tisdag 25 oktober 2016

1827 dagar av saknad

Den 25 oktober 2011 tog en av de finaste människorna på den här jorden sitt sista andetag. 32 år ung och förintad av monstret. Hon som inte tålde blod, doften av sjukhus eller nålar. Som fick prövas mer än någon ska behöva. Som fick sövas på de mest utelämnade sätt, stickas med tjocka nålar och utstå smärtor som jag inte själv kan föreställa mig. Som till slut befriades från plågor, men i samma stund fråntogs det hon värderade högst. Som fick lämna sitt eget kött och blod, sitt hjärtas skatt och ögonsten innan han ens fyllt 3.

Hon var ett av mina vittnen. En sån här vän som vet allt och tycker om en ändå. Som hjälpte mig tillbaka när jag kände mig otillräcklig och slagen till marken. Som stannade när jag svek. Som utmanade mig och såg till att jag utvecklades. Emellanåt kände vi oss för mainstream, tråkiga och blekfeta och försökte få bulimi. Vräkte i oss semlor och peppade varandra att spy. Det brukade sluta med att vi kom fram till att vi halvdög ändå. Som tur var. Allas vägar är krokiga, så även hennes. Hon hade gått på smällar. Fattat dåliga beslut. Blivit övergiven, lurad och besviken. Men alltid rest sig. Alltid förlåtit.

Hon lyste upp det mörkaste av rum, bangade aldrig ur, ställde alltid upp för andra, bakade grymma kakor, tog ställning för de svaga och visste hur man ställde till ett ordentligt kalas. Några av mitt livs roligaste ögonblick har jag haft tillsammans med henne. Hon gav mig punken, skakade om mig när jag var för stiff, var kung på matchmaking, en god lyssnare, befriade prestigelös och sket ofta fullständigt i hur hon uppfattades andra. Hon kunde umgås med de flesta och det kryllade alltid av vänner runt henne när vi växte upp.

Älskade Sara. Du skulle förstå allt det där jag inte kan prata med någon om. Det kändes som om dina öron aldrig tröttnade. Jag saknar dig till månen och tillbaka!

"När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då"
                                  L Winnerbäck

lördag 22 oktober 2016

Någongång runt midnatt

Suddar för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Jag är så tacksam för att ni där ute blivit många och för all fin återkoppling jag får. Att någon väntar och längtar efter ord från mitt inuti, känns vackert och märkvärdigt och samtidigt så vansinnigt läskigt.

Mitt eget motarbetande av mitt skrivandet här beror på två saker, om jag ska tro min egen initiala analys (och att inte tro på mina analyser är så 2015). Jag har för det första ingen enskild händelse eller känsla att uppehålla mig vid. Alltså, det finns saker i mitt liv som känns, däri ligger inte svårigheten. Mitt inuti består just nu av väldigt många både bra och mindre bra saker, men det är antingen för tidigt eller för komplicerat för att förhålla sig nyanserat till (ja, för det är ju preeecis nyanserat som stämmer så väl in på hur jag förhåller mig till saker...). Det andra är att jag igen har skrivit och inte publicerat i sådan omfattning, att jag jämför om det jag skriver ikväll på riktigt är bättre än det jag skrev i förrgår och så vidare.

Så. Nu ska jag banne mig bli klar. Färdig.

Ikväll har jag varit på en fin föreställning om livet. Och fått lite hjälp på traven. Det här med att förstå mina behov. Och att jag kanske inte letar på rätt ställen. Jämförelsen med att äta godis, när man egentligen är hungrig fastnade. Hon är typ legitimerad i ämnet för övrigt. Fast religion i det offentliga rummet intresserar henne inte alls. Än. Vi ska nog hitta dit också. Så småningom.

Vi såg för övrigt filmen hon skriver om ihop och har jag har sett ytterligare en måstefilm sen sist. Den heter Min pappa Toni Erdmann. Bara gå! Det är ni skyldiga er själva.

Natti!

söndag 2 oktober 2016

En vecka utan vardagar

Jag höll på att göra det igen... Inleda med att det blivit oktober. Kanske något om färgerna, sensommarkänslan den här helgen, om att tvinga sig själv att ha strumpor i väskan (innovatörer, det finns SÅ mycket kvar att göra kring strumpor!) eller något om sjalarna. Det är mitt absolut mest enkla sätt att släta över att den här veckan är svår att beskriva i ord.

Den har maxproppats. Veckan alltså. Jag skulle inte säga att jag flytt, utan mer fyllt den med människor, möten och sammanhang som jag längtat efter, trivs med och tror mig behöva. Det har blivit lite sömn, för lite träning och för mycket vin om vi ska hårddra det. Men optimalt med skratt, innerliga samtal, nya platser och en fantastisk mix av alltidfunnitsdärvänner, längesenvisågsvänner, vadvillvimeddethärvänner, vibehöveringendefinitionvänner och helt nya möten med människor som blir insläppta och har släppt in mig på ett sätt som är fint och väldigt värdefullt.

Som vanligt har jag sovit ett par nätter hos Christina. I hemmet som alltid är lagom mörkt när man somnar och alltid skirt ljust när man vaknar. Fått en egen låda i badrummet och te i soffan fast jag kommer mitt i natten. På sängbordet står en blå glasflaska som jag tror är en oljelampa, en mönstrad rosa-orange gris och några porslinsfåglar. Jag gillar sovaihopgrejen, höra hennes andetag och några snarkningar, dricka kaffe tillsammans och gå morgonpromenader. Det är tryggt och varmt här. Och jag duger alltid.

Veckan har bjudit på insikter också. Om ett par saker jag processat en tid. Jag har lärt mig några nya grejer, har introducerats för ny musik, ätit mat som jag ska försöka laga själv och haft ont i kropp och hjärta sen förra helgens bryggupptagning. Men när jag försöker skriva om det här så trycker jag aldrig på publicera så för att komma till skott med just det så blir det inga djupdykningar idag.

Idag är det söndag. Ta emot barn-dag. De har önskat att vi ska handla ihop, laga tacos och äta glass med maränger och strössel. Eftersom inte veckan inneburit någon egentlig hemmakväll för mig känns det som ett utmärkt sätt att få hem dem på. Normalisera och varva ner. Försöka ta in att det här är mitt sen-liv. Det finns inget som står på paus och väntas in. Det kommer att vara en tillvaro av kontraster, suddiga ibland och knivskarpa ibland. Det är 12 år kvar tills de i bästa fall gått ut gymnasiet. Jag vet ganska lite om vart livet kommer föra oss under dessa år, men satsar på en mer närvarande vecka än förra barnveckan. Det är ett lättslaget mål. Vi ska gå till badhuset och fira fredag med kusinhäng. Greja lite med rumsbyten och åka till tippen. Göra läxor och sova i hög. Allt och ingenting är precis som vanligt.