Och det blev morgon, den sjätte dagen

Jag vaknar av solljuset som slår in genom fönstret i det gästfria hem jag fått fira midsommar i. Mitt varma lår har klibbat ihop med ett annat varmt lår och jag bäddar hjälpligt i den överslaf vi ratade igår. Sedan smyger jag upp till fågelkvitter och daggigt gräs, med en handduk om axlarna och badkläder i handen. Jag hämtar upp ett par träskor utanför storstugan och beger mig de av ägarinnan uppmätta hundra steg ner till stranden. Badkläderna är fortfarande blöta sedan midnattsdoppet, men det bräckta vattnet lent och ljummet mot kroppen. Det är nästan omöjligt att föreställa sig en bättre plats eller ett bättre sätt att börja sin morgon på, om det inte vore för en enda sak.

Idag blir han åtta. Ev av de stora kärlekarna i mitt liv och min ständiga utmanare. Den innerliga, omedelbara, sensibla, inkännande, reaktiva, vetgiriga och kvicktänkta parvel jag fått äran att vara mamma till.

Det är ovanligt för mig  att inte ha makt över att vara där jag vill vara i tillvaron. I alla fall fysiskt. Det hände att semesterresorna gick till andra platser än jag önskade när jag var liten, att jag var tvungen att åka med till landet och missade en rolig fest i stan, att någon annan fick äntra dansgolvet med killen jag trånade efter eller att jag fått två inbjudningar till kalas samma dag och helst velat gå på båda. Men jag har ingen tidigare erfarenhet av att inte få finnas vid mina barns sida när de blåser sina bemärkelsedagsljus. Jag har sagt att jag ska hålla ihop idag. Att jag vet att det inte var så farligt för honom. Att han har det bra där han är. Vi är friska. Vi är sams. Vi har mat på bordet, medborgarskap, vänner och familj. Jag har en fantastisk helg och ett varmt och spirande sammanhang att befinna mig i. Men innan jag släpper det så tänker jag gråta en stund till. För att jag just i detta nu inte får sjunga falska födelsedagsvisor, pussa hans nyvakna panna och se hans förväntansfulla stjärnögon glittra.

Varannan mammornas

Det stundar högtidsdagar i overkligheten. Midsommar och mellanbarnets bemärkelsedag. För er som inte varit med från början, så har vi redan firat en midsommar i overkligheten och den tillföll han som bodde här förut. Många har därför sagt att årets borde vara min. Men jag är osugen på bråk och det är de facto pappavecka..., så jag ställer mig in på någonting annat. Fast det svider och skär.

Om de bara inte låg tillsammans (de små grodorna och åttaårsdagen alltså) så kanske det känts mer hanterbart. Men jag hade de mest förtjusande midsommaraftnar i min egen barndom och det är något av en favorithögtid för mig. Samtidigt är det lite dubbelt. För förra året fantiserade jag snarare om pripps-blå-reklamen (snart kommer vi behöva förklara för en ny generation vad vi menar med det uttrycket)... In i det sista trodde jag någon skärgårdsprins skulle ringa och fråga om inte just jag var sugen på gråa stickade tröjor, tjärdoft, nakenbad och vuxensamvaro. Bli bortrövad från allt som skavde och värkte här hemma. Istället blev det kryckor, våta byxben i vattenpölar och ganska mycket skratt tillsammans med ungar och ex och sen gjorde jag stan med brorsan, hans harem och förvånansvärt få andra Stockholmare. Det gick det med. Och det sägs att man vänjer sig.

I år finns det ju rent av en skärgårdsprins. Och en fantastisk vän som bjudit med oss till ett gästfritt hem i Öregrund. Så nog kommer jag få fira allt. Det är inte grejen. Grejen är att jag vill glädjas åt att han som muttrat sig igenom årets längsta dagar, att han som aldrig brytt sig om midsommar förut, som inte kan sitta bekvämt på en picknick-filt, som aldrig bundit kransar eller med ett leende svängt om till jungfru skär faktiskt ska ta barnen till farmor och farfar och visa nya flickvännen sin barndomsbys firande. Jag vill att denna sura, bittra smak av missunsamhet, skuld och förvisning ska lämna min kropp. Låt mig istället fyllas med acceptans, låt mig förlikas och hjälp mig att tillåta mig själv att ge mig lite sinnesfrid.

Och min nära tvångsmässiga konstruktion att duka nallebrickan (som jag vunnit en gång på husmodersföreningens paket-tombola hemma på min farmors basar) traditionsenligt varje födelsedag på i stort sätt samma sätt är minst tusen gånger mer viktigt för mig än för födelsedagsbarnet själv, det vet jag ju innerst inne. Jag kan bara krama mina tummar hårt att de ändå pallrar sig upp och sjunger för honom på morgonen. Även fast de befinner sig i ett hem där sådant inte tillskrivs betydelse.

På söndag möter jag honom med ballonger. Och kramar. Och paket. Och det blir bra och fröjdefullt. Och vi ska fejstajma på hans nya telefon på rätta dagen. Och det kommer gå. Och det kommer vara tillräckligt. Och vilket år som helst blir det min tur. Då blir kanske utmaningen att få med de finniga, pubertala tonåringarna till stugan...

Den blomstertid nu kommer...

Med skolavslutningsdagar och efterlängtad bebisleverans. Med solregn, AW med kära kollegor, intressanta och berörande samtal, kompishäng över ett glas vin och vidbränd amatörgrillning (av moi). Så mycket tid jag ägnar åt viktigheter nu, som nyss gick åt till tidsfördriv och törstsläckeri.

När man avvecklar delar i sin tillvaro som varit påtagliga under en lång tid skulle det vara ganska tillåtet att famla och känna sig desorienterad. Men det känns som helt rätt i tiden och i jag går in orädd och med självklar tillförsikt. Faller jag nu, ska jag falla i gräs. Flyr jag nu, ska jag fly med måsar, vågskvalp och asplöv. Ringer demonerna på dörren, bjuder jag dem på jordgubbar.

...Och så några rader om det här med pirret. Om personen som introducerat sina vänner, som sett mig spy ner hans uppfart och som jag bjudit på hasselnötter (som han inte tål) och som ändå stannat. Kanske kan det bli något riktigt bra av det här. Sitter på bussen dit nu. Evighetslånga resvägen som ger omedelbar utdelning med särskilt fint sällskap, somrig skärgårdsluft och kullerstenskvarter. Bussresan är dessutom möjlig att få veckans sista jobbmail skrivna på, blogga på, leka tonåring på eller bara sova sig igenom.

Framme! Hej så länge! Iiiiihhhh...