Klockan har passerat 03. Jag har en varm hjässa i min armhåla, en liten hand inborrad i en valk och alldeles fuktiga kinder. Sträcklyssnat på Martina Haags "Det är nåt som inte stämmer" sen den lille intill somnade och känner mig lite tillskrynklad och sorgsen, men äntligen redo för att ta natt. För en halvtimme sen kom ett livstecken i en i övrigt tyst telefon. Jag är också tyst. Hela dagarna är jag nästan som vanligt. Ler när man ska le och när vi ligger på magarna på bryggan och pratar om livet medan vi tittar på flötet som guppar glömmer jag bort att vara förvirrad, tom och längtig. Kortspel, bada, hoppa höjdhopp, skjuta pilbåge eller spela fåniga ipad spel funkar hjälpligt också. Det är en lycka att se barnen så nöjda och bekymmerslösa här ute.
Mellanpojken har fått en cowboyhatt och går omkring i shorts, bar överkropp och hatt. Tar hand om sin lillebror och fixar med stort självförtroende allt med fisket nu. Maskar på, plockar bort fisk och bryter nackar. Kastspöt också, även lillebror har fått till fler och fler bra kast och pillat på nån mask och plockat bort en liten firre. Idag fick han dessutom upp en abborre helt utan bete. Ska vara en storfiskare som lyckas med något sånt. Om kvällarna spelar vi Hollywood, även det hur kul som helst att alla barn kan vara med på och läser Sjörövarskatten från Pojkarnas julbok 1937 och jag tycker det är minst lika spännande som barnen. Tack vare mamma och min svåger har jag kunnat ge alla barnen lite tid för sig själva med mig även om vi rör oss i flock mestadels. Sånt underbart sommarlov och ändå så märkligt att vara ensam vuxen i familjen. Som om jag aldrig någonsin kommer att på riktigt dela det jag ser och upplever med barnen med någon annan igen.
Ute blir himlen allt ljusare och jag ska sno åt mig några timmars sömn.
fredag 29 juli 2016
onsdag 27 juli 2016
Visby ToR del 2
Roar mig med att konstruera hemsnickrade slut på historien. Jag gör det rätt ofta. Konstruerar tänkbara och otänkbara slut på saker som känns. Jag älskade de där Mitt livs novell-berättelserna när högstadiekärleken plötsligt dök upp på kontoret 17 år senare. Som Ally McBeals Billy. I mina fantasier var han sällan gift, men nåja, ungefär så. Men min Billy, han med nallebjörnsarmarna och chokladhåret, blev bara 27. Och trots att jag fortfarande ser honom i varuhusvimlet då och då, så kommer han inte att stå där på IKEA-parkeringen som jag kanske tänkt mig det så där en 726 482 gånger och inte kan jag skriva in en tyst vädjan i mina framtida publikationer om att mötas på Rialto heller. Måhända har jag ända sen den där senhösten 2007 när jag satt i en övernattningslägenhet i Västra hamnen i Malmö och fick beskedet att mitt första spadtag förolyckats letat efter en ny Billy. Det var samma höst som Lasse W antog att det fanns någon jag skulle ringa om han som bodde här förut inte fanns och som mitt andra barn flyttade in i min livmoder. Under graviditetens senare del kunde jag ibland tänka att barnet jag bar kanske skulle komma att påminna om min bortgångna Billy. Så här åtta år senare kan jag bara konstatera att de mer är varandras motsatser och om det verkligen på riktigt finns något spår av reinkarnation så lever han vidare någon annanstans.
Alternativa slut på Visby ToR känns lite i sin linda. Jag har förvisso nått upp i säkert 15-20 typer redan, men de flesta är återanvända från tidigare. En klassiker är; "Vi hördes aldrig mer men så kom dagen då den ostyrige tonåringens nya kärleks föräldrar bjöd hem oss på middag. Och så öppnades dörren och där stod den där gamla dejten som man ville så mycket med, men som aldrig blev." Eller så är vi ombord på samma plan som störtar i Anderna och konfronteras plötsligt med beslut och utmaningar långt större än dem vi tyckte vi stod inför där i bilen hem från färjan. Ungefär så håller jag på.
De håller mig sysselsatt. Scenarierna. Och ungarna. Som äntligen är samlade igen. 2 som fiskar heeeeela tiden och en prepubertal storasyster som tycker att vi borde hinna med lite shopping när vi ändå är i stugan... Någon som knäcker den ekvationen?
Alternativa slut på Visby ToR känns lite i sin linda. Jag har förvisso nått upp i säkert 15-20 typer redan, men de flesta är återanvända från tidigare. En klassiker är; "Vi hördes aldrig mer men så kom dagen då den ostyrige tonåringens nya kärleks föräldrar bjöd hem oss på middag. Och så öppnades dörren och där stod den där gamla dejten som man ville så mycket med, men som aldrig blev." Eller så är vi ombord på samma plan som störtar i Anderna och konfronteras plötsligt med beslut och utmaningar långt större än dem vi tyckte vi stod inför där i bilen hem från färjan. Ungefär så håller jag på.
De håller mig sysselsatt. Scenarierna. Och ungarna. Som äntligen är samlade igen. 2 som fiskar heeeeela tiden och en prepubertal storasyster som tycker att vi borde hinna med lite shopping när vi ändå är i stugan... Någon som knäcker den ekvationen?
söndag 24 juli 2016
Visby ToR del 1
Jag drömde inatt. Kanske sov jag. Möjligen var jag vaken. Jag sträckte mig efter saker. Ibland fick jag fatt i dem, men då gled de mig nästan genast ur händerna. Eller så nådde jag inte riktigt fram. Snuddade vid dem, men kom inte tillräckligt nära för att kroka i och hålla kvar. Så jag såg dem falla. Det var tankar, leenden och ett hjärta. Det var samförstånd och ömsesidighet. Det var mig själv som jag vill vara.
Så vände vi hemåt, jag och mitt semestersällskap. Jag som det där tårtbitsjaget, skärvan. Det går så snabbt att halka tillbaka. Utlåtanden, recensioner och blickar möter huden som små nålar och förnimmelser av oduglighet sprider sig i kroppen och det lilla barnet inom mig hojtar; "Lystring, samtliga celler! Post till arkivet" Flashbacks från slitna skolkorridorer, granskningar, omdömen, snäva normer, gympasalar, flickrum och ouppnåeliga ideal snabbspolas på repeat. Trots att förnuftet gör allt för att överrösta och släta över; "Hoppsan, varning, pling. Du är allt. Du kan inte bli mer! Hörru, kom igen va, du har ju börjat duga!", reduceras jag till den osäkra, vacklande tjej jag var förut. Jag blir handlingsförlamad, vilsen och stel. Jag sväljer ord, tar handen i mitt ansikte och snubblar. Det som i vanliga fall kan förefalla vara en lagom utmaning, blir oöverstigligt svårt. Som om det fanns en missad defekt, som om jag inte kände till dem alla. Varenda tillkortakommande, varenda fläck. Jag behöver inga påminnelser. De är självpåminnande.
Nyss så stolt över hur vårens arbete började ge skörd. Hur insikt efter insikt byggde bo i mig. Hur jag börjat lita på min förmåga. Och blev omtyckningsbar. Hur jag valde sammanhang där jag expanderade, levlade upp mig. Började lätta på locken som hållit mig nere hela livet.
Kom hem ikväll trasig, tillbakaspolad och karvad. Halva jag vill straffa mig. Straffa mig för att jag lurade mig själv, för att jag inte räckte till. Som efter kolasåskillen. När jag bestämde mig för att det inte fick kännas. Andra halvan litar på att det går över. Att jag med lite distans kommer se hur det är, att det är illusionen och det jag tillskrev den som inte finns mer. Allt annat är kvar. Och att jag borde belöna mig. För att jag ser allt det här. Och för att jag sa stopp. Och för att jag tar chanser. Och går in helhjärtat. Och är modig. Och klok.
Jag har fått några nya ärr. Men också solsken. Jag har besökt några av Sveriges absolut vackraste platser och haft många intressanta samtal. Kommit åt saker som inte brukar kommas åt. Emellanåt har det varit fint och enkelt. Nu några dagar i kokong i stugan. Med en kille som nyss upptäckt att hans stortå är lika stor som min lilltå och som jag längtar mig fördärvad efter varannan vecka. Och hans lika fina storebror som har blivit cool och mest kusinhänger här. Deras syster bestämde sig för att stanna ett par dagar till hos sin pappa och deras nya hundvalp. Det är juli. Det är semester. Jag finns.
Så vände vi hemåt, jag och mitt semestersällskap. Jag som det där tårtbitsjaget, skärvan. Det går så snabbt att halka tillbaka. Utlåtanden, recensioner och blickar möter huden som små nålar och förnimmelser av oduglighet sprider sig i kroppen och det lilla barnet inom mig hojtar; "Lystring, samtliga celler! Post till arkivet" Flashbacks från slitna skolkorridorer, granskningar, omdömen, snäva normer, gympasalar, flickrum och ouppnåeliga ideal snabbspolas på repeat. Trots att förnuftet gör allt för att överrösta och släta över; "Hoppsan, varning, pling. Du är allt. Du kan inte bli mer! Hörru, kom igen va, du har ju börjat duga!", reduceras jag till den osäkra, vacklande tjej jag var förut. Jag blir handlingsförlamad, vilsen och stel. Jag sväljer ord, tar handen i mitt ansikte och snubblar. Det som i vanliga fall kan förefalla vara en lagom utmaning, blir oöverstigligt svårt. Som om det fanns en missad defekt, som om jag inte kände till dem alla. Varenda tillkortakommande, varenda fläck. Jag behöver inga påminnelser. De är självpåminnande.
Nyss så stolt över hur vårens arbete började ge skörd. Hur insikt efter insikt byggde bo i mig. Hur jag börjat lita på min förmåga. Och blev omtyckningsbar. Hur jag valde sammanhang där jag expanderade, levlade upp mig. Började lätta på locken som hållit mig nere hela livet.
Kom hem ikväll trasig, tillbakaspolad och karvad. Halva jag vill straffa mig. Straffa mig för att jag lurade mig själv, för att jag inte räckte till. Som efter kolasåskillen. När jag bestämde mig för att det inte fick kännas. Andra halvan litar på att det går över. Att jag med lite distans kommer se hur det är, att det är illusionen och det jag tillskrev den som inte finns mer. Allt annat är kvar. Och att jag borde belöna mig. För att jag ser allt det här. Och för att jag sa stopp. Och för att jag tar chanser. Och går in helhjärtat. Och är modig. Och klok.
Jag har fått några nya ärr. Men också solsken. Jag har besökt några av Sveriges absolut vackraste platser och haft många intressanta samtal. Kommit åt saker som inte brukar kommas åt. Emellanåt har det varit fint och enkelt. Nu några dagar i kokong i stugan. Med en kille som nyss upptäckt att hans stortå är lika stor som min lilltå och som jag längtar mig fördärvad efter varannan vecka. Och hans lika fina storebror som har blivit cool och mest kusinhänger här. Deras syster bestämde sig för att stanna ett par dagar till hos sin pappa och deras nya hundvalp. Det är juli. Det är semester. Jag finns.
söndag 17 juli 2016
Saker som hon gör
Det har blivit juli och vi pratar om hjärnspöken, acceptans och anpassning. Vi sätter livet och varandra under lupp. Då och nu och sen blandas och förs isär. Tyvärr fanns det för många och för tidiga orosmoln för att bygga någonting bra. Uppbrottet är ett faktum.
Tillit kan vi inte redovisa oss till. Det är min övertygelse. Micke Gunnarsson liknar den vid ett frö vi gräver ner. Det kan vi inte hålla på att gräva upp och titta på, för att som försäkra oss om att det växer. Vi måste lita på det. Jag tror det är samma med relationer. Jag kände mig uppgrävd och kom på hur det kändes förr. När jag blev uppgrävd så ofta att jag slutade växa. Vill de ha ett bonsaiträd får de byta frö helt enkelt. Jag är mer en vildvuxen hallonhäck, som skjuter jordskott, sticks en del, är svår att få snygg och samlad och kan förefalla rent omöjlig att beskära. Vissa år känns jag ovärd och trist, andra ger jag rejält med skörd som kan bli till försvinnande god marmelad och saft.
När det blir svårt och krångligt har jag problem med att se det fina. Allt blir som naggat. Så den här hallonhäcken lämnade. Men tar med sig eftertanke. Eftersom det mitt i allt finns så många mönster. Och hon känner en skyldighet mot framtida män, sina barn, vänner och sig själv att ta itu med dessa, och försöka beskära sina egna misstag.
Mönster #1 - Dubbelmoral frågetecken
Ett av de nya målen med mitt nya liv var att utvidga mig. Mina relationer och sammanhang skulle bli fler och så ville jag upptäcka nya sidor av mig själv och återupptäcka latenta gamla ungdomsjaget som jag aningen naivt mindes som rätt befriad och kul. Jag ville sparka in låsta dörrar och levla upp mig själv utanför bekvämlighetszonen. Sådana här jätteläskiga grejer, som jag föreställde mig initialt, som att prata mer engelska, dansa och gruppträna har jag inte utmanat i någon vidare utsträckning än, men jag har gjort helt fantastiskt mycket annat. Genom att bredda mina perspektiv, principer och ideal så breddar jag naturligtvis det jag som jag har att förhålla mig till, älska och stå för. Och det är inte alltid så enkelt. Jag har de senaste sex månaderna speglat mig mot många nya ögon och ibland vet jag att jag uppfattas som spretig och, diffus. Det kan inte alltid vara enkelt bredvid. När någon hela tiden omprövar, tar om, kliver i och ur, fram och tillbaks. Jag vill tro att jag hela vägen är sann mot mig själv, att allt är jag men att jag är komplex. Jag gillar att jag är kontextstyrd. Att viktigheter får bli petitesser ibland, att jag kan vara liberal och tillåtande ikväll och ändå få vara en del av revolutionen imorgon. Där inte det ena per automatik utesluter det andra i någon slags snäv normform som jag ändå inte passar i. Ha lårhöga stövlar och polotröja, liksom. Men jag gillar samtidigt inte dubbelmoral. Jag har större tålamod med att den som slåss för lägre skatt fuskar med sin egen, än den som slåss för höjda. Jag kör mot gult (ljusrött) ibland, och pekar därför inte finger mot den medtrafikant som gör detsamma. Så därför svider det när jag blir kritiserad för att vara för dubbel. Att vara oflexibel och inte anpassa mig. Relationer handlar ju till viss del om att anpassa sig. Varför måste jag hela tiden kollidera med mig själv? Om jag nu är sann och på riktigt? Har jag bara inte hängt med? Behöver jag bara lite mer tid och träning? På att sammanföra sfärer och stå kvar hel. Med alla mina mig. Eller är jag egentligen en enda stor motsättning, en personifierad konflikt utklädd till trebarnsmorsa i en välpolerad förortskuliss?
Mönster #2 - Jag är vad jag signalerar
Oseriös, otydlig, generad, trängd, mästrande, forcerad, frånvarande..., bedömningarna tar inte semester.
"Jag är glad om jag förstår fyrtio procent" brukar någon jag gillar säga och nöjer sig där. Jag erkänner, jag vill inte bli förstådd, så jag jobbar inte fullt ut med tydligheten. Men jag vill inte att mina nära ska uppleva att jag skäms för dem. Jag vill ta och bli tagen på allvar. Jag vill vara med i samtalet och sammanhangen. Kroka i och hänga kvar. Ta vidare och hålla i. Komma ihåg och återuppta. Avmaskera och avmaskeras. Tona in och tona ut. Vara den som jag själv vill möta och interagera med. Men det är så himla svårt. Och kanske är det världspoängen, som jag plockar på någon annans bekostnad i rädsla för att dö med för få eller för att ta blickarna bort från grenarna jag ändå inte kan tävla i. Jag vill inte fortsätta hoppa på ömma tår eller akilleshälar. Jag vill uppfattas som lika trofast och pålitlig som jag känner mig. Omsorgsfullt välja vilka dörrar som ska stå öppna och vilka som ska vara stängda och stå för dessa val fullt ut. Jag slätar inte över min otillräcklighet genom att överrösta eller skämta bort, jag adderar bara något vagt över konturerna. Det gör det enklare för mig att stå ut med mig själv, men helt uppenbart gör jag människor ledsna och osäkra.
Den här vecka lyssnar vi på Fredrik Jonssons Varandras vackra vägar
Tillit kan vi inte redovisa oss till. Det är min övertygelse. Micke Gunnarsson liknar den vid ett frö vi gräver ner. Det kan vi inte hålla på att gräva upp och titta på, för att som försäkra oss om att det växer. Vi måste lita på det. Jag tror det är samma med relationer. Jag kände mig uppgrävd och kom på hur det kändes förr. När jag blev uppgrävd så ofta att jag slutade växa. Vill de ha ett bonsaiträd får de byta frö helt enkelt. Jag är mer en vildvuxen hallonhäck, som skjuter jordskott, sticks en del, är svår att få snygg och samlad och kan förefalla rent omöjlig att beskära. Vissa år känns jag ovärd och trist, andra ger jag rejält med skörd som kan bli till försvinnande god marmelad och saft.
När det blir svårt och krångligt har jag problem med att se det fina. Allt blir som naggat. Så den här hallonhäcken lämnade. Men tar med sig eftertanke. Eftersom det mitt i allt finns så många mönster. Och hon känner en skyldighet mot framtida män, sina barn, vänner och sig själv att ta itu med dessa, och försöka beskära sina egna misstag.
Mönster #1 - Dubbelmoral frågetecken
Ett av de nya målen med mitt nya liv var att utvidga mig. Mina relationer och sammanhang skulle bli fler och så ville jag upptäcka nya sidor av mig själv och återupptäcka latenta gamla ungdomsjaget som jag aningen naivt mindes som rätt befriad och kul. Jag ville sparka in låsta dörrar och levla upp mig själv utanför bekvämlighetszonen. Sådana här jätteläskiga grejer, som jag föreställde mig initialt, som att prata mer engelska, dansa och gruppträna har jag inte utmanat i någon vidare utsträckning än, men jag har gjort helt fantastiskt mycket annat. Genom att bredda mina perspektiv, principer och ideal så breddar jag naturligtvis det jag som jag har att förhålla mig till, älska och stå för. Och det är inte alltid så enkelt. Jag har de senaste sex månaderna speglat mig mot många nya ögon och ibland vet jag att jag uppfattas som spretig och, diffus. Det kan inte alltid vara enkelt bredvid. När någon hela tiden omprövar, tar om, kliver i och ur, fram och tillbaks. Jag vill tro att jag hela vägen är sann mot mig själv, att allt är jag men att jag är komplex. Jag gillar att jag är kontextstyrd. Att viktigheter får bli petitesser ibland, att jag kan vara liberal och tillåtande ikväll och ändå få vara en del av revolutionen imorgon. Där inte det ena per automatik utesluter det andra i någon slags snäv normform som jag ändå inte passar i. Ha lårhöga stövlar och polotröja, liksom. Men jag gillar samtidigt inte dubbelmoral. Jag har större tålamod med att den som slåss för lägre skatt fuskar med sin egen, än den som slåss för höjda. Jag kör mot gult (ljusrött) ibland, och pekar därför inte finger mot den medtrafikant som gör detsamma. Så därför svider det när jag blir kritiserad för att vara för dubbel. Att vara oflexibel och inte anpassa mig. Relationer handlar ju till viss del om att anpassa sig. Varför måste jag hela tiden kollidera med mig själv? Om jag nu är sann och på riktigt? Har jag bara inte hängt med? Behöver jag bara lite mer tid och träning? På att sammanföra sfärer och stå kvar hel. Med alla mina mig. Eller är jag egentligen en enda stor motsättning, en personifierad konflikt utklädd till trebarnsmorsa i en välpolerad förortskuliss?
Mönster #2 - Jag är vad jag signalerar
Oseriös, otydlig, generad, trängd, mästrande, forcerad, frånvarande..., bedömningarna tar inte semester.
"Jag är glad om jag förstår fyrtio procent" brukar någon jag gillar säga och nöjer sig där. Jag erkänner, jag vill inte bli förstådd, så jag jobbar inte fullt ut med tydligheten. Men jag vill inte att mina nära ska uppleva att jag skäms för dem. Jag vill ta och bli tagen på allvar. Jag vill vara med i samtalet och sammanhangen. Kroka i och hänga kvar. Ta vidare och hålla i. Komma ihåg och återuppta. Avmaskera och avmaskeras. Tona in och tona ut. Vara den som jag själv vill möta och interagera med. Men det är så himla svårt. Och kanske är det världspoängen, som jag plockar på någon annans bekostnad i rädsla för att dö med för få eller för att ta blickarna bort från grenarna jag ändå inte kan tävla i. Jag vill inte fortsätta hoppa på ömma tår eller akilleshälar. Jag vill uppfattas som lika trofast och pålitlig som jag känner mig. Omsorgsfullt välja vilka dörrar som ska stå öppna och vilka som ska vara stängda och stå för dessa val fullt ut. Jag slätar inte över min otillräcklighet genom att överrösta eller skämta bort, jag adderar bara något vagt över konturerna. Det gör det enklare för mig att stå ut med mig själv, men helt uppenbart gör jag människor ledsna och osäkra.
Den här vecka lyssnar vi på Fredrik Jonssons Varandras vackra vägar
lördag 2 juli 2016
Ett livstecken
Några rader från ett regntungt Västerås. Letat upp ett fint och ganska öde fik vid strandlinjen. Vågorna går höga och emellanåt kommer vidbyar och sliter servetter och tomma burkar från borden. Jag ser en ångbåt på håll och ett sällskap med en utspökad, blivande brudgum på inlines passerade nyss. Veckan som går mot sitt slut har varit stökig både inuti och utanpå och även om jag inte är så förtjust i att vara ensam, känns det värdefullt med några timmars eftertanke och utrensning av störningsmoment. Kanske går jag upp till stan och tittar på prideparaden om en stund, innan det är dags för lite fotboll igen.
Igår premiärsimmade jag i öppet vatten med våtdräkten och idag är det precis en vecka kvar till Vansbro. Jag ska försöka hålla mig hel och se till att få ordentligt med sömn i veckan. Barnen ska flytta med sin pappa i veckan och jag behöver ladda för att ta emot dem bättre nästa helg. Förändringar brukar generera lite oro och behov av att samla ihop och bara vara.
Igår premiärsimmade jag i öppet vatten med våtdräkten och idag är det precis en vecka kvar till Vansbro. Jag ska försöka hålla mig hel och se till att få ordentligt med sömn i veckan. Barnen ska flytta med sin pappa i veckan och jag behöver ladda för att ta emot dem bättre nästa helg. Förändringar brukar generera lite oro och behov av att samla ihop och bara vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)