Vargarna hade sprungit sig trötta. Kanske var det därför hon inte längre hörde deras tunga flås. Röster som tilltog omkring henne, ömsom ropade på avstånd och ömsom viskade från tätt intill; "Mätta dem inte", och "vad händer om du slutar springa?".
Hon vände sig om. De var kvar. Hon kunde se dem tydligt bakom sig. Föreställde sig hur deras tänder borrade sig in. Det gick enkelt. Nästan för enkelt. Som att hon inte längre kunde erinra sig hur det kändes att leva utan dem. Såren på hennes armar och hals var öppna, lätt infekterade, och när hon lade sig att sova om kvällarna, skyddad under en gran, sved dem och höll henne vaken.
"Vad väntar du på", undrade rösterna nyfiket.
"På att bli räddad", snyftade hon.
"Ser du den? Räddningen."
"Nä."
"Ställ dig så du ser den då!"
---
Och kanske har de en poäng. Rösterna. Jag ska träna på vara ineffektiv och oanvändbar. Ställa mig i vägen för bollar som kommer rullande och skicka iväg några själv. Ikväll i overkligheten är vi rälsburna och lyssnar till Liability. Nämnde jag att solen skiner?
fredag 12 maj 2017
onsdag 3 maj 2017
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)