Det har blivit juli och vi pratar om hjärnspöken, acceptans och anpassning. Vi sätter livet och varandra under lupp. Då och nu och sen blandas och förs isär. Tyvärr fanns det för många och för tidiga orosmoln för att bygga någonting bra. Uppbrottet är ett faktum.
Tillit kan vi inte redovisa oss till. Det är min övertygelse. Micke Gunnarsson liknar den vid ett frö vi gräver ner. Det kan vi inte hålla på att gräva upp och titta på, för att som försäkra oss om att det växer. Vi måste lita på det. Jag tror det är samma med relationer. Jag kände mig uppgrävd och kom på hur det kändes förr. När jag blev uppgrävd så ofta att jag slutade växa. Vill de ha ett bonsaiträd får de byta frö helt enkelt. Jag är mer en vildvuxen hallonhäck, som skjuter jordskott, sticks en del, är svår att få snygg och samlad och kan förefalla rent omöjlig att beskära. Vissa år känns jag ovärd och trist, andra ger jag rejält med skörd som kan bli till försvinnande god marmelad och saft.
När det blir svårt och krångligt har jag problem med att se det fina. Allt blir som naggat. Så den här hallonhäcken lämnade. Men tar med sig eftertanke. Eftersom det mitt i allt finns så många mönster. Och hon känner en skyldighet mot framtida män, sina barn, vänner och sig själv att ta itu med dessa, och försöka beskära sina egna misstag.
Mönster #1 - Dubbelmoral frågetecken
Ett av de nya målen med mitt nya liv var att utvidga mig. Mina relationer och sammanhang skulle bli fler och så ville jag upptäcka nya sidor av mig själv och återupptäcka latenta gamla ungdomsjaget som jag aningen naivt mindes som rätt befriad och kul. Jag ville sparka in låsta dörrar och levla upp mig själv utanför bekvämlighetszonen. Sådana här jätteläskiga grejer, som jag föreställde mig initialt, som att prata mer engelska, dansa och gruppträna har jag inte utmanat i någon vidare utsträckning än, men jag har gjort helt fantastiskt mycket annat. Genom att bredda mina perspektiv, principer och ideal så breddar jag naturligtvis det jag som jag har att förhålla mig till, älska och stå för. Och det är inte alltid så enkelt. Jag har de senaste sex månaderna speglat mig mot många nya ögon och ibland vet jag att jag uppfattas som spretig och, diffus. Det kan inte alltid vara enkelt bredvid. När någon hela tiden omprövar, tar om, kliver i och ur, fram och tillbaks. Jag vill tro att jag hela vägen är sann mot mig själv, att allt är jag men att jag är komplex. Jag gillar att jag är kontextstyrd. Att viktigheter får bli petitesser ibland, att jag kan vara liberal och tillåtande ikväll och ändå få vara en del av revolutionen imorgon. Där inte det ena per automatik utesluter det andra i någon slags snäv normform som jag ändå inte passar i. Ha lårhöga stövlar och polotröja, liksom. Men jag gillar samtidigt inte dubbelmoral. Jag har större tålamod med att den som slåss för lägre skatt fuskar med sin egen, än den som slåss för höjda. Jag kör mot gult (ljusrött) ibland, och pekar därför inte finger mot den medtrafikant som gör detsamma. Så därför svider det när jag blir kritiserad för att vara för dubbel. Att vara oflexibel och inte anpassa mig. Relationer handlar ju till viss del om att anpassa sig. Varför måste jag hela tiden kollidera med mig själv? Om jag nu är sann och på riktigt? Har jag bara inte hängt med? Behöver jag bara lite mer tid och träning? På att sammanföra sfärer och stå kvar hel. Med alla mina mig. Eller är jag egentligen en enda stor motsättning, en personifierad konflikt utklädd till trebarnsmorsa i en välpolerad förortskuliss?
Mönster #2 - Jag är vad jag signalerar
Oseriös, otydlig, generad, trängd, mästrande, forcerad, frånvarande..., bedömningarna tar inte semester.
"Jag är glad om jag förstår fyrtio procent" brukar någon jag gillar säga och nöjer sig där. Jag erkänner, jag vill inte bli förstådd, så jag jobbar inte fullt ut med tydligheten. Men jag vill inte att mina nära ska uppleva att jag skäms för dem. Jag vill ta och bli tagen på allvar. Jag vill vara med i samtalet och sammanhangen. Kroka i och hänga kvar. Ta vidare och hålla i. Komma ihåg och återuppta. Avmaskera och avmaskeras. Tona in och tona ut. Vara den som jag själv vill möta och interagera med. Men det är så himla svårt. Och kanske är det världspoängen, som jag plockar på någon annans bekostnad i rädsla för att dö med för få eller för att ta blickarna bort från grenarna jag ändå inte kan tävla i. Jag vill inte fortsätta hoppa på ömma tår eller akilleshälar. Jag vill uppfattas som lika trofast och pålitlig som jag känner mig. Omsorgsfullt välja vilka dörrar som ska stå öppna och vilka som ska vara stängda och stå för dessa val fullt ut. Jag slätar inte över min otillräcklighet genom att överrösta eller skämta bort, jag adderar bara något vagt över konturerna. Det gör det enklare för mig att stå ut med mig själv, men helt uppenbart gör jag människor ledsna och osäkra.
Den här vecka lyssnar vi på Fredrik Jonssons Varandras vackra vägar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar