Det har varit en emotionellt tuff tid. Jag har gått runt som i kvicksand och haft svårt att orientera mig. Jag försöker få det på pränt, men skrivandet känns likadant. Rikningslöst och trögt.
Jag har gång på gång kommit på mig själv med att tänka i beteenden som jag lärt mig inte fungerar och bromsat upp mig halvvägs in i saker. Det är stökigt och lite häftigt på samma gång. Att kroppen vägrat utföra det som andra människor eller mitt eget huvud förväntat sig. Det har inneburit några reviderade husregler hemma, inställda aktiviteter som jag tackat ja till först och sedan dragit tillbaka och ganska många "det låter kul, men det passar inte just nu". Vassare gränsdragningar och pånyttänkanden som är både vedmodiga och fantastiska på samma gång. Det blir inte rätt jämt. Och det måste vara okej det också.
Som tur är har jag Christina. Som jag flyttar ihop med emellanåt. Som låter mig vara hela jag och ser till att jag har roligt mellan dipparna. Och Johan. Världens bästa Johan som hjälper mig att sortera och viskar snälla saker i mitt öra i 3 timmar när det är som krisigast. Som säger "jag hör att du låter mer säker i den där frågan än vad du gjorde i våras" fast det känns lika mycket pingpong inuti.
Det är en dålig tid för de stora besluten. Det är lagom med hur mycket spagetti det går åt till 6 hungriga ungar. Det är en dålig tid för de stora förändringarna också. Men en ypperlig sådan att somna innan midnatt och ta frisk luft varje dag. Och sitter jag fast kan jag springa på stället. För jag får det!
För det ser ändå ut att bli en fin höst. Mycket tyder på det! Karolina flyttar till Sverige. Och korsspindlarna och kantarellerna väntar på mig i skogen. Mörkret och den svala, syrerika luften är åter här och sjalarna hänger redo! Kom hit och ge mig lite farligheter!
