Brev från overkligheten: Om att lägga handen på plattan...

Det här är ett försök. Ett försök att bryta en dålig ovana. Sedan sommaren övergick i höst har jag inte publicerat något här. Skrivit, men inte publicerat. När jag undviker saker, tror jag alltid att jag ska ha kortare startsträcka tillbaka än vad jag i själva verket har. För varje minut som går, ökar min egen press och förväntningar på det som ska återerövras. Som att blogginlägget jag skriver ikväll måste bli bättre än de jag valt att inte publicera. Eller att den händelse eller tema jag uppehåller mig vid måste vara av större betydelse än något annat tema eller någon annan händelse som jag upplevt men inte skrivit om sen sist. Det kanske kallas något. Det kanske kan diagnostiseras. Men det är inte viktigt ikväll. Ikväll är det viktigt att göra som jag vill. Att värna om mig själv. Att tillåta mig att treva. Att göra saker i min egen takt och ordning. Och klappa mig på axeln för att jag är modig.

Det senaste dygnen har varit omtumlande. Om något nu kan förvåna mig efter det senaste året. Efter den trasiga svanskotan och lite andra besvär, sorger och besvikelser tog jag en höst i kokong. Tänkte "jag lägger mig på laddning här". Såg löven skifta färg, reste till Singapore, träffade vänner, lyssnade på ny musik, åt fantastisk mat. Hade det bra. Men så kom vintern. Och på allvar. Hur påfylld kände jag mig? Inte särskilt. Så jag lyfte på locket, trasslade mig ur trådarna och gav mig av ut i djungeln (eller ankdammen) igen. Och shit vad kul det var. Och så mycket knas jag hittat på.

Öppnade nya dörrar. Fastnade i spännande samtal. Upptäckte sidor hos mig själv som jag aldrig bekantat mig med tidigare. Fann en tillförsikt och en helt okej balans mellan kvantitet och kvalitet i tillvaron. Och sen kom tandborsten. Och armen att somna på. Och jag blev lika delar vettskrämd och förväntansfull. Pirrig absolut, men framförallt längtig efter sammanhang, draghjälp och sällskap. Och det var härliga veckor. Jag trivdes med frukostsällskapet. Närheten. Med att smida planer och låtsas lite tillsammans. Han släppte in mig på ett sätt som är ovanligt och jag började tina upp och blottade lite strupe. Men det räckte inte. Nu är det över igen. Och jag försöker vara rationell. Dra lärdom. Läxa upp mig själv och trösta mig med att nästa kommer vara bättre. Men det svider. Och jag är ledsen. När ingen ser, vilket är ganska ofta, kommer det tårar och fula ord. Jag känner mig genomskinlig och ensam. Öronen är på helspänn efter vibrationer från telefonen. Inte för att det måste vara något från honom. Bara bevis för att jag finns på riktigt. Jag vänjer mig aldrig vid att bli avvisad.