Om att läka utifrån och in

Ingen borde ha så här liten erfarenhet av spruckna förhållanden. Att räkna efter och inte hitta ett enda riktigt bra exempel i bagaget önskar jag inte någon. Jag har tagit initiativ till ett enda litet fjuttigt uppbrott i mitt liv, för att vara med mannen som nu lämnat mig. Alla andra tidigare relationer, ja eller snarare korta romanser, rann ut i sanden. Vi slutade ringa, träffade någon ny, undvek varandra på utestället eller hälsade något omoget genom en kompis. Jag har inte tränat på det här alls. Har ingen jag-har-klarat-det-förr-så-jag-vet-att-det-går-garanti. Inte varit med om uppslitande göraslutscener på skolgården, inga tårfyllda nyckelåterlämningar, inga otrohetsaffärer, inga "det är inte du, det är jag". Det är bara tomt.

Och ändå går det. Jag ler allt oftare och kan koncentrera mig på saker och ting igen. Igår var jag på konferens och en kollega sa "nu ser du mycket piggare ut igen" och det kändes verkligen så också. Som att skalet och en liten bit inunder läkt ihop. Tårarna börjar ta slut, och funktioner i kroppen börjar fungera igen. Jag känner hunger, bränner mig om jag håller i en varm kastrull och fryser om jag går utan jacka. Det har inte varit självklart de senaste veckorna. Det händer att jag drömmer i färg och igår bar jag smink, och det satt fortfarande kvar på kvällen.

Men inuti är mycket trasigt än. Osorterade högar av oro, frustrationer, distans, längtan, ilska, oduglighet och ofrånkomlighet trängs med praktiska tyngder som bodelningsbeslut och pappaveckor. Jag ägnade en stark kväll åt att sy ihop en spellista på barnens spotify-konto med låtar som varit "våra". Märkligt hur melodislingor som nyss gjort mig glad, trygg och tillfreds, med ens hugger som miljoner små knivar i magen. I "Ingen som du", sjunger Mauro att glada minnen blir till öppna sår när viktiga relationer tar slut och det kändes väldigt träffande. Kanske var det för tidigt, men jag ville göra det innan jag kopplat ifrån helt och minnen eventuellt börjar blekna. Jag tror förresten inte heller att jag behöver ha så bråttom med att läka inuti.

I have been to hell and

En kväll den här veckan spenderade jag på Moderna och utställningen "I have been to hell and back". Blev betagen av Louise Bourgeois liv och konstnärskap. Att kvinnan inte breakade förrän hon var över 70 år gav mig en behaglig känsla av tillförsikt och då tänker jag i första hand på livet som sådant och inte nödvändigtvis på att det finns tid kvar att slå igenom. Mer att livet kan vara en hel vägg full av livshändelser och att 17 år i en relation och riktning förhoppningsvis är en mindre del av en större helhet och att ett långt och intressant liv kommer att innehålla olika faser, utmaningar, sammanhang och relationer.

Det har gått lättare att andas den här veckan. Och varit enklare att äta. Och skratta. Jag har haft möten och samtal på jobbet och efteråt kommit på mig med att inte tänkt på ensamhet, sorg, saknad eller utsatthet på en hel timme. Och så har jag klippt av mig håret. Och färgat det mörkare. Befäst förändringen i min kropp. 

Men det har kommit bakslag också. Som ikväll. Att komma hem för helg i overkligheten. Långsamt rulla fram på kvarterets regnvåta gator. Se alla kök med dämpad belysning och levande ljus, alla fredagspeppade par med vinglas i handen som lagar mat tillsammans. Längtan efter bortplockade skor från hallgolvet, musik i bakgrunden och den befriande känslan i klivet över tröskelsen efter veckans sista arbetsdag. Åh som jag saknar den. Istället parkera på gatan. Låta sekunderna gå. Förgäves söka efter energin som fjäderlätt ska föra mig från förarsätet bort mot entrén. Vädjande leta efter tecken på fredagskänsla och ansträngning. Tveka med handen på handtaget, svälja besvikelsen över kaoset i hallen, och tystnaden inifrån. De har rest sig från matbordet. Kvar på spisen står torra, ljumma spagetti i en kastrull och på bordet uppvärmd köttfärssås. 

Med hjärtat i handen fingrarna skälver

Att premiärskriva på bloggen är lite som att premiärhångla med den femtonårige ostyriga pojken med för stora kläder, medan veggomaten lagar klart sig på spisen, en solig novemberdag för väldigt länge sedan. Fumligt, förväntansfullt och trevande.

Mitt liv har tagit en ofrivilligt ny vändning. Som om jag har hört pipet och tvingats vända blad fast jag inte tittat färdigt på sidan innan. Det jag tagit för självklart finns inte längre kvar och min livskarta ritas om. Begrepp som tillhörighet, hem, familj och tillit omdefinieras och det som nyss var väsentligheter har förlorat sin innebörd från en minut till en annan.

Om ett tag kanske jag kommer att titta tillbaka på den här tiden och uppskatta den. Som att den förde med sig något bra. Kanske kommer jag att vara tacksam. Tacksam över att jag fick möjlighet att ompröva mina val och vad jag vill ha ut av livet. Men än är jag i det mörka. I känslan av förlust och förvisning. Utröstad ur mitt liv och fråntagen det jag älskar mest och värderar högst, i ett icke tillstånd där jag regisseras utan manus eller scenkläder. Naken och utelämnad med hjärtat i handen.