Utvärdering 1. Menskopp. (Varning för känsliga läsare)

Alltså den här veckan provar vi menskopp i overkligheten. En "liten" gummitratt som fungerar som mensskydd och ja, liksom återanvänds. Den köptes in redan en kväll i april, när jag kände mig desperat fattig. Lite som en försäkring utifall jag skulle hamna i så stor ekonomisk knipa att jag inte skulle ha råd med tamponger (!). Det fanns för övrigt fler anledningar till att jag föll för idén. Jag tycker väldigt mycket om personen som rekommenderade den. Hon är klok och fin och jag kände mig väldigt urmoderligt naturlig och miljövänlig när jag tryckte på KÖP-ikonen.

Några dagar senare kom jag hem till två tioåriga tjejer som upplyste mig om att jag fått en konstig liten plastsak på posten (Bra där! Då vet jag att ungen öppnar min post!) men att de inte visste vad det var. Jag berättade att det var ett mensskydd och att man därför stoppar in den i snippan när man har mens. Deras ansiktuttryck såg vid detta tillfälle ganska underhållande tillskrynklade ut. Idag vet jag att det är precis just det ansiktsuttryck man får även som användare, varje gång man ska sätta in eller ta ut den dära koppen.

Koppen kommer i en liten påse. Den är vit. Det är bra för om påsen hade varit svart eller röd kanske man inte hade varit lika noga med att vara precis tokren när man skulle plocka i och ur koppen och det hade varit dåligt.

Om du som läsare får för dig att prova menskopp någon gång. Ja, alltså du som slutar läsa här och dessutom är fertil kvinna eller bara ovanligt nyfiken. Tänk då på att du inte kan resonera som med ex en ny kaffebryggare eller en ny telefon... "hur svårt kan det vara?", "jag läser manualen om jag stöter på problem". För den ska nämligen kokas innan användning. Alltså. Inte när du redan har provat den. Utan innan. (Fast det är ju annars väldigt lite som man stoppar upp där som har kokat innan... Eller hur?) Så själv tänkte jag just: "hur svårt kan det vara?". Tvättade av den. Knölade ihop den och ja... försökte trycka upp den. Inget hände.

Jag har med andra ord fött ut tre kids med huvuden stora som meloner, utan att så mycket som rispats. Men har vid det här tillfället svårt att trycka dit en liten gummitratt. Men till slut, väl ihopvik kommer den in. Nu till nästa utmaning. Borde den liksom inte veckla ut sig?  Är inte hela idén att mensblodet ska samlas i koppen. Jo. Så borde det vara. Men inget händer. Jag viker mig dubbel, jag snärtar mig åt sidan, jag vaggar mig i sidled. Det enda som händer är att det känns strävt och jag får lite ljusrosa slem på fingrarna.

Jag börjar förstå att jag behöver läsa på. Vad är hemligheten med själva utfällandet? Hur får man den att veckla ut sig? Jag tittar i lådan men hittar inte någon medföljande papperslapp. Nu var det ju i och för sig 3 månader sen den kom i brevlådan (och att jag ska hålla redan på ett ihopvikt litet papper i mer än en vecka är för mycket begärt i overkligheten) så jag googlar istället. Jodå. Flera små tillverkar-manualer och praktiska tips användare till användare finns att tillgå. Förutom att inte koka koppen innan användning verkar jag dock (konstigt nog) inte gjort så många direkta fel. Jag trixar lite till och konstaterar att eftersom mensen bara precis börjat kommer jag nog inte riskera något värst läckage heller. Och provar att låta den sitta en stund.

Det känns oskönt hela förmiddagen. Jag tar ur och in den igen, men får den inte att sitta så bra nu heller. Läser på mer. De flesta tips handlar om knep för att få ut koppen, vilket jag vid det här laget har svårt för att se problemet med. Att ta ut en trattformad, inknölad kopp är enkelt. Och jag har ju fött ut de där kidsen med melonhuvuden. Jag läser vidare. Varje persons anatomi är unik och du lär dig snart hur du ska placera koppen för att det ska kännas bra för dig. Okej #1. Ha tillförsikt. Om den inte hamnar rätt direkt kan du vrida koppen ett varv. Hmm. Okej 2#. Jag snurrar den lite bara.

Aj. Snurra på ihopvikt gummitratt i fittan är oskönt. Mer något för dig som vill förlossningsträna. Dessutom händer ingenting. Så jag läser vidare och finner vid knepen för uttagandet att det handlar om luft och lufttryck. Och det är då jag kommer på det. Att jag kanske skulle kunna blåsa upp koppen. Jag "suger" upp lite luft i slidan. Och "fiser" ut den. Och jo, koppen verkar veckla ut sig. Men om det här är sättet det ska göras på, så är det någon som är överdrivet förtjust i blod som har uppfunnit produkten. Det blir till att städa badrummet inklusive mig själv och jag konstaterar att menskopp är tillsvidare för hemmabruk.

Men så kommer onsdagen och jag har inga andra menskydd hemma. Koppen kommer på hyffsad plats, men efter några in och utsättningar känner jag mig ofräsch. Jag tycker att blodstanken förföljer mig. Inbillar mig kanske, men tycker efter ett tag att hela kontoret luktar blod. Jag har aldrig någonsin varit så strategiskt svartklädd i hela mitt liv. Inte ens på begravningar har jag uppskattat svarta kläder så mycket som jag gjorde igår. Och efter varje toabesök måste jag noga undersöka så att jag lämnar allt rengjort efter mig. Och ju bättre den kommer på plats, ju hemskare är den att ta ut. En får liksom pysa och dra, pilla och kladda, klämma och pressa. Jag tänker på alla stackars miljömedvetna oförlösta oskulder som kanske provar menskopp och som säkert hinner överväga operation innan de får ut dem.

Det finns en liten rolig paragraf i manualen. Den låter så här. Om du någon gång befinner dig utan tillgång på vatten kan det räcka att torka ur koppen med lite papper. Försök unvika att få pappersludd i slidan. Om jag var tillverkaren skulle jag med fördel ändra den här paragrafen till: om du någon gång befinner dig utan tillgång på vatten, kan du strunta i menskoppen och använda något av de traditionella menskydden såsom en binda eller tampong. De finns säkert någon oblekt upplaga som påverkar minimalt på jordens resurser. Att stå där på ett utedass och sprutlackera hela golvet med blodstänk, utan att ha tillgång till vatten. Alltså jag dör nästan av tanken.

Om att hålla elden vid liv

Det har varit heta dagar i Stockholm. I fredags satt vi ute till midnatt. Eller egentligen har jag ingen aning om vad klockan var när vi bröt upp, för barnen hade redan somnat, glasen var många och grannarna så galet trevliga att umgås med. Liksom han som bodde här förut. Funkar som från ingenstans oklanderligt bra att hänga tillsammans. Blev både middag i fredags, fest, frukost, lunch och middag i lördags och så vidare. Men sedan i söndags är kidsen inkvarterade hos honom och jag ska väl på allvar ta hand om mig själv ett par dagar.

Det väntar en vecka med jobb, långluncher, långväga besökare och en och annan tur till stan. Det känns både förväntansfullt och lite spännande, även om semesterlängtan är stor just nu. Jag fortsätter fylla mina dagar med roligheter och har carpat så knasigt mycket diem att jag känner mig rätt emotionellt slut och skulle må bra av att unna mig lite eftertanke däremellan. Jag försöker vara lite mer varsam med vem jag erbjuder min tid och mina tankar och sortera ut människor som tillför för lite, tar för mycket energi eller gör för stort anspråk på vem jag är och hur jag prioriterar. Försöker begripa att detsamma också händer mig hela tiden och även om utsorterandet eller allra mest själva bli-bedömd-biten fullkomligt suger, så är det ju inget annat än det jag håller på med själv. Men så har vi den här gråzonen..., som jag lärt mig se, men inte hantera så bra än. Där energitjuveriet är så snyggt paketerat, att man kan missta det för längtan och en bara vill slita upp det och ge sig hän. Någon fortsätter göra sig påmind med jojofierad var-tredje-dags-korrespondens, medan någon annan är precis så där hårfint nära gränsen av för ytliga och sällsynta hälsningar, men ändå lyckas lägga en pinne på glöden, och hålla elden vid liv.

Igårkväll tränade jag på att umgås utan att bli bortsvept och hänförd och det är kanske bra träning det också..., trevligt var det i alla fall om än förväntningarna hade varit andra. Men när dagens regntunga himmel under kvällen blev blå igen och solen glittrade i vattenbrynet där fiskstimmen slog mot strandkanten likt vågor som ångrar sig, kändes det liksom fint och väldigt tillräckligt.