Nr 3 på listan. Inget får hända mig nu.

- Ingenting får hända mig nu

När jag ett par dagar efter att han med tandborsten blivit preteritum, mötte en äldre man som körde, vad jag uppfattade som, hans käresta i rullstol i en delvis isig och grusig uppförsbacke slog det mig. Inget får hända mig nu. När jag hör innebandypappan vars fru fått en stroke i julas fundera över vilka trösklar som ska bort hemma och hur badrummet ska anpassas slår det mig. Inget får hända mig nu. När jag hör grannen gå ner i tid för att hänga med barnen lite mer för att hans fru ska komma tillbaka efter en depression slår det mig. Inget får hända mig nu. När jag läser mannens öppna brev till sin kärestas näthatare slår det mig. Inget får hända mig nu.

I måndags hade jag ett creepy moment. Jag fann en vindrutetorkare mixtrad med för tredje gången på fem dagar. Att det också legat en konstig grej i samma vindruta en annan morgon och att snön utanför varit upptrampad lades till. Och hade inte någon varit på dörren? Och det där okända numret jag missat. Det höll i sig något dygn. Sedan hade jag nosat upp förklaringar till 6 av 7 händelser och mönstret jag sett fanns inte. Men min utsatthet finns kvar.

Tandborstsnubben som räddade mig två gånger när jag halkade omkring en kväll sa; "vem fångar dig när jag inte är här?". Och den frågan bär jag med mig och ställer till mig själv när det känns som jobbigast i overkligheten. Vem fångar mig? Och om det inte går, lindrar smällen eller plåstrar om? Vem torkar mina tårar? Vem håller min hand under dialysen? Vem bostadsanpassar mitt hem? Vem skrämmer bort gamarna och berättar min historia i händelse av att jag är utom räddning?

Återvändsgränder

- Jag måste ge upp något som jag vet är en återvändsgränd 

Den är bred och slät och blank. I vitt guld. Jag har sett den på nära håll, i alla fall i ögonvrån, när han sätter handen mot mitt ansikte. Det händer att det retar mig, att han inte ens bemödar sig att ta den av. Men han har heller aldrig försökt dölja på vilka premisser vi kan ses. Han är ostyrig, med en genomträngande blick och chokladhår. Sånt där chokladhår som tillhörde de där nallebjörnsarmarna jag trivdes så med att hållas om av i min ungdom. Hans röst är raspig, självsäker och växlar mellan att låta maskulint trygg och lite pojkigt gäll. Det finns något bekant över det också, som om han är en del av min historia fast våra vägar nyss har mötts.

Han förstår mig nästan jämt. Fast jag inte talar ut eller håller tråden. Ungefär som pappa och jag kan vara. När vi hittar på nya uttryck eller pratar i halva meningar. Och så minns han nästan allt som jag har sagt och skrivit, fast han inte sparar det någonstans, och ibland så inbillar jag mig att det är för att han bryr sig, för att jag är viktig. Hur nu något eller någon kan vara viktig för en sån som honom.

Han utger sig för att veta vad jag behöver. Och det låter så rätt. Det är komiskt, att han tror sig vara oumbärlig. I mitt liv, liksom i andras. Han är van att få som han vill och hans självbild är provocerande god. Men också attraktiv. Innerst inne har jag har alltid vetat att jag en dag skulle falla för en man med stort ego. Och det är väl den dagen som är här nu. Jag stannar uppe halva natten för att höra hans röst, när han är på andra sidan jorden. Jag struntar i lunch, för att få en stund med honom och jag står ut med att vara med honom till ljudet av radiosporten.

Jag ler när jag tänker på honom. Och hans undertröjor. Och fast jag nästan inte vet någonting alls om honom egentligen, så vet jag allt. Tack vare min luttrade intuition, goda föreställningsförmåga ...och google.

Men jag måste finnas. Och med honom finns jag inte.

Ikväll i overkligheten spelar vi Michael Fannons "Bara så de e"

Det är som mörkast innan...

Året började bra. Jag kände mig mer tillfreds och självsäker än på många år. Igen lite storhetstid, som jag skrivit om förut. Musik i stegen, ett drägligt träningsintervall...

Utöver några obegripliga återföreningsförslag och liten, men tröstlös svartsjuka fungerade relationen med han som bodde här förut okej. Vi hade flyt i växlingarna och under januari verkade barnen äntligen ha sänkt garden och nynnande sig genom tillvaron igen. 

Föga anade jag att det väntade en ny avgrund runt hörnet. Och även om jag härdats under de senaste 12 månaderna, var jag inte redo för motstånd. Inte sugen på tårar. Inte stark nog för finnar och kluvna hårtoppar, för maskor på strumpbyxorna, för för höga räkningar, dammråttor och smärtsamma avvisningar. Men allra mest retar den bryska slag-i-magen insikten mig, att jag inte ens börjat göra upp med det svarta. Ett år har gått och jag har inte så mycket som nosat på helvetet än. Jag har ju bara flytt och rusat mot nästa snabba belöning. 

Nu tänker jag så sakteliga börja lista allt det där jag inte tänker på. Det som flåsar mig i nacken. 

- Mina barn kommer hem och luktar bortbytingar. Innan jag födde min förstfödda tänkte jag lite ängsligt på just de där minutrarna efter att hen skulle komma ut. Skulle jag omedelbart ta hen till mig? Skulle min kärlek vara sådär villkorslös som alla pratade om? Och sen föddes hon. Mer blodig och skrynklig än något annat barn jag sett. Och jag skulle ha kunnat slicka henne ren. Det fanns absolut inget som helst som var äckligt eller oklart med henne. Mycket var svårt, men inget, absolut inget, var så självklart som hennes existens och vår symbios. Men nu smyger det sig på. Känslan av att de är någon annans. Varannan vecka är dörrarna till deras rum stängda. Det är för outhärdligt att lägga sig på stortjejens säng och krama kuddarna och drömma om en pratstund. Om skolan, hur provet gick eller om såret på benet läkt ordentligt. Inte heller går det att se Hundis ligga och tråna på mellankillens kudde. Förnimma obarmhärtiga elgitarrsriff mellan hans yviga beställningar på ditt och datt och svar på fråga efter fråga om världsfred, vem som bestämt att tandläkare får sova på kvällen eller om det faktiskt ändå inte var Lisbeth som sköt Olof... För att inte tala om hur omöjligt det är att tänka på att storsängen gapar tom efter minstingen. Hur ont det gör att höra hur han genom en febrig natt skrikigt efter sin mamma utan att som denna mamma på något sätt har haft möjlighet att kyssa den varma pannan, hålla om hans kropp och smeka hans kind med förvissning om att det kommer att gå över. Och så står de där i hallen. Och man har längtat. Trots alla tidsfördriv och förströelser, alla ifattjobbade timmar på kontoret, alla lajkade skäggiga män i motljus, alla längder i bassängen, alla långluncher med sushi extra allt som det inte finns utrymme för varannan vecka är det omöjligt att inte ha längtat efter dessa tre ostyriga och bitvis besvärliga minimekroppar som står där i hallen och doftar... någon annans. Jag har känt det förr. När jag packat upp små nytvättade t-shirts i 104 eller sett golvet på nytt fyllas av skor och legobitar. De kommer hem och är någon annans. Och det finns ingenting. Inte någonting. Som jag kan göra åt det. 

I stunder av självförakt och slit i låsta dörrar, spelar vi denna vecka i overkligheten den fantastiska Frida Anderssons Alla mammors barn; 

"Om alla mammors barn är de finaste som finns. Är jag väl också en man minns" 

365:e dagen i overkligheten

"Det går dagar, det går veckor. Det har gått ett år..." så började en sång bland många jag skrev som barn. Det handlar om att vara själv om att veta hur saker känns inuti. Om att veta och förhålla sig till det som inte är och att stanna där och låta det kännas, fast omgivningen tycker att man ska gå vidare.

Idag är det ett år sen den där kvällen i soffan. När han sa att det var över.

Jag är väldigt färdig med honom. Väldigt färdig med det här året. Jag har åldrats. Härdats. Fått gråa hår.

Det är ändå konstigt med årsdag.

Om att lägga handen på plattan...

Det här är ett försök. Ett försök att bryta en dålig ovana. Sedan sommaren övergick i höst har jag inte publicerat något här. Skrivit, men inte publicerat. När jag undviker saker, tror jag alltid att jag ska ha kortare startsträcka tillbaka än vad jag i själva verket har. För varje minut som går, ökar min egen press och förväntningar på det som ska återerövras. Som att blogginlägget jag skriver ikväll måste bli bättre än de jag valt att inte publicera. Eller att den händelse eller tema jag uppehåller mig vid måste vara av större betydelse än något annat tema eller någon annan händelse som jag upplevt men inte skrivit om sen sist. Det kanske kallas något. Det kanske kan diagnostiseras. Men det är inte viktigt ikväll. Ikväll är det viktigt att göra som jag vill. Att värna om mig själv. Att tillåta mig att treva. Att göra saker i min egen takt och ordning. Och klappa mig på axeln för att jag är modig.

Det senaste dygnen har varit omtumlande. Om något nu kan förvåna mig efter det senaste året. Efter den trasiga svanskotan och lite andra besvär, sorger och besvikelser tog jag en höst i kokong. Tänkte "jag lägger mig på laddning här". Såg löven skifta färg, reste till Singapore, träffade vänner, lyssnade på ny musik, åt fantastisk mat. Hade det bra. Men så kom vintern. Och på allvar. Hur påfylld kände jag mig? Inte särskilt. Så jag lyfte på locket, trasslade mig ur trådarna och gav mig av ut i djungeln (eller ankdammen) igen. Och shit vad kul det var. Och så mycket knas jag hittat på.

Öppnade nya dörrar. Fastnade i spännande samtal. Upptäckte sidor hos mig själv som jag aldrig bekantat mig med tidigare. Fann en tillförsikt och en helt okej balans mellan kvantitet och kvalitet i tillvaron. Och sen kom tandborsten. Och armen att somna på. Och jag blev lika delar vettskrämd och förväntansfull. Pirrig absolut, men framförallt längtig efter sammanhang, draghjälp och sällskap. Och det var härliga veckor. Jag trivdes med frukostsällskapet. Närheten. Med att smida planer och låtsas lite tillsammans. Han släppte in mig på ett sätt som är ovanligt och jag började tina upp och blottade lite strupe. Men det räckte inte. Nu är det över igen. Och jag försöker vara rationell. Dra lärdom. Läxa upp mig själv och trösta mig med att nästa kommer vara bättre. Men det svider. Och jag är ledsen. När ingen ser, vilket är ganska ofta, kommer det tårar och fula ord. Jag känner mig genomskinlig och ensam. Öronen är på helspänn efter vibrationer från telefonen. Inte för att det måste vara något från honom. Bara bevis för att jag finns på riktigt. Jag vänjer mig aldrig vid att bli avvisad.

"Kan det verkligen kännas så här
jag testar försiktigt igen
lägger handen på plattan..."
Men åh, Nord & Syd