...med knoppar och begynnande grönska. Vi sitter ute och lunchar med fleecefiltar på ett fik i en handelsträdgård och pratar badtemperaturer och hur långt man kommer med lite latin. Vi köper blommor, även sådana som dör av nattfrost, och bestämmer oss för att tro på plusgradernas kraft att hålla sig levande om nätterna. Vi tränar avslutningssånger i skolan och sparkar boll i parken. Vi blåser såpbubblor stora som basketbollar och ritar diffusa motiv med kritor på asfalten.
Men innanför dörrarna till overkligheten råder tomhet och hat. Här krigar två ofrivilliga soldater om allt det där som nyss var vi och vårt. Om stora och grundläggande värden och yttepyttiga utanpåliggande detaljer. Där mitt är mitt och försvaras med anklagelser och hot. Där förgivettaganden fått vika för problematiserande ner på partikelnivå och alla försök att vara tillmötesgående och samarbetsvillig har förlorat sin charm. Och mellan krigen tom och förgörande tystnad, där den som håller ut och håller i kan jämna den distraherade vid marken.
I overkligheten denna vecka lyssnar vi på Beatrice Elis "Trust Issuse" och Winnerbäcks "Varning för ras" och tänker kring skörhet, sårbarhet, motstånd och den tunna, fina linje som skiljer den förbjudna glädjen och upprymdheten från den lika provocerande kylan och avskyn.
Att rättfärdiga sina egna tillkortakommanden och misstag med försök att smasha in gamla efterkonstruerade hjärnspöken känns omöjligt att bemöta på något annat sätt än med sorg. Att så mycket galenskap kunde rymmas i en kropp är lika oväntat som tragiskt. Som om förnuftet och empatin gått vilse, och inte heller gör något försök att hitta ut.
