Visby ToR del 1

Jag drömde inatt. Kanske sov jag. Möjligen var jag vaken. Jag sträckte mig efter saker. Ibland fick jag fatt i dem, men då gled de mig nästan genast ur händerna. Eller så nådde jag inte riktigt fram. Snuddade vid dem, men kom inte tillräckligt nära för att kroka i och hålla kvar. Så jag såg dem falla. Det var tankar, leenden och ett hjärta. Det var samförstånd och ömsesidighet. Det var mig själv som jag vill vara.

Så vände vi hemåt, jag och mitt semestersällskap. Jag som det där tårtbitsjaget, skärvan. Det går så snabbt att halka tillbaka. Utlåtanden, recensioner och blickar möter huden som små nålar och förnimmelser av oduglighet sprider sig i kroppen och det lilla barnet inom mig hojtar; "Lystring, samtliga celler! Post till arkivet" Flashbacks från slitna skolkorridorer, granskningar, omdömen, snäva normer, gympasalar, flickrum och ouppnåeliga ideal snabbspolas på repeat. Trots att förnuftet gör allt för att överrösta och släta över; "Hoppsan, varning, pling. Du är allt. Du kan inte bli mer! Hörru, kom igen va, du har ju börjat duga!", reduceras jag till den osäkra, vacklande tjej jag var förut. Jag blir handlingsförlamad, vilsen och stel. Jag sväljer ord, tar handen i mitt ansikte och snubblar. Det som i vanliga fall kan förefalla vara en lagom utmaning, blir oöverstigligt svårt. Som om det fanns en missad defekt, som om jag inte kände till dem alla. Varenda tillkortakommande, varenda fläck. Jag behöver inga påminnelser. De är självpåminnande.

Nyss så stolt över hur vårens arbete började ge skörd. Hur insikt efter insikt byggde bo i mig. Hur jag börjat lita på min förmåga. Och blev omtyckningsbar. Hur jag valde sammanhang där jag expanderade, levlade upp mig. Började lätta på locken som hållit mig nere hela livet.

Kom hem ikväll trasig, tillbakaspolad och karvad. Halva jag vill straffa mig. Straffa mig för att jag lurade mig själv, för att jag inte räckte till. Som efter kolasåskillen. När jag bestämde mig för att det inte fick kännas. Andra halvan litar på att det går över. Att jag med lite distans kommer se hur det är, att det är illusionen och det jag tillskrev den som inte finns mer. Allt annat är kvar. Och att jag borde belöna mig. För att jag ser allt det här. Och för att jag sa stopp. Och för att jag tar chanser. Och går in helhjärtat. Och är modig. Och klok.

Jag har fått några nya ärr. Men också solsken. Jag har besökt några av Sveriges absolut vackraste platser och haft många intressanta samtal. Kommit åt saker som inte brukar kommas åt. Emellanåt har det varit fint och enkelt. Nu några dagar i kokong i stugan. Med en kille som nyss upptäckt att hans stortå är lika stor som min lilltå och som jag längtar mig fördärvad efter varannan vecka. Och hans lika fina storebror som har blivit cool och mest kusinhänger här. Deras syster bestämde sig för att stanna ett par dagar till hos sin pappa och deras nya hundvalp. Det är juli. Det är semester. Jag finns.