med en kille som nyss upptäckt att hans stortå är lika stor som min lilltå och som jag längtar mig fördärvad efter varannan vecka. Och hans lika fina storebror som har blivit cool och mest kusinhänger här. Deras syster bestämde sig för att stanna ett par dagar till hos sin pappa och deras nya hundvalp. Det är juli. Det är semester. Jag finns.
söndag 17 juli 2016
Saker som hon gör
Det har blivit juli och vi pratar om hjärnspöken, acceptans och anpassning. Vi sätter livet och varandra under lupp. Då och nu och sen blandas och förs isär. Tyvärr fanns det för många och för tidiga orosmoln för att bygga någonting bra. Uppbrottet är ett faktum.
Tillit kan vi inte redovisa oss till. Det är min övertygelse. Micke Gunnarsson liknar den vid ett frö vi gräver ner. Det kan vi inte hålla på att gräva upp och titta på, för att som försäkra oss om att det växer. Vi måste lita på det. Jag tror det är samma med relationer. Jag kände mig uppgrävd och kom på hur det kändes förr. När jag blev uppgrävd så ofta att jag slutade växa. Vill de ha ett bonsaiträd får de byta frö helt enkelt. Jag är mer en vildvuxen hallonhäck, som skjuter jordskott, sticks en del, är svår att få snygg och samlad och kan förefalla rent omöjlig att beskära. Vissa år känns jag ovärd och trist, andra ger jag rejält med skörd som kan bli till försvinnande god marmelad och saft.
När det blir svårt och krångligt har jag problem med att se det fina. Allt blir som naggat. Så den här hallonhäcken lämnade. Men tar med sig eftertanke. Eftersom det mitt i allt finns så många mönster. Och hon känner en skyldighet mot framtida män, sina barn, vänner och sig själv att ta itu med dessa, och försöka beskära sina egna misstag.
Mönster #1 - Dubbelmoral frågetecken
Ett av de nya målen med mitt nya liv var att utvidga mig. Mina relationer och sammanhang skulle bli fler och så ville jag upptäcka nya sidor av mig själv och återupptäcka latenta gamla ungdomsjaget som jag aningen naivt mindes som rätt befriad och kul. Jag ville sparka in låsta dörrar och levla upp mig själv utanför bekvämlighetszonen. Sådana här jätteläskiga grejer, som jag föreställde mig initialt, som att prata mer engelska, dansa och gruppträna har jag inte utmanat i någon vidare utsträckning än, men jag har gjort helt fantastiskt mycket annat. Genom att bredda mina perspektiv, principer och ideal så breddar jag naturligtvis det jag som jag har att förhålla mig till, älska och stå för. Och det är inte alltid så enkelt. Jag har de senaste sex månaderna speglat mig mot många nya ögon och ibland vet jag att jag uppfattas som spretig och, diffus. Det kan inte alltid vara enkelt bredvid. När någon hela tiden omprövar, tar om, kliver i och ur, fram och tillbaks. Jag vill tro att jag hela vägen är sann mot mig själv, att allt är jag men att jag är komplex. Jag gillar att jag är kontextstyrd. Att viktigheter får bli petitesser ibland, att jag kan vara liberal och tillåtande ikväll och ändå få vara en del av revolutionen imorgon. Där inte det ena per automatik utesluter det andra i någon slags snäv normform som jag ändå inte passar i. Ha lårhöga stövlar och polotröja, liksom. Men jag gillar samtidigt inte dubbelmoral. Jag har större tålamod med att den som slåss för lägre skatt fuskar med sin egen, än den som slåss för höjda. Jag kör mot gult (ljusrött) ibland, och pekar därför inte finger mot den medtrafikant som gör detsamma. Så därför svider det när jag blir kritiserad för att vara för dubbel. Att vara oflexibel och inte anpassa mig. Relationer handlar ju till viss del om att anpassa sig. Varför måste jag hela tiden kollidera med mig själv? Om jag nu är sann och på riktigt? Har jag bara inte hängt med? Behöver jag bara lite mer tid och träning? På att sammanföra sfärer och stå kvar hel. Med alla mina mig. Eller är jag egentligen en enda stor motsättning, en personifierad konflikt utklädd till trebarnsmorsa i en välpolerad förortskuliss?
Mönster #2 - Jag är vad jag signalerar
Oseriös, otydlig, generad, trängd, mästrande, forcerad, frånvarande..., bedömningarna tar inte semester.
"Jag är glad om jag förstår fyrtio procent" brukar någon jag gillar säga och nöjer sig där. Jag erkänner, jag vill inte bli förstådd, så jag jobbar inte fullt ut med tydligheten. Men jag vill inte att mina nära ska uppleva att jag skäms för dem. Jag vill ta och bli tagen på allvar. Jag vill vara med i samtalet och sammanhangen. Kroka i och hänga kvar. Ta vidare och hålla i. Komma ihåg och återuppta. Avmaskera och avmaskeras. Tona in och tona ut. Vara den som jag själv vill möta och interagera med. Men det är så himla svårt. Och kanske är det världspoängen, som jag plockar på någon annans bekostnad i rädsla för att dö med för få eller för att ta blickarna bort från grenarna jag ändå inte kan tävla i. Jag vill inte fortsätta hoppa på ömma tår eller akilleshälar. Jag vill uppfattas som lika trofast och pålitlig som jag känner mig. Omsorgsfullt välja vilka dörrar som ska stå öppna och vilka som ska vara stängda och stå för dessa val fullt ut. Jag slätar inte över min otillräcklighet genom att överrösta eller skämta bort, jag adderar bara något vagt över konturerna. Det gör det enklare för mig att stå ut med mig själv, men helt uppenbart gör jag människor ledsna och osäkra.
Den här vecka lyssnar vi på Fredrik Jonssons Varandras vackra vägar
Tillit kan vi inte redovisa oss till. Det är min övertygelse. Micke Gunnarsson liknar den vid ett frö vi gräver ner. Det kan vi inte hålla på att gräva upp och titta på, för att som försäkra oss om att det växer. Vi måste lita på det. Jag tror det är samma med relationer. Jag kände mig uppgrävd och kom på hur det kändes förr. När jag blev uppgrävd så ofta att jag slutade växa. Vill de ha ett bonsaiträd får de byta frö helt enkelt. Jag är mer en vildvuxen hallonhäck, som skjuter jordskott, sticks en del, är svår att få snygg och samlad och kan förefalla rent omöjlig att beskära. Vissa år känns jag ovärd och trist, andra ger jag rejält med skörd som kan bli till försvinnande god marmelad och saft.
När det blir svårt och krångligt har jag problem med att se det fina. Allt blir som naggat. Så den här hallonhäcken lämnade. Men tar med sig eftertanke. Eftersom det mitt i allt finns så många mönster. Och hon känner en skyldighet mot framtida män, sina barn, vänner och sig själv att ta itu med dessa, och försöka beskära sina egna misstag.
Mönster #1 - Dubbelmoral frågetecken
Ett av de nya målen med mitt nya liv var att utvidga mig. Mina relationer och sammanhang skulle bli fler och så ville jag upptäcka nya sidor av mig själv och återupptäcka latenta gamla ungdomsjaget som jag aningen naivt mindes som rätt befriad och kul. Jag ville sparka in låsta dörrar och levla upp mig själv utanför bekvämlighetszonen. Sådana här jätteläskiga grejer, som jag föreställde mig initialt, som att prata mer engelska, dansa och gruppträna har jag inte utmanat i någon vidare utsträckning än, men jag har gjort helt fantastiskt mycket annat. Genom att bredda mina perspektiv, principer och ideal så breddar jag naturligtvis det jag som jag har att förhålla mig till, älska och stå för. Och det är inte alltid så enkelt. Jag har de senaste sex månaderna speglat mig mot många nya ögon och ibland vet jag att jag uppfattas som spretig och, diffus. Det kan inte alltid vara enkelt bredvid. När någon hela tiden omprövar, tar om, kliver i och ur, fram och tillbaks. Jag vill tro att jag hela vägen är sann mot mig själv, att allt är jag men att jag är komplex. Jag gillar att jag är kontextstyrd. Att viktigheter får bli petitesser ibland, att jag kan vara liberal och tillåtande ikväll och ändå få vara en del av revolutionen imorgon. Där inte det ena per automatik utesluter det andra i någon slags snäv normform som jag ändå inte passar i. Ha lårhöga stövlar och polotröja, liksom. Men jag gillar samtidigt inte dubbelmoral. Jag har större tålamod med att den som slåss för lägre skatt fuskar med sin egen, än den som slåss för höjda. Jag kör mot gult (ljusrött) ibland, och pekar därför inte finger mot den medtrafikant som gör detsamma. Så därför svider det när jag blir kritiserad för att vara för dubbel. Att vara oflexibel och inte anpassa mig. Relationer handlar ju till viss del om att anpassa sig. Varför måste jag hela tiden kollidera med mig själv? Om jag nu är sann och på riktigt? Har jag bara inte hängt med? Behöver jag bara lite mer tid och träning? På att sammanföra sfärer och stå kvar hel. Med alla mina mig. Eller är jag egentligen en enda stor motsättning, en personifierad konflikt utklädd till trebarnsmorsa i en välpolerad förortskuliss?
Mönster #2 - Jag är vad jag signalerar
Oseriös, otydlig, generad, trängd, mästrande, forcerad, frånvarande..., bedömningarna tar inte semester.
"Jag är glad om jag förstår fyrtio procent" brukar någon jag gillar säga och nöjer sig där. Jag erkänner, jag vill inte bli förstådd, så jag jobbar inte fullt ut med tydligheten. Men jag vill inte att mina nära ska uppleva att jag skäms för dem. Jag vill ta och bli tagen på allvar. Jag vill vara med i samtalet och sammanhangen. Kroka i och hänga kvar. Ta vidare och hålla i. Komma ihåg och återuppta. Avmaskera och avmaskeras. Tona in och tona ut. Vara den som jag själv vill möta och interagera med. Men det är så himla svårt. Och kanske är det världspoängen, som jag plockar på någon annans bekostnad i rädsla för att dö med för få eller för att ta blickarna bort från grenarna jag ändå inte kan tävla i. Jag vill inte fortsätta hoppa på ömma tår eller akilleshälar. Jag vill uppfattas som lika trofast och pålitlig som jag känner mig. Omsorgsfullt välja vilka dörrar som ska stå öppna och vilka som ska vara stängda och stå för dessa val fullt ut. Jag slätar inte över min otillräcklighet genom att överrösta eller skämta bort, jag adderar bara något vagt över konturerna. Det gör det enklare för mig att stå ut med mig själv, men helt uppenbart gör jag människor ledsna och osäkra.
Den här vecka lyssnar vi på Fredrik Jonssons Varandras vackra vägar
lördag 2 juli 2016
Ett livstecken
Några rader från ett regntungt Västerås. Letat upp ett fint och ganska öde fik vid strandlinjen. Vågorna går höga och emellanåt kommer vidbyar och sliter servetter och tomma burkar från borden. Jag ser en ångbåt på håll och ett sällskap med en utspökad, blivande brudgum på inlines passerade nyss. Veckan som går mot sitt slut har varit stökig både inuti och utanpå och även om jag inte är så förtjust i att vara ensam, känns det värdefullt med några timmars eftertanke och utrensning av störningsmoment. Kanske går jag upp till stan och tittar på prideparaden om en stund, innan det är dags för lite fotboll igen.
Igår premiärsimmade jag i öppet vatten med våtdräkten och idag är det precis en vecka kvar till Vansbro. Jag ska försöka hålla mig hel och se till att få ordentligt med sömn i veckan. Barnen ska flytta med sin pappa i veckan och jag behöver ladda för att ta emot dem bättre nästa helg. Förändringar brukar generera lite oro och behov av att samla ihop och bara vara.
Igår premiärsimmade jag i öppet vatten med våtdräkten och idag är det precis en vecka kvar till Vansbro. Jag ska försöka hålla mig hel och se till att få ordentligt med sömn i veckan. Barnen ska flytta med sin pappa i veckan och jag behöver ladda för att ta emot dem bättre nästa helg. Förändringar brukar generera lite oro och behov av att samla ihop och bara vara.
fredag 24 juni 2016
Och det blev morgon, den sjätte dagen
Jag vaknar av solljuset som slår in genom fönstret i det gästfria hem jag fått fira midsommar i. Mitt varma lår har klibbat ihop med ett annat varmt lår och jag bäddar hjälpligt i den överslaf vi ratade igår. Sedan smyger jag upp till fågelkvitter och daggigt gräs, med en handduk om axlarna och badkläder i handen. Jag hämtar upp ett par träskor utanför storstugan och beger mig de av ägarinnan uppmätta hundra steg ner till stranden. Badkläderna är fortfarande blöta sedan midnattsdoppet, men det bräckta vattnet lent och ljummet mot kroppen. Det är nästan omöjligt att föreställa sig en bättre plats eller ett bättre sätt att börja sin morgon på, om det inte vore för en enda sak.
Idag blir han åtta. Ev av de stora kärlekarna i mitt liv och min ständiga utmanare. Den innerliga, omedelbara, sensibla, inkännande, reaktiva, vetgiriga och kvicktänkta parvel jag fått äran att vara mamma till.
Det är ovanligt för mig att inte ha makt över att vara där jag vill vara i tillvaron. I alla fall fysiskt. Det hände att semesterresorna gick till andra platser än jag önskade när jag var liten, att jag var tvungen att åka med till landet och missade en rolig fest i stan, att någon annan fick äntra dansgolvet med killen jag trånade efter eller att jag fått två inbjudningar till kalas samma dag och helst velat gå på båda. Men jag har ingen tidigare erfarenhet av att inte få finnas vid mina barns sida när de blåser sina bemärkelsedagsljus. Jag har sagt att jag ska hålla ihop idag. Att jag vet att det inte var så farligt för honom. Att han har det bra där han är. Vi är friska. Vi är sams. Vi har mat på bordet, medborgarskap, vänner och familj. Jag har en fantastisk helg och ett varmt och spirande sammanhang att befinna mig i. Men innan jag släpper det så tänker jag gråta en stund till. För att jag just i detta nu inte får sjunga falska födelsedagsvisor, pussa hans nyvakna panna och se hans förväntansfulla stjärnögon glittra.
Idag blir han åtta. Ev av de stora kärlekarna i mitt liv och min ständiga utmanare. Den innerliga, omedelbara, sensibla, inkännande, reaktiva, vetgiriga och kvicktänkta parvel jag fått äran att vara mamma till.
Det är ovanligt för mig att inte ha makt över att vara där jag vill vara i tillvaron. I alla fall fysiskt. Det hände att semesterresorna gick till andra platser än jag önskade när jag var liten, att jag var tvungen att åka med till landet och missade en rolig fest i stan, att någon annan fick äntra dansgolvet med killen jag trånade efter eller att jag fått två inbjudningar till kalas samma dag och helst velat gå på båda. Men jag har ingen tidigare erfarenhet av att inte få finnas vid mina barns sida när de blåser sina bemärkelsedagsljus. Jag har sagt att jag ska hålla ihop idag. Att jag vet att det inte var så farligt för honom. Att han har det bra där han är. Vi är friska. Vi är sams. Vi har mat på bordet, medborgarskap, vänner och familj. Jag har en fantastisk helg och ett varmt och spirande sammanhang att befinna mig i. Men innan jag släpper det så tänker jag gråta en stund till. För att jag just i detta nu inte får sjunga falska födelsedagsvisor, pussa hans nyvakna panna och se hans förväntansfulla stjärnögon glittra.
söndag 19 juni 2016
Varannan mammornas
Det stundar högtidsdagar i overkligheten. Midsommar och mellanbarnets bemärkelsedag. För er som inte varit med från början, så har vi redan firat en midsommar i overkligheten och den tillföll han som bodde här förut. Många har därför sagt att årets borde vara min. Men jag är osugen på bråk och det är de facto pappavecka..., så jag ställer mig in på någonting annat. Fast det svider och skär.
Om de bara inte låg tillsammans (de små grodorna och åttaårsdagen alltså) så kanske det känts mer hanterbart. Men jag hade de mest förtjusande midsommaraftnar i min egen barndom och det är något av en favorithögtid för mig. Samtidigt är det lite dubbelt. För förra året fantiserade jag snarare om pripps-blå-reklamen (snart kommer vi behöva förklara för en ny generation vad vi menar med det uttrycket)... In i det sista trodde jag någon skärgårdsprins skulle ringa och fråga om inte just jag var sugen på gråa stickade tröjor, tjärdoft, nakenbad och vuxensamvaro. Bli bortrövad från allt som skavde och värkte här hemma. Istället blev det kryckor, våta byxben i vattenpölar och ganska mycket skratt tillsammans med ungar och ex och sen gjorde jag stan med brorsan, hans harem och förvånansvärt få andra Stockholmare. Det gick det med. Och det sägs att man vänjer sig.
I år finns det ju rent av en skärgårdsprins. Och en fantastisk vän som bjudit med oss till ett gästfritt hem i Öregrund. Så nog kommer jag få fira allt. Det är inte grejen. Grejen är att jag vill glädjas åt att han som muttrat sig igenom årets längsta dagar, att han som aldrig brytt sig om midsommar förut, som inte kan sitta bekvämt på en picknick-filt, som aldrig bundit kransar eller med ett leende svängt om till jungfru skär faktiskt ska ta barnen till farmor och farfar och visa nya flickvännen sin barndomsbys firande. Jag vill att denna sura, bittra smak av missunsamhet, skuld och förvisning ska lämna min kropp. Låt mig istället fyllas med acceptans, låt mig förlikas och hjälp mig att tillåta mig själv att ge mig lite sinnesfrid.
Och min nära tvångsmässiga konstruktion att duka nallebrickan (som jag vunnit en gång på husmodersföreningens paket-tombola hemma på min farmors basar) traditionsenligt varje födelsedag på i stort sätt samma sätt är minst tusen gånger mer viktigt för mig än för födelsedagsbarnet själv, det vet jag ju innerst inne. Jag kan bara krama mina tummar hårt att de ändå pallrar sig upp och sjunger för honom på morgonen. Även fast de befinner sig i ett hem där sådant inte tillskrivs betydelse.
På söndag möter jag honom med ballonger. Och kramar. Och paket. Och det blir bra och fröjdefullt. Och vi ska fejstajma på hans nya telefon på rätta dagen. Och det kommer gå. Och det kommer vara tillräckligt. Och vilket år som helst blir det min tur. Då blir kanske utmaningen att få med de finniga, pubertala tonåringarna till stugan...
Om de bara inte låg tillsammans (de små grodorna och åttaårsdagen alltså) så kanske det känts mer hanterbart. Men jag hade de mest förtjusande midsommaraftnar i min egen barndom och det är något av en favorithögtid för mig. Samtidigt är det lite dubbelt. För förra året fantiserade jag snarare om pripps-blå-reklamen (snart kommer vi behöva förklara för en ny generation vad vi menar med det uttrycket)... In i det sista trodde jag någon skärgårdsprins skulle ringa och fråga om inte just jag var sugen på gråa stickade tröjor, tjärdoft, nakenbad och vuxensamvaro. Bli bortrövad från allt som skavde och värkte här hemma. Istället blev det kryckor, våta byxben i vattenpölar och ganska mycket skratt tillsammans med ungar och ex och sen gjorde jag stan med brorsan, hans harem och förvånansvärt få andra Stockholmare. Det gick det med. Och det sägs att man vänjer sig.
I år finns det ju rent av en skärgårdsprins. Och en fantastisk vän som bjudit med oss till ett gästfritt hem i Öregrund. Så nog kommer jag få fira allt. Det är inte grejen. Grejen är att jag vill glädjas åt att han som muttrat sig igenom årets längsta dagar, att han som aldrig brytt sig om midsommar förut, som inte kan sitta bekvämt på en picknick-filt, som aldrig bundit kransar eller med ett leende svängt om till jungfru skär faktiskt ska ta barnen till farmor och farfar och visa nya flickvännen sin barndomsbys firande. Jag vill att denna sura, bittra smak av missunsamhet, skuld och förvisning ska lämna min kropp. Låt mig istället fyllas med acceptans, låt mig förlikas och hjälp mig att tillåta mig själv att ge mig lite sinnesfrid.
Och min nära tvångsmässiga konstruktion att duka nallebrickan (som jag vunnit en gång på husmodersföreningens paket-tombola hemma på min farmors basar) traditionsenligt varje födelsedag på i stort sätt samma sätt är minst tusen gånger mer viktigt för mig än för födelsedagsbarnet själv, det vet jag ju innerst inne. Jag kan bara krama mina tummar hårt att de ändå pallrar sig upp och sjunger för honom på morgonen. Även fast de befinner sig i ett hem där sådant inte tillskrivs betydelse.
På söndag möter jag honom med ballonger. Och kramar. Och paket. Och det blir bra och fröjdefullt. Och vi ska fejstajma på hans nya telefon på rätta dagen. Och det kommer gå. Och det kommer vara tillräckligt. Och vilket år som helst blir det min tur. Då blir kanske utmaningen att få med de finniga, pubertala tonåringarna till stugan...
fredag 10 juni 2016
Den blomstertid nu kommer...
Med skolavslutningsdagar och efterlängtad bebisleverans. Med solregn, AW med kära kollegor, intressanta och berörande samtal, kompishäng över ett glas vin och vidbränd amatörgrillning (av moi). Så mycket tid jag ägnar åt viktigheter nu, som nyss gick åt till tidsfördriv och törstsläckeri.
När man avvecklar delar i sin tillvaro som varit påtagliga under en lång tid skulle det vara ganska tillåtet att famla och känna sig desorienterad. Men det känns som helt rätt i tiden och i jag går in orädd och med självklar tillförsikt. Faller jag nu, ska jag falla i gräs. Flyr jag nu, ska jag fly med måsar, vågskvalp och asplöv. Ringer demonerna på dörren, bjuder jag dem på jordgubbar.
...Och så några rader om det här med pirret. Om personen som introducerat sina vänner, som sett mig spy ner hans uppfart och som jag bjudit på hasselnötter (som han inte tål) och som ändå stannat. Kanske kan det bli något riktigt bra av det här. Sitter på bussen dit nu. Evighetslånga resvägen som ger omedelbar utdelning med särskilt fint sällskap, somrig skärgårdsluft och kullerstenskvarter. Bussresan är dessutom möjlig att få veckans sista jobbmail skrivna på, blogga på, leka tonåring på eller bara sova sig igenom.
Framme! Hej så länge! Iiiiihhhh...
fredag 27 maj 2016
Skrivkramp
Jag har alltid haft svårt för att ta emot tips. Om en lärare gav mig ett uppslag till en novell skrev jag alltid om något annat och fortfarande om en vän föreslår den blå tröjan tar jag 9 av 10 gånger den svarta. Men idag hämtar jag gladeligen mitt uppslag från Stina Wollters underbara personporträtt på instagram. Om allt vi kan kalla oss själva, varandra och världen som inte är i katergorier av fint och fult, rätt och fel, inne och ute. Ord som inte förminskar eller begränsar. Som öppnar upp och bjuder in. De senaste 3 veckorna har jag lärt mig mer om livet än jag gjort på 36 år, eller så har sånt som jag redan vetat medvetandegjorts, boat in sig i mig och gett mig nya handlingsutrymmen och tilltro till livet. Det börjar till och med gå upp för mig att det är helt rimligt att tycka om mig.
Och ja Stina, jag känner mig också som en obäddad säng. Ett kroppsvarmt, öppet och oorganiserat hem för min insida och det som verkligen räknas.
Jag är så glad över att de senaste veckornas skrivkramp börjar släppa. Snart, mycket snart, ska jag sätta nya ord på det som känns och allt inuti som vill ut. Jag börjar ana verkligheten!
"Jag var beroende av sätten, som jag gjorde fel förut" (Eddie Lövholm Eriksson, "Millas sång")
Och ja Stina, jag känner mig också som en obäddad säng. Ett kroppsvarmt, öppet och oorganiserat hem för min insida och det som verkligen räknas.
Jag är så glad över att de senaste veckornas skrivkramp börjar släppa. Snart, mycket snart, ska jag sätta nya ord på det som känns och allt inuti som vill ut. Jag börjar ana verkligheten!
"Jag var beroende av sätten, som jag gjorde fel förut" (Eddie Lövholm Eriksson, "Millas sång")
torsdag 28 april 2016
In case of satisfaction
I måndags kände jag mig låg, ensam och liten, fast när jag ska sätta ord på det är allt egentligen ganska bra. Som om jag är lite rädd för att vara odelat glad. Så för säkerhets skull letade jag fram några saker att klaga på. Så att jag inte framstod som för nöjd. Igår träffade en vän. Som tycker det är slöseri med liv att hålla igen. Att älska otillräckligt och anpassat. Som säger saker som fastnar. Och lärde mig hur man lägger in oliver medan vi åt Pimientos de Padrón och drack Taberner.
Pratade högt och mycket. Grät en skvätt. Skrattade ofta. Efteråt tog jag ett bra bra beslut och ett tåg. På samma gång. I tunneln under söder, kände jag mig glad och okrossbar. Så jag trallade på tåget. Skuttade med lätta steg genom vagnen. Ringde till Christina och klev av i Årstaberg. Nynnade, tog plats på tvärbanan och drack ett par koppar kaffe till i Gröndal. Skrattade åt spontaniteten och sågade de där som aldrig säger som det är.
Så nu är känner jag mig stolt och lite galen. Men får känna alltihop. Känna det som skaver, ligga kvar en stund i min grop. Jag få sjunga till musiken, falskt och utan takt. Jag får dansa när det kommer (väldigt sällan) och låta instängda människor leva ut. Jag har så många vänner omkring mig. Nästa ensamkväll i badet ska jag påminna mig själv om det.
Idag har jag varit på SETT. Hängt med fina nykollegor och sprungit på några gamla. Avslutade med Micke Gunnarssons föreläsning om tillräcklighet. Och om att förmedla till våra barn: Du behöver inte bli mer, du är redan allt. Han är så utseendemässigt lik han som kallar mig för oseriös, så det gick lite energi åt det. Men i övrigt ett piggelinpulver att lyssna på Micke. Halleluja!
Pratade högt och mycket. Grät en skvätt. Skrattade ofta. Efteråt tog jag ett bra bra beslut och ett tåg. På samma gång. I tunneln under söder, kände jag mig glad och okrossbar. Så jag trallade på tåget. Skuttade med lätta steg genom vagnen. Ringde till Christina och klev av i Årstaberg. Nynnade, tog plats på tvärbanan och drack ett par koppar kaffe till i Gröndal. Skrattade åt spontaniteten och sågade de där som aldrig säger som det är.
Så nu är känner jag mig stolt och lite galen. Men får känna alltihop. Känna det som skaver, ligga kvar en stund i min grop. Jag få sjunga till musiken, falskt och utan takt. Jag får dansa när det kommer (väldigt sällan) och låta instängda människor leva ut. Jag har så många vänner omkring mig. Nästa ensamkväll i badet ska jag påminna mig själv om det.
Idag har jag varit på SETT. Hängt med fina nykollegor och sprungit på några gamla. Avslutade med Micke Gunnarssons föreläsning om tillräcklighet. Och om att förmedla till våra barn: Du behöver inte bli mer, du är redan allt. Han är så utseendemässigt lik han som kallar mig för oseriös, så det gick lite energi åt det. Men i övrigt ett piggelinpulver att lyssna på Micke. Halleluja!
“Och Knyttet tog av skorna och han suckade och sa:
hur kan det kännas så sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta Knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?”
Tove Jansson
tisdag 19 april 2016
Om att låta musiken sätta ramarna
När Spotify samlar sina genier varje måndag morgon och syr ihop en skräddarsydd spellista till mig gör de ett eminent jobb. Jag gör förvisso deras jobb enkelt med att bara lyssna om och om igen på kanske 20-60 spår i veckan, varav 3-8 fullkomligt spelas in under skinnet och bildar min tillvaros egna soundtrack, så de behöver inte fundera så hårt kring vad jag gillar och inte. Men ändå. Så många skatter jag har fått hjälp att hitta till i vår.
Samtidigt som jag själv ramar in min tillvaro i soundtracks, matar sociala flöden mig med små självhjälpsuttryck som "du är vad du tänker" och påstår att vi kan ta makten över våra liv med käcka morgonritualer och mat utan tillsatser. Även om jag tror mer på att det måste få skava klart, så är jag trött på det här reproducerandet. Jag återupprepar mig själv, med sorgliga sånger och självföraktande oduglighetstankar. Jag behöver lite glada och peppande theme songs i tillvaron igen, jag behöver intressera mig för världen, komma utanför mig själv en stund.
Den här veckan är det sjukstuga light i overkligheten. Bästa pappan kom upp och passade barnen igår medan jag gick på utbildning. Dessvärre somnade vederbörande mitt i vabbandet så mitt på utbildningen får jag mess från dottern; "vad gör jag när huvudet gör jättejätteont och brorsan hoppar i sängen och morfar sover"...
Samtidigt som jag själv ramar in min tillvaro i soundtracks, matar sociala flöden mig med små självhjälpsuttryck som "du är vad du tänker" och påstår att vi kan ta makten över våra liv med käcka morgonritualer och mat utan tillsatser. Även om jag tror mer på att det måste få skava klart, så är jag trött på det här reproducerandet. Jag återupprepar mig själv, med sorgliga sånger och självföraktande oduglighetstankar. Jag behöver lite glada och peppande theme songs i tillvaron igen, jag behöver intressera mig för världen, komma utanför mig själv en stund.
Den här veckan är det sjukstuga light i overkligheten. Bästa pappan kom upp och passade barnen igår medan jag gick på utbildning. Dessvärre somnade vederbörande mitt i vabbandet så mitt på utbildningen får jag mess från dottern; "vad gör jag när huvudet gör jättejätteont och brorsan hoppar i sängen och morfar sover"...
söndag 17 april 2016
Redan glömda
Det kunde vara en svärm av illusioner
Som långsamt tvingade oss ner
Det kunde va en hunger
Som slet i oss
En hunger efter mer och mer
I en annan sång om oss
Fanns det inget kvar
Jonathan Johansson
Som långsamt tvingade oss ner
Det kunde va en hunger
Som slet i oss
En hunger efter mer och mer
I en annan sång om oss
Fanns det inget kvar
Jonathan Johansson
lördag 16 april 2016
Emma för en dag
Vaknade i ett annat hem i morse. I världens kanske skönaste säng. Lägenheten är av någon outgrundlig anledning anpassad efter människor över 180, trots att bara 1 av 3 av som bor där tillhör den skaran och dessutom med väldigt liten marginal. Det är ganska underhållande. Liksom att föra samtal där. Jag var rätt så sur när jag kom dit, men det hann rinna av tills jag åkte därifrån. I min jakt på energitjuvar i overkligheten drar jag i nuläget inga slutsatser, men det lutar åt att den här inte kan klassas som en sådan. Jag behövde vila, och fick utrymme till det. Fine. Nog om det.
Mötte upp min syster och gick på designmarknad på underbara Färgfabriken. Handlade fina fynd hos BY MAY och en fantastiskt poster av Mattias Sjöberg. Och så träffade jag Calle. Han letar efter Emma och det är så att man kan gå i bitar när han berättar om projektet. Jag köpte genast två böcker om sökandet och kom efteråt på att jag sett honom på någon dejtingsajt tidigare. Calle är inte alls min typ egentligen. Ser för ung ut (som trettio men är över fyrtio... ja, jag har googlat) och är alldeles för snygg, men den som kan lyssna på hans historia utan att falla pladask har inget hjärta. Läste boken redan på tåget hem. Och ikväll leker jag Calle och Emma-leken med mig själv i köket. Och i natt kommer jag drömma om att höra mitt eget namn ropas ut i högtalarsystemet på Coop eller att bli efterlyst på affischer på stan, trots att jag vanligtvis kräks åt romantik.
Lägger ner nätdejtandet sista maj. Oavsett utfall. Vill ju ändå helst att den jag ska inleda något med är någon jag träffat i ett annat sammanhang. Tills dess gäller regeln en in, en ut. Trots att just ut gör ont. I synnerhet dem som lämnas i ren självbevarelse.
Mötte upp min syster och gick på designmarknad på underbara Färgfabriken. Handlade fina fynd hos BY MAY och en fantastiskt poster av Mattias Sjöberg. Och så träffade jag Calle. Han letar efter Emma och det är så att man kan gå i bitar när han berättar om projektet. Jag köpte genast två böcker om sökandet och kom efteråt på att jag sett honom på någon dejtingsajt tidigare. Calle är inte alls min typ egentligen. Ser för ung ut (som trettio men är över fyrtio... ja, jag har googlat) och är alldeles för snygg, men den som kan lyssna på hans historia utan att falla pladask har inget hjärta. Läste boken redan på tåget hem. Och ikväll leker jag Calle och Emma-leken med mig själv i köket. Och i natt kommer jag drömma om att höra mitt eget namn ropas ut i högtalarsystemet på Coop eller att bli efterlyst på affischer på stan, trots att jag vanligtvis kräks åt romantik.
Lägger ner nätdejtandet sista maj. Oavsett utfall. Vill ju ändå helst att den jag ska inleda något med är någon jag träffat i ett annat sammanhang. Tills dess gäller regeln en in, en ut. Trots att just ut gör ont. I synnerhet dem som lämnas i ren självbevarelse.
lördag 9 april 2016
Det blev april
Det blev april. Jag är inte längre ensam om att vara barfota i skorna. Gatorna är sopade. Kvällarna ljusa. Och rassel från cyklar och fågelkvitter hörs igen, för dem som stannar upp och lyssnar.
En intensiv, men fin barnvecka går mot sitt slut. Och äntligen är den så där omedelbar igen, utan startsträcka att snåra sig igenom. Vi har delat sängar, drömmar, kakor och imorgon ska det visst bli någon cirkusföreställning på grannarnas gård.
När jag ändå är inne på grannar så tog det nästan tre år att upptäcka att jag hade fantastiska grannar i mitt förra kvarter. Det har jag försökt kompensera för den här gången. Men ikväll var jag en dålig granne och kidnappade en 4-åring och bjöd på obarmhärtigt mycket glass, tills det visade sig att barnet var eftersökt och middagen ännu inte intagen. Men barn som möter en på uppfarten med tårar i ögonen och gråt i halsen och som förklarar att man inte kan bo kvar i huset som bortprioriterat båtglass när glassbilen swishat förbi. Dem får man ta.
Den sent upptäckte förut-grannen hörde för övrigt av sig ikväll. Hon är tamejtusan en keeper. Innerlig. Kul. Äkta. Levande. Varje gång vi hörs, tänker jag att det måste bli oftare. Hon har lyckats skaffat sig mycket av det jag vill ha i livet och det beundrar jag henne hårt för. Hon upptäcker saker som jag inte ser och märker direkt var det skaver.
Vi skriver om vargar och jaktmarker och om att bilda sin egen uppfattning om sig själv istället för att spegla sig i andras tolkningar. Och jag har tränat hela veckan på att inte nöja mig med ickesvar och utlåtanden jag inte förstår. Men är det viktigt om det är min egen definition som spelar roll? Och att verka oseriös? Är det min sköld eller din ursäkt?
Frågorna är fler än svaren. Och Simon Norrsveden ställer en till Hur fan känns det egentligen?
En intensiv, men fin barnvecka går mot sitt slut. Och äntligen är den så där omedelbar igen, utan startsträcka att snåra sig igenom. Vi har delat sängar, drömmar, kakor och imorgon ska det visst bli någon cirkusföreställning på grannarnas gård.
När jag ändå är inne på grannar så tog det nästan tre år att upptäcka att jag hade fantastiska grannar i mitt förra kvarter. Det har jag försökt kompensera för den här gången. Men ikväll var jag en dålig granne och kidnappade en 4-åring och bjöd på obarmhärtigt mycket glass, tills det visade sig att barnet var eftersökt och middagen ännu inte intagen. Men barn som möter en på uppfarten med tårar i ögonen och gråt i halsen och som förklarar att man inte kan bo kvar i huset som bortprioriterat båtglass när glassbilen swishat förbi. Dem får man ta.
Den sent upptäckte förut-grannen hörde för övrigt av sig ikväll. Hon är tamejtusan en keeper. Innerlig. Kul. Äkta. Levande. Varje gång vi hörs, tänker jag att det måste bli oftare. Hon har lyckats skaffat sig mycket av det jag vill ha i livet och det beundrar jag henne hårt för. Hon upptäcker saker som jag inte ser och märker direkt var det skaver.
Vi skriver om vargar och jaktmarker och om att bilda sin egen uppfattning om sig själv istället för att spegla sig i andras tolkningar. Och jag har tränat hela veckan på att inte nöja mig med ickesvar och utlåtanden jag inte förstår. Men är det viktigt om det är min egen definition som spelar roll? Och att verka oseriös? Är det min sköld eller din ursäkt?
Frågorna är fler än svaren. Och Simon Norrsveden ställer en till Hur fan känns det egentligen?
tisdag 29 mars 2016
Celltrötthet och kloka kvinnor
Veckan har börjat bra. Med intressanta samtal. Igår med en som visst är lik mig. Fast han har skägg. Långt från tårtbitsjaget. Kanske är jag längre från tårtbitjaget i hans kök än någon annanstans. Jag höll en stege och körde vilse. Han såg till att min bil numer visar sommartid och introducerade mig i additionsteorin. Vi gick tom på ica, fast han är en sån jag inte går på ica med. Men nu vet jag att det går. Vi konstaterade nyss att det var ett bra sätt att inleda en vecka.
Idag har jag haft ett långt möte med tre fantastiska kvinnor. Vi sitter ihop i en projektgrupp på jobbet. Vi pratade 90-95 % om uppdraget. Men avslutade med relationspanel. De är så häftiga. Visa, modiga, starka. Samtliga hade gift om sig. Samtliga var kärare än någonsin nu. De gav sådan genuin tillförsikt. Alla hade olika erfarenheter, men det fanns gemensamma nämnare. De hade hunnit med att vara arga, ledsna, kåta, kränkta, nyfikna, trevande. Ritat om. Definierat på nytt. Låtit det ta några år. Varit i det. Gett sig själva utrymme. Lov. Vi pratade inte flykt idag. Men deras råd var; njut!
I höstas var jag trött på omgivningens frågor och ifrågasättanden. Det har upphört. Nu är jag trött på mitt eget ifrågasättande. Av mig själv. Mitt liv. Mina val. Nu är det dags igen att tillåta mig att vara i det här. I huset, med den aldrig sinande tvätthögen, med bruset, kontrasterna, slitet, pauserna. Fortsätta att vara uppmärksam på relationer och sammanhang som reducerar, men framförallt vara uppmärksam på när jag reducerar mig själv. Mina celler behöver vila, och jag tror de ropar mest att få vila ifrån att kämpa emot.
Jag avbröt ett simpass idag för att jag fantiserade så hårt om att åka hem och lära mig laga sushi att jag höll på att sjunka. Mannen på banan intill höll också på att sjunka, men det berodde på att han inte hade tekniken. När kroppen sa ifrån stod det mellan vattenrutchbana, lära mannen intill simma eller basta. Jag valde basta. Eftersom det krävdes minst styrsel. Sen åkte jag och handlade. Köpte bara nödvändigheter. Som mandelsmör. Väl hemma såg jag att klockan var på tok för mycket för att ro iland amatörsushi med värdighet. Men nu har jag grejer hemma.
Imorgon väntar utmaningar på jobbet och sen brädgården och middag med bästa Gröndalspinglan. Kan bara bli bra!
lördag 26 mars 2016
Throwback Easter
Förra påsken låg jag här på loftet i stugan. Jag hade just registrerat mig med ett högst anonymt konto på en nätdejtingsajt och skrev några första trevande rader med kolasåskillen. Han som visade sig gilla ganska mycket samma saker som jag och hade ett tillåtande hem med en röd soffa i vilken vi drack många sena koppar citrongräste i monamiporslin. Som jag kunde prata i en timme om våtdräkter med och som delade min överförtjusning i rost. Och som fick mig att drömma i färg igen när allt var som mörkast.
Då trodde jag fortfarande på rosa moln, regnbågar och bevingade enhörningar. Jag var inte alls ute efter prinsar, vita springare eller kyrkklockor, men jag hade en väldigt naiv syn på livet utanför murarna. Jag kan sakna henne ibland, den där förhoppningsfulla jäntan. Fylld av förväntan och tilltro. Nu är det vår igen. Vi firar påsk i overkligheten och spelar John Grants GMF som tar oss tillbaka till de första smällarna.
Då trodde jag fortfarande på rosa moln, regnbågar och bevingade enhörningar. Jag var inte alls ute efter prinsar, vita springare eller kyrkklockor, men jag hade en väldigt naiv syn på livet utanför murarna. Jag kan sakna henne ibland, den där förhoppningsfulla jäntan. Fylld av förväntan och tilltro. Nu är det vår igen. Vi firar påsk i overkligheten och spelar John Grants GMF som tar oss tillbaka till de första smällarna.
onsdag 23 mars 2016
Worlds collide
Nyligen skrev Kattis Ahlström om hur trött hon var på att män tog sig friheten att recensera henne. Jag kan känna igen mig i det. Och utan att gå in i en diskussion om det är specifikt män som använder sig av det här mot mig eller inte, för det handlar inte det här inlägget om. Däremot har jag av olika anledningar försökt vara uppmärksam på situationer och relationer där jag upplever att jag reduceras. Jag vill inte vara i sammanhang där jag bara är en tårtbit av mig själv. Det är en del av 2016 års prishöjning.
Jag har många vänner och lätt för att lära känna nya människor. Min bekantskapskrets består inte alls bara av monopolvänner (ni vet uttrycket att ha många vänner på sociala medier är som att ha mycket pengar i monopol) utan av nära (och inte lika nära) viktiga och bra personer som jag lärt känna på många olika sätt. Om jag samlade dem i en ark så skulle de antagligen inte älska varandra. Det begriper jag också att jag inte kan ta ansvar för. Men jag skulle önska att jag är så sann mot mig själv att jag kan stå där i båten och liksom vara stolt över varför alla som är på båten är där och stå för vem jag är och den jag blir med dem.
Jag har haft flera samtal senaste veckorna kring vilka förutsättningar som är de bästa när det kommer till vänskap. Är det bättre med äldre relationer? Människor som funnits med under flera faser. Har den som upplevt alla årstider av mig större förståelse och tolerans? Eller är det enklare att stå ut med mig om man lärt känna den uppdaterade versionen? Och inte kan relatera till hur jag brukar vara eller tänkte kring det här förut. Och hur lång tid ska man ge relationer som trevar? Vad måste finnas från början och vad kan man arbeta på? Är tidsperspektivet över huvud taget en relevant faktor? Står det på något sätt i relation till hur nära och viktiga man är för varandra?
Även om jag tror mig behöva flera, kanske en uppsjö, olika relationer för att få tillräcklig stimulans, utmaning, motstånd, bekräftelse och så vidare, så orkar jag heller inte ha för många skräddarsydda sammanhang. Jag vill inte oroa mig för att mina världar ska kollidera och att jag ska förlora mig själv och de typer av mig som jag blir i de sammanhang som inte tillåter mig att vara hela mig. I ett Seinfeld-avsnitt kallas det "the worlds theory". I det här fallet hur krocken mellan Independent George och Relationship George riskerar att eliminera båda världarna och därmed honom.
Jag har många vänner och lätt för att lära känna nya människor. Min bekantskapskrets består inte alls bara av monopolvänner (ni vet uttrycket att ha många vänner på sociala medier är som att ha mycket pengar i monopol) utan av nära (och inte lika nära) viktiga och bra personer som jag lärt känna på många olika sätt. Om jag samlade dem i en ark så skulle de antagligen inte älska varandra. Det begriper jag också att jag inte kan ta ansvar för. Men jag skulle önska att jag är så sann mot mig själv att jag kan stå där i båten och liksom vara stolt över varför alla som är på båten är där och stå för vem jag är och den jag blir med dem.
Jag har haft flera samtal senaste veckorna kring vilka förutsättningar som är de bästa när det kommer till vänskap. Är det bättre med äldre relationer? Människor som funnits med under flera faser. Har den som upplevt alla årstider av mig större förståelse och tolerans? Eller är det enklare att stå ut med mig om man lärt känna den uppdaterade versionen? Och inte kan relatera till hur jag brukar vara eller tänkte kring det här förut. Och hur lång tid ska man ge relationer som trevar? Vad måste finnas från början och vad kan man arbeta på? Är tidsperspektivet över huvud taget en relevant faktor? Står det på något sätt i relation till hur nära och viktiga man är för varandra?
Även om jag tror mig behöva flera, kanske en uppsjö, olika relationer för att få tillräcklig stimulans, utmaning, motstånd, bekräftelse och så vidare, så orkar jag heller inte ha för många skräddarsydda sammanhang. Jag vill inte oroa mig för att mina världar ska kollidera och att jag ska förlora mig själv och de typer av mig som jag blir i de sammanhang som inte tillåter mig att vara hela mig. I ett Seinfeld-avsnitt kallas det "the worlds theory". I det här fallet hur krocken mellan Independent George och Relationship George riskerar att eliminera båda världarna och därmed honom.
måndag 14 mars 2016
Ge mig luft. Och ett bad.
Sent hemma efter ett tolvtimmarspass på jobbet. Skulle träna på att gå och lägga mig, men har så låga dopaminnivåer att jag istället skar upp en ananas och fyllde ett glas och ett badkar. Är galet sugen på ost också, men det är ingen som orkat handla här i overkligheten. Hon är verkligen lat den här tjejen som bor här. Lat och lite bra. På att bada. Och på att ligga kvar.
Så ikväll skiter vi i allt och bara badar i overkligheten. Och så lyssnar vi
på Joss Tures Ge mig luft
Tack Spotify för att ni rekommenderade mig just den just idag! Sa jag att jag har svart bälte i att bada badkar?
Så ikväll skiter vi i allt och bara badar i overkligheten. Och så lyssnar vi
på Joss Tures Ge mig luft
Tack Spotify för att ni rekommenderade mig just den just idag! Sa jag att jag har svart bälte i att bada badkar?
onsdag 9 mars 2016
Om att vara sin egen botten
De sista åren tillsammans var vi sällan i land. Vi höll inte ihop. Pustade inte ut i vattenbrynet och gick nästan aldrig några längre promenader i ett långgrunt landskap och vilade i förvissningen om att det inte alltid skulle vara så höga vågor, starka strömmar och så bottenlösa avgrunder. Efter ett tag blev det inte möjligt att möta utmaningarna som en familj. En allians. Vi slutade vara varandras botten. Det hände att vi höll oss flytande med hjälp av varandra, men genom att trycka ner den andre och själv häva sig upp. Att vi accepterade det här och inte gjorde något åt det, är den huvudsakliga anledningen till att vi inte lever tillsammans idag.
Vi gjorde karriär, kämpade med hushåll, ungar och oförutsedda utmaningar. Våra fäder insjuknade och vi oroade oss var för sig, på vårt eget håll, processade vår egen sorg. Vi tystnade, bråkade och tystnade igen. Jag tog honom för given och trodde mig alltid veta var jag hade honom, hur arga, trötta och tysta vi än var i var sitt soffhörn. Jag litade mer på hans kärlek än på min. När det var som tystast hemma och jag flydde in i någon ny app eller konversation med med någon annan, tänkte jag ändå innerst inne att han dyrkade marken jag gick på och att det skulle komma bättre dagar. Om tre månader eller så. När det skulle vara som vanligt igen.
Han tog upp det ibland. Sa att jag hade varit ickenärvarande och stingslig i ett halvår. Som blev ett år. Som blev många år. Jag erkände det aldrig. Avfärdade. Fnös. En sån som jag? Som höll ihop familjen. Som kämpade för att alla skulle må bra. Som projektledde. Kom ihåg lovlappar, osa:de barnkalas och klev upp tidigare för att packa utflyktsryggsäcken.
Ibland fantiserade jag om att han dog. Eftersom jag inte hade några egna erfarenheter av separationer och inte heller hade för avsikt att skaffa mig det, så tänkte jag att om jag någon gång skulle pröva mina läppar mot någon annan eller få känna tillvaron på allvar omhändertagen igen, så skulle det först vara efter hans död. Jag längtade väl efter lite fart och riktning. Någon som bjöd upp. Drog med mig ut. Tog vinden ett tag. Jag längtade efter en vardag med flyt. Att få ligga i rygg efter någon som bryter mark och tar smällar.
Det finns något ironiskt över det här. Att längta efter något annat. Och så ofrånkomligt kastas in i det här. Så här ett år in i overkligheten har ju inte direkt smällarna eller projektledandet avtagit. Det finns förvisso en förutsägbar trygghet i förvissningen om att väskor inte packar sig själva, tvätten förblir smutsig tills jag tvättat den, de enda pengarna jag disponerar över är mina egna och att det finns ingen, absolut ingen, att vänta ut. Men omkring 19 på kvällarna är besluten slut. Till helgen kanske de sinar redan vid 15. Be mig för Guds skull inte om ett smakråd och fråga mig inte vilken film jag vill se.
Klart att det är nyttigt att lära sig att rensa avlopp, ta reda på var ballofixerna sitter och vilket nummer man ska ringa om pannan strular. Jag kan känna mig härdad och stark. Osänkbar och stolt. Men jag är så trött på att inte se land. Och på att försöka skapa mig min egen botten.
Vi gjorde karriär, kämpade med hushåll, ungar och oförutsedda utmaningar. Våra fäder insjuknade och vi oroade oss var för sig, på vårt eget håll, processade vår egen sorg. Vi tystnade, bråkade och tystnade igen. Jag tog honom för given och trodde mig alltid veta var jag hade honom, hur arga, trötta och tysta vi än var i var sitt soffhörn. Jag litade mer på hans kärlek än på min. När det var som tystast hemma och jag flydde in i någon ny app eller konversation med med någon annan, tänkte jag ändå innerst inne att han dyrkade marken jag gick på och att det skulle komma bättre dagar. Om tre månader eller så. När det skulle vara som vanligt igen.
Han tog upp det ibland. Sa att jag hade varit ickenärvarande och stingslig i ett halvår. Som blev ett år. Som blev många år. Jag erkände det aldrig. Avfärdade. Fnös. En sån som jag? Som höll ihop familjen. Som kämpade för att alla skulle må bra. Som projektledde. Kom ihåg lovlappar, osa:de barnkalas och klev upp tidigare för att packa utflyktsryggsäcken.
Ibland fantiserade jag om att han dog. Eftersom jag inte hade några egna erfarenheter av separationer och inte heller hade för avsikt att skaffa mig det, så tänkte jag att om jag någon gång skulle pröva mina läppar mot någon annan eller få känna tillvaron på allvar omhändertagen igen, så skulle det först vara efter hans död. Jag längtade väl efter lite fart och riktning. Någon som bjöd upp. Drog med mig ut. Tog vinden ett tag. Jag längtade efter en vardag med flyt. Att få ligga i rygg efter någon som bryter mark och tar smällar.
Det finns något ironiskt över det här. Att längta efter något annat. Och så ofrånkomligt kastas in i det här. Så här ett år in i overkligheten har ju inte direkt smällarna eller projektledandet avtagit. Det finns förvisso en förutsägbar trygghet i förvissningen om att väskor inte packar sig själva, tvätten förblir smutsig tills jag tvättat den, de enda pengarna jag disponerar över är mina egna och att det finns ingen, absolut ingen, att vänta ut. Men omkring 19 på kvällarna är besluten slut. Till helgen kanske de sinar redan vid 15. Be mig för Guds skull inte om ett smakråd och fråga mig inte vilken film jag vill se.
Klart att det är nyttigt att lära sig att rensa avlopp, ta reda på var ballofixerna sitter och vilket nummer man ska ringa om pannan strular. Jag kan känna mig härdad och stark. Osänkbar och stolt. Men jag är så trött på att inte se land. Och på att försöka skapa mig min egen botten.
söndag 28 februari 2016
Nr 3 på listan. Inget får hända mig nu.
- Ingenting får hända mig nu
När jag ett par dagar efter att han med tandborsten blivit preteritum, mötte en äldre man som körde, vad jag uppfattade som, hans käresta i rullstol i en delvis isig och grusig uppförsbacke slog det mig. Inget får hända mig nu. När jag hör innebandypappan vars fru fått en stroke i julas fundera över vilka trösklar som ska bort hemma och hur badrummet ska anpassas slår det mig. Inget får hända mig nu. När jag hör grannen gå ner i tid för att hänga med barnen lite mer för att hans fru ska komma tillbaka efter en depression slår det mig. Inget får hända mig nu. När jag läser mannens öppna brev till sin kärestas näthatare slår det mig. Inget får hända mig nu.
I måndags hade jag ett creepy moment. Jag fann en vindrutetorkare mixtrad med för tredje gången på fem dagar. Att det också legat en konstig grej i samma vindruta en annan morgon och att snön utanför varit upptrampad lades till. Och hade inte någon varit på dörren? Och det där okända numret jag missat. Det höll i sig något dygn. Sedan hade jag nosat upp förklaringar till 6 av 7 händelser och mönstret jag sett fanns inte. Men min utsatthet finns kvar.
Tandborstsnubben som räddade mig två gånger när jag halkade omkring en kväll sa; "vem fångar dig när jag inte är här?". Och den frågan bär jag med mig och ställer till mig själv när det känns som jobbigast i overkligheten. Vem fångar mig? Och om det inte går, lindrar smällen eller plåstrar om? Vem torkar mina tårar? Vem håller min hand under dialysen? Vem bostadsanpassar mitt hem? Vem skrämmer bort gamarna och berättar min historia i händelse av att jag är utom räddning?
När jag ett par dagar efter att han med tandborsten blivit preteritum, mötte en äldre man som körde, vad jag uppfattade som, hans käresta i rullstol i en delvis isig och grusig uppförsbacke slog det mig. Inget får hända mig nu. När jag hör innebandypappan vars fru fått en stroke i julas fundera över vilka trösklar som ska bort hemma och hur badrummet ska anpassas slår det mig. Inget får hända mig nu. När jag hör grannen gå ner i tid för att hänga med barnen lite mer för att hans fru ska komma tillbaka efter en depression slår det mig. Inget får hända mig nu. När jag läser mannens öppna brev till sin kärestas näthatare slår det mig. Inget får hända mig nu.
I måndags hade jag ett creepy moment. Jag fann en vindrutetorkare mixtrad med för tredje gången på fem dagar. Att det också legat en konstig grej i samma vindruta en annan morgon och att snön utanför varit upptrampad lades till. Och hade inte någon varit på dörren? Och det där okända numret jag missat. Det höll i sig något dygn. Sedan hade jag nosat upp förklaringar till 6 av 7 händelser och mönstret jag sett fanns inte. Men min utsatthet finns kvar.
Tandborstsnubben som räddade mig två gånger när jag halkade omkring en kväll sa; "vem fångar dig när jag inte är här?". Och den frågan bär jag med mig och ställer till mig själv när det känns som jobbigast i overkligheten. Vem fångar mig? Och om det inte går, lindrar smällen eller plåstrar om? Vem torkar mina tårar? Vem håller min hand under dialysen? Vem bostadsanpassar mitt hem? Vem skrämmer bort gamarna och berättar min historia i händelse av att jag är utom räddning?
lördag 27 februari 2016
Återvändsgränder
- Jag måste ge upp något som jag vet är en återvändsgränd
Den är bred och slät och blank. I vitt guld. Jag har sett den på nära håll, i alla fall i ögonvrån, när han sätter handen mot mitt ansikte. Det händer att det retar mig, att han inte ens bemödar sig att ta den av. Men han har heller aldrig försökt dölja på vilka premisser vi kan ses. Han är ostyrig, med en genomträngande blick och chokladhår. Sånt där chokladhår som tillhörde de där nallebjörnsarmarna jag trivdes så med att hållas om av i min ungdom. Hans röst är raspig, självsäker och växlar mellan att låta maskulint trygg och lite pojkigt gäll. Det finns något bekant över det också, som om han är en del av min historia fast våra vägar nyss har mötts.
Han förstår mig nästan jämt. Fast jag inte talar ut eller håller tråden. Ungefär som pappa och jag kan vara. När vi hittar på nya uttryck eller pratar i halva meningar. Och så minns han nästan allt som jag har sagt och skrivit, fast han inte sparar det någonstans, och ibland så inbillar jag mig att det är för att han bryr sig, för att jag är viktig. Hur nu något eller någon kan vara viktig för en sån som honom.
Han utger sig för att veta vad jag behöver. Och det låter så rätt. Det är komiskt, att han tror sig vara oumbärlig. I mitt liv, liksom i andras. Han är van att få som han vill och hans självbild är provocerande god. Men också attraktiv. Innerst inne har jag har alltid vetat att jag en dag skulle falla för en man med stort ego. Och det är väl den dagen som är här nu. Jag stannar uppe halva natten för att höra hans röst, när han är på andra sidan jorden. Jag struntar i lunch, för att få en stund med honom och jag står ut med att vara med honom till ljudet av radiosporten.
Jag ler när jag tänker på honom. Och hans undertröjor. Och fast jag nästan inte vet någonting alls om honom egentligen, så vet jag allt. Tack vare min luttrade intuition, goda föreställningsförmåga ...och google.
Men jag måste finnas. Och med honom finns jag inte.
Ikväll i overkligheten spelar vi Michael Fannons "Bara så de e"
onsdag 24 februari 2016
Det är som mörkast innan...
Året började bra. Jag kände mig mer tillfreds och självsäker än på många år. Igen lite storhetstid, som jag skrivit om förut. Musik i stegen, ett drägligt träningsintervall...
Utöver några obegripliga återföreningsförslag och liten, men tröstlös svartsjuka fungerade relationen med han som bodde här förut okej. Vi hade flyt i växlingarna och under januari verkade barnen äntligen ha sänkt garden och nynnande sig genom tillvaron igen.
Föga anade jag att det väntade en ny avgrund runt hörnet. Och även om jag härdats under de senaste 12 månaderna, var jag inte redo för motstånd. Inte sugen på tårar. Inte stark nog för finnar och kluvna hårtoppar, för maskor på strumpbyxorna, för för höga räkningar, dammråttor och smärtsamma avvisningar. Men allra mest retar den bryska slag-i-magen insikten mig, att jag inte ens börjat göra upp med det svarta. Ett år har gått och jag har inte så mycket som nosat på helvetet än. Jag har ju bara flytt och rusat mot nästa snabba belöning.
Nu tänker jag så sakteliga börja lista allt det där jag inte tänker på. Det som flåsar mig i nacken.
- Mina barn kommer hem och luktar bortbytingar. Innan jag födde min förstfödda tänkte jag lite ängsligt på just de där minutrarna efter att hen skulle komma ut. Skulle jag omedelbart ta hen till mig? Skulle min kärlek vara sådär villkorslös som alla pratade om? Och sen föddes hon. Mer blodig och skrynklig än något annat barn jag sett. Och jag skulle ha kunnat slicka henne ren. Det fanns absolut inget som helst som var äckligt eller oklart med henne. Mycket var svårt, men inget, absolut inget, var så självklart som hennes existens och vår symbios. Men nu smyger det sig på. Känslan av att de är någon annans. Varannan vecka är dörrarna till deras rum stängda. Det är för outhärdligt att lägga sig på stortjejens säng och krama kuddarna och drömma om en pratstund. Om skolan, hur provet gick eller om såret på benet läkt ordentligt. Inte heller går det att se Hundis ligga och tråna på mellankillens kudde. Förnimma obarmhärtiga elgitarrsriff mellan hans yviga beställningar på ditt och datt och svar på fråga efter fråga om världsfred, vem som bestämt att tandläkare får sova på kvällen eller om det faktiskt ändå inte var Lisbeth som sköt Olof... För att inte tala om hur omöjligt det är att tänka på att storsängen gapar tom efter minstingen. Hur ont det gör att höra hur han genom en febrig natt skrikigt efter sin mamma utan att som denna mamma på något sätt har haft möjlighet att kyssa den varma pannan, hålla om hans kropp och smeka hans kind med förvissning om att det kommer att gå över. Och så står de där i hallen. Och man har längtat. Trots alla tidsfördriv och förströelser, alla ifattjobbade timmar på kontoret, alla lajkade skäggiga män i motljus, alla längder i bassängen, alla långluncher med sushi extra allt som det inte finns utrymme för varannan vecka är det omöjligt att inte ha längtat efter dessa tre ostyriga och bitvis besvärliga minimekroppar som står där i hallen och doftar... någon annans. Jag har känt det förr. När jag packat upp små nytvättade t-shirts i 104 eller sett golvet på nytt fyllas av skor och legobitar. De kommer hem och är någon annans. Och det finns ingenting. Inte någonting. Som jag kan göra åt det.
I stunder av självförakt och slit i låsta dörrar, spelar vi denna vecka i overkligheten den fantastiska Frida Anderssons Alla mammors barn;
"Om alla mammors barn är de finaste som finns. Är jag väl också en man minns"
måndag 15 februari 2016
365:e dagen i overkligheten
"Det går dagar, det går veckor. Det har gått ett år..." så började en sång bland många jag skrev som barn. Det handlar om att vara själv om att veta hur saker känns inuti. Om att veta och förhålla sig till det som inte är och att stanna där och låta det kännas, fast omgivningen tycker att man ska gå vidare.
Idag är det ett år sen den där kvällen i soffan. När han sa att det var över.
Jag är väldigt färdig med honom. Väldigt färdig med det här året. Jag har åldrats. Härdats. Fått gråa hår.
Det är ändå konstigt med årsdag.
Idag är det ett år sen den där kvällen i soffan. När han sa att det var över.
Jag är väldigt färdig med honom. Väldigt färdig med det här året. Jag har åldrats. Härdats. Fått gråa hår.
Det är ändå konstigt med årsdag.
onsdag 3 februari 2016
Om att lägga handen på plattan...
Det här är ett försök. Ett försök att bryta en dålig ovana. Sedan sommaren övergick i höst har jag inte publicerat något här. Skrivit, men inte publicerat. När jag undviker saker, tror jag alltid att jag ska ha kortare startsträcka tillbaka än vad jag i själva verket har. För varje minut som går, ökar min egen press och förväntningar på det som ska återerövras. Som att blogginlägget jag skriver ikväll måste bli bättre än de jag valt att inte publicera. Eller att den händelse eller tema jag uppehåller mig vid måste vara av större betydelse än något annat tema eller någon annan händelse som jag upplevt men inte skrivit om sen sist. Det kanske kallas något. Det kanske kan diagnostiseras. Men det är inte viktigt ikväll. Ikväll är det viktigt att göra som jag vill. Att värna om mig själv. Att tillåta mig att treva. Att göra saker i min egen takt och ordning. Och klappa mig på axeln för att jag är modig.
Det senaste dygnen har varit omtumlande. Om något nu kan förvåna mig efter det senaste året. Efter den trasiga svanskotan och lite andra besvär, sorger och besvikelser tog jag en höst i kokong. Tänkte "jag lägger mig på laddning här". Såg löven skifta färg, reste till Singapore, träffade vänner, lyssnade på ny musik, åt fantastisk mat. Hade det bra. Men så kom vintern. Och på allvar. Hur påfylld kände jag mig? Inte särskilt. Så jag lyfte på locket, trasslade mig ur trådarna och gav mig av ut i djungeln (eller ankdammen) igen. Och shit vad kul det var. Och så mycket knas jag hittat på.
Öppnade nya dörrar. Fastnade i spännande samtal. Upptäckte sidor hos mig själv som jag aldrig bekantat mig med tidigare. Fann en tillförsikt och en helt okej balans mellan kvantitet och kvalitet i tillvaron. Och sen kom tandborsten. Och armen att somna på. Och jag blev lika delar vettskrämd och förväntansfull. Pirrig absolut, men framförallt längtig efter sammanhang, draghjälp och sällskap. Och det var härliga veckor. Jag trivdes med frukostsällskapet. Närheten. Med att smida planer och låtsas lite tillsammans. Han släppte in mig på ett sätt som är ovanligt och jag började tina upp och blottade lite strupe. Men det räckte inte. Nu är det över igen. Och jag försöker vara rationell. Dra lärdom. Läxa upp mig själv och trösta mig med att nästa kommer vara bättre. Men det svider. Och jag är ledsen. När ingen ser, vilket är ganska ofta, kommer det tårar och fula ord. Jag känner mig genomskinlig och ensam. Öronen är på helspänn efter vibrationer från telefonen. Inte för att det måste vara något från honom. Bara bevis för att jag finns på riktigt. Jag vänjer mig aldrig vid att bli avvisad.
Det senaste dygnen har varit omtumlande. Om något nu kan förvåna mig efter det senaste året. Efter den trasiga svanskotan och lite andra besvär, sorger och besvikelser tog jag en höst i kokong. Tänkte "jag lägger mig på laddning här". Såg löven skifta färg, reste till Singapore, träffade vänner, lyssnade på ny musik, åt fantastisk mat. Hade det bra. Men så kom vintern. Och på allvar. Hur påfylld kände jag mig? Inte särskilt. Så jag lyfte på locket, trasslade mig ur trådarna och gav mig av ut i djungeln (eller ankdammen) igen. Och shit vad kul det var. Och så mycket knas jag hittat på.
Öppnade nya dörrar. Fastnade i spännande samtal. Upptäckte sidor hos mig själv som jag aldrig bekantat mig med tidigare. Fann en tillförsikt och en helt okej balans mellan kvantitet och kvalitet i tillvaron. Och sen kom tandborsten. Och armen att somna på. Och jag blev lika delar vettskrämd och förväntansfull. Pirrig absolut, men framförallt längtig efter sammanhang, draghjälp och sällskap. Och det var härliga veckor. Jag trivdes med frukostsällskapet. Närheten. Med att smida planer och låtsas lite tillsammans. Han släppte in mig på ett sätt som är ovanligt och jag började tina upp och blottade lite strupe. Men det räckte inte. Nu är det över igen. Och jag försöker vara rationell. Dra lärdom. Läxa upp mig själv och trösta mig med att nästa kommer vara bättre. Men det svider. Och jag är ledsen. När ingen ser, vilket är ganska ofta, kommer det tårar och fula ord. Jag känner mig genomskinlig och ensam. Öronen är på helspänn efter vibrationer från telefonen. Inte för att det måste vara något från honom. Bara bevis för att jag finns på riktigt. Jag vänjer mig aldrig vid att bli avvisad.
"Kan det verkligen kännas så här
jag testar försiktigt igen
lägger handen på plattan..."
Men åh, Nord & Syd
jag testar försiktigt igen
lägger handen på plattan..."
Men åh, Nord & Syd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)