Jag har alltid haft svårt för att ta emot tips. Om en lärare gav mig ett uppslag till en novell skrev jag alltid om något annat och fortfarande om en vän föreslår den blå tröjan tar jag 9 av 10 gånger den svarta. Men idag hämtar jag gladeligen mitt uppslag från Stina Wollters underbara personporträtt på instagram. Om allt vi kan kalla oss själva, varandra och världen som inte är i katergorier av fint och fult, rätt och fel, inne och ute. Ord som inte förminskar eller begränsar. Som öppnar upp och bjuder in. De senaste 3 veckorna har jag lärt mig mer om livet än jag gjort på 36 år, eller så har sånt som jag redan vetat medvetandegjorts, boat in sig i mig och gett mig nya handlingsutrymmen och tilltro till livet. Det börjar till och med gå upp för mig att det är helt rimligt att tycka om mig.
Och ja Stina, jag känner mig också som en obäddad säng. Ett kroppsvarmt, öppet och oorganiserat hem för min insida och det som verkligen räknas.
Jag är så glad över att de senaste veckornas skrivkramp börjar släppa. Snart, mycket snart, ska jag sätta nya ord på det som känns och allt inuti som vill ut. Jag börjar ana verkligheten!
"Jag var beroende av sätten, som jag gjorde fel förut" (Eddie Lövholm Eriksson, "Millas sång")
