Om varför det är viktigt att äta upp kolasåsen...

Säga vad man vill om Bridget Jones, men några poänger har hon. Som att sannolikheten att få ligga ökar när man tagit på sig fultrosorna och inte förväntar sig något särskilt. Mina bästa kvällar på krogen har jag haft när jag inte stått så länge i sminket. Inte provat kläder en hel eftermiddag. Eller lockat håret med tång. Jag minns särskilt en gång hemma på Etage. Jag kom från stallet när Lotta ringde och jag tog en använd tröja, hästsvans och bara mascara. Den kvällen kunde bli en hel roman. Eller när jag oväntat sprang på min högstadiekärlek kvällen då jag egentligen bara var chaufför åt några vänner. Det var första gången vi satte ord på vad viktiga vi var och varit för varandra. Då hade jag min sämsta ful-bh, men det är förutom skämsögonblicket då det uppdagas, också en av mina mest minnesvärda upplevelser.

Jag har haft en issue kring burken med kolasås. Den startade en vacker dag i april. Efter en lunch på Nytorget tog jag och mitt sällskap en promenad bort mot Fogelströms terass och provade såser på Pärlans på vägen. Vi köpte varsin. Jag minns att jag tänkte att det egentligen var upplägget för en perfekt dejt... Nytorget, kolasåsprovning och Saltsjön. Tyvärr var det, förutsättningarna till trots, en ganska stram eftermiddag på söder. Pirret avtog och jag lade märke till att mitt sällskap inte tittade mig i ögonen som förut. Det som kunde ha blivit något dog långsamt ut efter den där dagen, men burken blev som kvar och stod för något slags hopp i skafferiet. Ett hopp om att förtäras i rätt sällskap. Med pirr. Att spara för det rätta ögonblicket.

Nu är den slut. Uppäten under värdefulla samtal. Tillsammans med viktiga människor. Vänner. Familj. Och även ensam. På högtider och vardagkvällar. Med jordgubbar och utan. Renskrapad till förnedringsgränsen. Inte som jag planerat det. Men som blev bra ändå.

Och nu tänker jag alltså att inte ha en burk Pärlans kolasås hemma, borde vara lite som att gå ut med mormorstrosor på sig...

...dagar då foten och hjärtat behöver vila

Det kom ett träd. Att titta på dagar då foten och hjärtat behöver vila. Det är olivgrönt. Skirt och robust på samma gång. Det kommer säkert att trivas med sällskapet på min altan som är på god väg att kännas grön. Det är lyxigt att få blombud. Och magiskt att få trädbud.

Och jag låg med täcket i soffan, foten högt och lindade in hjärtat i len kolasås. Jag åt jordgubbar och vispgrädde till. Såg en romantisk film. Hämtade mer jordgubbar. Och kolasås. Alltså har man brutit foten är det en rätt okej middag. Behöver varken någon vidare tillredning eller förtäras sittandes. Just horisontalläget kändes viktigt eftersom det är en av få instruktioner från ortopeden som jag verkligen tagit på allvar. Och sen somnade jag.

12 timmar senare vaknade jag upp till midsommarafton och regntung himmel. Bakade något slags stekpannebröd och slog en bakduk runt. Packade ner resterna av kolasås, jordgubbar och grädde i korgen och begav mig iväg på brunch till dem som nyss bodde här. Det var ostressigt och kravlöst på ett nytt och avdammat sätt. Samtliga garder sänktes på några minuter och det blev trivsamt och tillräckligt fastän väldigt långt från Pripps blå-reklamen. Vi tog oss iväg till stång och tombola också, fast den enda som ville dansa gick på kryckor och någon liten vägrade regnbyxor och skuttade omkring i mjukisbrallor och tofflor i pölarna. Jag uttalade min önskan om att fira hemma i stugan nästa år, likt mina barndoms midsomrar. Öppnade upp för att göra oss sällskap där, likt jag var inbjuden i år, men att ramarna blir mina och platsen vald av mig 2016. Överens hade varit en överdrift, men nu har jag uttryckt det i alla fall. Sen tillbaka till lägenheten där jag badade bubbelbad med Deportees, Martha Wainwright och massor av bigaråer medan citron-limepajen svalnade och känslan av tillräcklighet återigen infann sig.

Nu är jag hemma i huset för att växla om. Tanken är att göra stan med min bror ikväll... på kryckor och smärtstillande. Kan gå hur som helst. Men det gillar jag.

Glad midsommar på er därute!

Ett stycke upptäcktsresa

Igår fick jag frågan om jag skrev dagbok. Sporadiskt, svarade jag. Personen som frågade nöjde sig inte, utan ställde följdfråga på följdfråga tills jag i samtal på samtal nådde ett "jag vet inte, det har jag inte tänkt på". Den kom som en smäll, insikten att det finns så oändligt mycket jag inte har ägnat en tanke, tagit ställning för eller funderat kring. Inte ens inom de områden som jag spontant känner mig tryggast med, som ligger mig nära. Som mitt skrivande. Eller mina hotelldrömmar.

Så ikväll har jag ägnat mig åt eftertänksamhet. Åt att känna efter. Åt att spegla mig och mitt trassel längs vägen ut ur mörkret, in i ljuset.

Jag gick in i en ny fas i påskas. Bestämde mig för att tillåta mig själv mer och börja träna på saker. Bli modigare, utmana mig att kliva utanför bekvämlighetszonen, ta tag i saker jag skjutit upp. Slå ner ett och annat hjärnspöke, bli upptryckt mot väggar, reclaima min egen 17-årings livslust och erövra den alltid saknade känslan av duglighet.

Betraktat utifrån ett poolkantsperspektiv går det helt okej. En kär vän till mig och jag brukar kalla det storhetstid. När vi har vind i håret, musik i stegen och vi tycks kompatibla med omvärlden på de mest gynnsamma sätt. Som en sjuårings första sommarlovsyra hoppsa-steg över solvarma trottoarer.

Jag har fått skratta mycket. Jag har skälvt, häpnat, chansat, sprungit, andats, lekt, nynnat, virvlat, överrumplats, njutit, drömt och svävat. Sånt som sker när man släpper kontrollen och tillåter sig själv att räcka till. Somliga, kanske rent av samma vän, skulle säga att jag sitter där och skvätter, och det gör jag kanske. Det är ytligt, fragmentariskt och många gånger lika förutsägbart som förgängligt. Men jag faller mindre djupt varje gång. Slår mig mindre hårt. Jag reser mig fortare, parerar bättre. Och vad jag tränar!

Jag kommer committa igen. Cykla tandem och sova sked. Jag kommer förvänta mig mer och värdera mig högre. Jag kommer sälja mig dyrare och ligga i längre. Jag kommer att dyka från kanten och doppa huvudet. Men aldrig mer förlora mig.