Nr 3 på listan. Inget får hända mig nu.

- Ingenting får hända mig nu

När jag ett par dagar efter att han med tandborsten blivit preteritum, mötte en äldre man som körde, vad jag uppfattade som, hans käresta i rullstol i en delvis isig och grusig uppförsbacke slog det mig. Inget får hända mig nu. När jag hör innebandypappan vars fru fått en stroke i julas fundera över vilka trösklar som ska bort hemma och hur badrummet ska anpassas slår det mig. Inget får hända mig nu. När jag hör grannen gå ner i tid för att hänga med barnen lite mer för att hans fru ska komma tillbaka efter en depression slår det mig. Inget får hända mig nu. När jag läser mannens öppna brev till sin kärestas näthatare slår det mig. Inget får hända mig nu.

I måndags hade jag ett creepy moment. Jag fann en vindrutetorkare mixtrad med för tredje gången på fem dagar. Att det också legat en konstig grej i samma vindruta en annan morgon och att snön utanför varit upptrampad lades till. Och hade inte någon varit på dörren? Och det där okända numret jag missat. Det höll i sig något dygn. Sedan hade jag nosat upp förklaringar till 6 av 7 händelser och mönstret jag sett fanns inte. Men min utsatthet finns kvar.

Tandborstsnubben som räddade mig två gånger när jag halkade omkring en kväll sa; "vem fångar dig när jag inte är här?". Och den frågan bär jag med mig och ställer till mig själv när det känns som jobbigast i overkligheten. Vem fångar mig? Och om det inte går, lindrar smällen eller plåstrar om? Vem torkar mina tårar? Vem håller min hand under dialysen? Vem bostadsanpassar mitt hem? Vem skrämmer bort gamarna och berättar min historia i händelse av att jag är utom räddning?