Utöver några obegripliga återföreningsförslag och liten, men tröstlös svartsjuka fungerade relationen med han som bodde här förut okej. Vi hade flyt i växlingarna och under januari verkade barnen äntligen ha sänkt garden och nynnande sig genom tillvaron igen.
Föga anade jag att det väntade en ny avgrund runt hörnet. Och även om jag härdats under de senaste 12 månaderna, var jag inte redo för motstånd. Inte sugen på tårar. Inte stark nog för finnar och kluvna hårtoppar, för maskor på strumpbyxorna, för för höga räkningar, dammråttor och smärtsamma avvisningar. Men allra mest retar den bryska slag-i-magen insikten mig, att jag inte ens börjat göra upp med det svarta. Ett år har gått och jag har inte så mycket som nosat på helvetet än. Jag har ju bara flytt och rusat mot nästa snabba belöning.
Nu tänker jag så sakteliga börja lista allt det där jag inte tänker på. Det som flåsar mig i nacken.
- Mina barn kommer hem och luktar bortbytingar. Innan jag födde min förstfödda tänkte jag lite ängsligt på just de där minutrarna efter att hen skulle komma ut. Skulle jag omedelbart ta hen till mig? Skulle min kärlek vara sådär villkorslös som alla pratade om? Och sen föddes hon. Mer blodig och skrynklig än något annat barn jag sett. Och jag skulle ha kunnat slicka henne ren. Det fanns absolut inget som helst som var äckligt eller oklart med henne. Mycket var svårt, men inget, absolut inget, var så självklart som hennes existens och vår symbios. Men nu smyger det sig på. Känslan av att de är någon annans. Varannan vecka är dörrarna till deras rum stängda. Det är för outhärdligt att lägga sig på stortjejens säng och krama kuddarna och drömma om en pratstund. Om skolan, hur provet gick eller om såret på benet läkt ordentligt. Inte heller går det att se Hundis ligga och tråna på mellankillens kudde. Förnimma obarmhärtiga elgitarrsriff mellan hans yviga beställningar på ditt och datt och svar på fråga efter fråga om världsfred, vem som bestämt att tandläkare får sova på kvällen eller om det faktiskt ändå inte var Lisbeth som sköt Olof... För att inte tala om hur omöjligt det är att tänka på att storsängen gapar tom efter minstingen. Hur ont det gör att höra hur han genom en febrig natt skrikigt efter sin mamma utan att som denna mamma på något sätt har haft möjlighet att kyssa den varma pannan, hålla om hans kropp och smeka hans kind med förvissning om att det kommer att gå över. Och så står de där i hallen. Och man har längtat. Trots alla tidsfördriv och förströelser, alla ifattjobbade timmar på kontoret, alla lajkade skäggiga män i motljus, alla längder i bassängen, alla långluncher med sushi extra allt som det inte finns utrymme för varannan vecka är det omöjligt att inte ha längtat efter dessa tre ostyriga och bitvis besvärliga minimekroppar som står där i hallen och doftar... någon annans. Jag har känt det förr. När jag packat upp små nytvättade t-shirts i 104 eller sett golvet på nytt fyllas av skor och legobitar. De kommer hem och är någon annans. Och det finns ingenting. Inte någonting. Som jag kan göra åt det.
I stunder av självförakt och slit i låsta dörrar, spelar vi denna vecka i overkligheten den fantastiska Frida Anderssons Alla mammors barn;
"Om alla mammors barn är de finaste som finns. Är jag väl också en man minns"
♡
SvaraRadera