Och här ligger jag och duger

Foten är hel igen. Det är fantastiskt härligt. Tyvärr har en annan kroppsdel lagt av istället, nämligen svanskotan. Svanskotan är onödig, men harmlös. Så länge den inte gör ont. Då är den bara onödig. Med ett skadat ryggslut och ömt bäcken känner jag mig lite som ekorre med skadad svans, som blir ett lätt byte när den inte har kraft och balans att svinga sig mellan träden.

Jag är ett lätt byte för välvilliga exmän med massageolja och TENS-apparater. Jag är ett lätt byte för lena lakritspulvertoppade kolasåsburkar. Jag är ett lätt byte för trötta kompenserande muskler som hellre vill ligga på soffan och kolla kärleksfilm, än samarbeta i löpspåret. Jag är ett lätt byte för knäppa upptåg tillsammans med liksainnat sällskap sena nätter. Jag är ett lätt byte för svårdiagnostiserade infektioner som poppar upp från ingenstans och långsamt drar sig tillbaka. Jag är ett lätt byte för envisa rovdjur i mormorskläder som sitt dåliga uppförande till trots får mig ur balans med ett enda ord. Jag är ett lätt offer för oduglighetens kofta och för den fula, bittra uppsyn den för med sig.

I fredags utmanade jag smärtan och stod tillsammans med resten av stan under en solig sensommarhimmel och lyssnade på Lundell i ett par timmar. Fast först, på väg dit, bröt jag ihop. Jag fick ett mail från dotterns fotbollstränare som vädjade till alla som tackat nej till helgens match att omprioritera för lagets skull. Just där och då kände jag att 100% av alla människor jag hade mött eller på annat sätt interagerat med under veckan aktivt sökt något av mig. Jag hörde alla mammakanjagfåenknivmammamammadetliggeringenknivhärmamma, alla "har du fem minuter?", "Maria, skulle du kunna titta på schemat igen?", "Vad tror du, Maria, kan jag ta ut den här halvtimmen idag?", "Kommer du förbi något?", "Visst borde ni...?", "Skulle du handla? Får du med en...?", "Vad tror du om imorgon, kan vi ses något?", "Finns det nåt kvar till mig?", "Kan man få komma förbi, kanske?", "Skulle du vilja ha...?" eka i huvudet och det blev som droppen när jag vridit och vänt på helgen och försökt titta lösningsfokuserat och ändå räknat på om jag skulle kunna hinna till stugan på morgonen och hämta mina och syrrans barn och ändå vara på plats på Saltis IP för samling kl 14 och riva av en liten match som grädde på moset. Det var ju ändå bara en 65-åring och en 40-åring att fira och det skulle jag väl ändå fixa... men sedan sansat mig och gjort just det där. PRIORITERAT. Och dåligt samvete har jag ändå, liksom. Så jag hade som precis hittat den där förgängliga känslan av att vara tillräcklig, att kunna duga ändå när det här small till. Så jag tjöt bort sminket och tyckte oproportionerligt mycket synd om mig en stund innan skämskudden for upp igen då jag visst vet att jag har fantasiskt mycket att vara tacksam över också... Grannarna som styrt upp fyrtioårspresenten, syrran som kirrat mammas dito och dessutom fredagsmyste två av mina kids och fixade för oss som nattgäster så jag kunde gå på spelningen jag var på väg till. Andra grannar som plockat med ett barn på Hammarbymatch och tillika BFF-övernattning. Och mamma och pappa som trots kalasgäster, tog sig an fyra galna barnbarn över helgen. Tillsammans med alla välvilliga frågor om mitt mående, vänner som hör av sig fast jag är tyst, sms:skickare som upplyser mig om att katten vill in och fixar fram vatten till honom när jag har glömt, kollegor som tar på sig bokningar, kallelser och anteckningsuppdrag så att jag får bubbla vidare i overkligheten ett tag.

Veckans insikt här i overkligheten är för övrigt: Det finns inget JAG. Frågan; "vad vill du?" måste alltid kompletteras med "i relation till". Jag är ingen ö. Det är därför en ickefråga vad som är bäst för mig isolerat från omvärlden. Vad jag äter framför datorn ikväll, står i relation till vad som finns hemma och vad plånboken tål. Vilken tid alarmet ställs på inför imorgon, står i relation till vad jag behöver hinna med innan jag behöver vara på jobbet. Vad jag ska jobba med inför veckans konferens är vad jag tror att jag behöver fokusera på i relation till organisationens mål och medarbetarnas behov och välbefinnande. Jag är lite färdig med frågan om jag trivs med valet att bo kvar i huset och leva med katten jag inte hyser så mycket känslor för. Jag har ett hus och en katt. Så jag lär väl bo i det och leva med katten. Huset är vårt hem och katten är vår katt. Det är inte så mycket mer med den saken.

Namnlöst nattsuddarinlägg

Onsdag. Mer än halva denna slag-i-magen-jobbvecka är över. Vad mycket bättre jag är på att ha semester. Men det tar sig nog. Vilken månad som helst.

Luftat äldsta ungen på nöjesfält ikväll och njutit av sällsynt tid på tu man hand. Ska återvända barnfri någon dag och pröva mitt mod lite. Vill inte bli släppt från hög höjd eller snurra omkring i anmärkningsvärt hög fart, men jag tror kanske att jag har gått miste om något när jag ratat berg-och-dalbanor... där kan jag ana ett visst skräckblandat förtjust sug om jag känner efter. Vilket jag inte gör så där särskilt ofta. Men ikväll. Och dotra och jag i kombo är mer inriktade på att kasta bollar, skjuta pistol och slå på saker med hammare. Och äta. Och titta på män. Så vi bommade just den biten.

I natt i overkligheten lyssnar vi på Anna Hertzmans "Om jag ska dö" och funderar på det här med att bära sin egen skit och att bära andras. Kvinnorna i min släkt är ganska bra på att sträcka ut armarna och låta andra lägga saker i famnen på oss. Ett problem som lätt uppstår är att med en famn full av smutsvätt, är det jäkligt svårt att torka sig själv i ändan.

"Om du ska lämna mig plötsligt då ska det vara här ute 

Här kan jag överleva ändå om vi inte är två 

Om jag ska dö ska det vara här ute 

Komma överens med allt det där som jag aldrig förstår 

Det är lättare för mig här 

Att låta världen va 

och andra bära det dom ska"

Semester i overkligheten

Legat i depå i några dagar. Det är både befriande och krävande att ta paus från overkligheten. Rycka upp sig. Bete sig. Hålla sig i skinnet. Vara morsa, dotter, syster, moster, svägerska, granne, exfästmö...

Min första semester i denna nya tillvaro är hursomhelst över. På många sätt har den varit fin. Möten med människor som lämnat avtryck. Möten med människor jag växt upp med och som jag träffar sällan, ibland eller inte alls sett på 30 år eller så. Intensiva dagar har blandats upp med några i total vila. Nätter i hög med barnen har varvats med nätter när man kan ligga tvärs i sängen. Varit ett par vändor i stugan med mamma och pappa, ett par dagar i skärgården, andra i stan, i urskog, vid sjöar och på nöjesfält.

Men. Ingenting är som det till synes verkar. När jag inte håller mig upptagen, kommer ofta ovetskapen över vem jag är och vad jag mår bra av över mig. Tvivlet tiger inte still och jag är så glad över att jag Jonathan Johanssons träffsäkra stämma och lyrik introducerats för mig.

I lurarna idag: Stockholm:

"Man måste härma dom som vaknar

Och vet vad dom vill ha"

                                      

Utvärdering 1. Menskopp. (Varning för känsliga läsare)

Alltså den här veckan provar vi menskopp i overkligheten. En "liten" gummitratt som fungerar som mensskydd och ja, liksom återanvänds. Den köptes in redan en kväll i april, när jag kände mig desperat fattig. Lite som en försäkring utifall jag skulle hamna i så stor ekonomisk knipa att jag inte skulle ha råd med tamponger (!). Det fanns för övrigt fler anledningar till att jag föll för idén. Jag tycker väldigt mycket om personen som rekommenderade den. Hon är klok och fin och jag kände mig väldigt urmoderligt naturlig och miljövänlig när jag tryckte på KÖP-ikonen.

Några dagar senare kom jag hem till två tioåriga tjejer som upplyste mig om att jag fått en konstig liten plastsak på posten (Bra där! Då vet jag att ungen öppnar min post!) men att de inte visste vad det var. Jag berättade att det var ett mensskydd och att man därför stoppar in den i snippan när man har mens. Deras ansiktuttryck såg vid detta tillfälle ganska underhållande tillskrynklade ut. Idag vet jag att det är precis just det ansiktsuttryck man får även som användare, varje gång man ska sätta in eller ta ut den dära koppen.

Koppen kommer i en liten påse. Den är vit. Det är bra för om påsen hade varit svart eller röd kanske man inte hade varit lika noga med att vara precis tokren när man skulle plocka i och ur koppen och det hade varit dåligt.

Om du som läsare får för dig att prova menskopp någon gång. Ja, alltså du som slutar läsa här och dessutom är fertil kvinna eller bara ovanligt nyfiken. Tänk då på att du inte kan resonera som med ex en ny kaffebryggare eller en ny telefon... "hur svårt kan det vara?", "jag läser manualen om jag stöter på problem". För den ska nämligen kokas innan användning. Alltså. Inte när du redan har provat den. Utan innan. (Fast det är ju annars väldigt lite som man stoppar upp där som har kokat innan... Eller hur?) Så själv tänkte jag just: "hur svårt kan det vara?". Tvättade av den. Knölade ihop den och ja... försökte trycka upp den. Inget hände.

Jag har med andra ord fött ut tre kids med huvuden stora som meloner, utan att så mycket som rispats. Men har vid det här tillfället svårt att trycka dit en liten gummitratt. Men till slut, väl ihopvik kommer den in. Nu till nästa utmaning. Borde den liksom inte veckla ut sig?  Är inte hela idén att mensblodet ska samlas i koppen. Jo. Så borde det vara. Men inget händer. Jag viker mig dubbel, jag snärtar mig åt sidan, jag vaggar mig i sidled. Det enda som händer är att det känns strävt och jag får lite ljusrosa slem på fingrarna.

Jag börjar förstå att jag behöver läsa på. Vad är hemligheten med själva utfällandet? Hur får man den att veckla ut sig? Jag tittar i lådan men hittar inte någon medföljande papperslapp. Nu var det ju i och för sig 3 månader sen den kom i brevlådan (och att jag ska hålla redan på ett ihopvikt litet papper i mer än en vecka är för mycket begärt i overkligheten) så jag googlar istället. Jodå. Flera små tillverkar-manualer och praktiska tips användare till användare finns att tillgå. Förutom att inte koka koppen innan användning verkar jag dock (konstigt nog) inte gjort så många direkta fel. Jag trixar lite till och konstaterar att eftersom mensen bara precis börjat kommer jag nog inte riskera något värst läckage heller. Och provar att låta den sitta en stund.

Det känns oskönt hela förmiddagen. Jag tar ur och in den igen, men får den inte att sitta så bra nu heller. Läser på mer. De flesta tips handlar om knep för att få ut koppen, vilket jag vid det här laget har svårt för att se problemet med. Att ta ut en trattformad, inknölad kopp är enkelt. Och jag har ju fött ut de där kidsen med melonhuvuden. Jag läser vidare. Varje persons anatomi är unik och du lär dig snart hur du ska placera koppen för att det ska kännas bra för dig. Okej #1. Ha tillförsikt. Om den inte hamnar rätt direkt kan du vrida koppen ett varv. Hmm. Okej 2#. Jag snurrar den lite bara.

Aj. Snurra på ihopvikt gummitratt i fittan är oskönt. Mer något för dig som vill förlossningsträna. Dessutom händer ingenting. Så jag läser vidare och finner vid knepen för uttagandet att det handlar om luft och lufttryck. Och det är då jag kommer på det. Att jag kanske skulle kunna blåsa upp koppen. Jag "suger" upp lite luft i slidan. Och "fiser" ut den. Och jo, koppen verkar veckla ut sig. Men om det här är sättet det ska göras på, så är det någon som är överdrivet förtjust i blod som har uppfunnit produkten. Det blir till att städa badrummet inklusive mig själv och jag konstaterar att menskopp är tillsvidare för hemmabruk.

Men så kommer onsdagen och jag har inga andra menskydd hemma. Koppen kommer på hyffsad plats, men efter några in och utsättningar känner jag mig ofräsch. Jag tycker att blodstanken förföljer mig. Inbillar mig kanske, men tycker efter ett tag att hela kontoret luktar blod. Jag har aldrig någonsin varit så strategiskt svartklädd i hela mitt liv. Inte ens på begravningar har jag uppskattat svarta kläder så mycket som jag gjorde igår. Och efter varje toabesök måste jag noga undersöka så att jag lämnar allt rengjort efter mig. Och ju bättre den kommer på plats, ju hemskare är den att ta ut. En får liksom pysa och dra, pilla och kladda, klämma och pressa. Jag tänker på alla stackars miljömedvetna oförlösta oskulder som kanske provar menskopp och som säkert hinner överväga operation innan de får ut dem.

Det finns en liten rolig paragraf i manualen. Den låter så här. Om du någon gång befinner dig utan tillgång på vatten kan det räcka att torka ur koppen med lite papper. Försök unvika att få pappersludd i slidan. Om jag var tillverkaren skulle jag med fördel ändra den här paragrafen till: om du någon gång befinner dig utan tillgång på vatten, kan du strunta i menskoppen och använda något av de traditionella menskydden såsom en binda eller tampong. De finns säkert någon oblekt upplaga som påverkar minimalt på jordens resurser. Att stå där på ett utedass och sprutlackera hela golvet med blodstänk, utan att ha tillgång till vatten. Alltså jag dör nästan av tanken.

Om att hålla elden vid liv

Det har varit heta dagar i Stockholm. I fredags satt vi ute till midnatt. Eller egentligen har jag ingen aning om vad klockan var när vi bröt upp, för barnen hade redan somnat, glasen var många och grannarna så galet trevliga att umgås med. Liksom han som bodde här förut. Funkar som från ingenstans oklanderligt bra att hänga tillsammans. Blev både middag i fredags, fest, frukost, lunch och middag i lördags och så vidare. Men sedan i söndags är kidsen inkvarterade hos honom och jag ska väl på allvar ta hand om mig själv ett par dagar.

Det väntar en vecka med jobb, långluncher, långväga besökare och en och annan tur till stan. Det känns både förväntansfullt och lite spännande, även om semesterlängtan är stor just nu. Jag fortsätter fylla mina dagar med roligheter och har carpat så knasigt mycket diem att jag känner mig rätt emotionellt slut och skulle må bra av att unna mig lite eftertanke däremellan. Jag försöker vara lite mer varsam med vem jag erbjuder min tid och mina tankar och sortera ut människor som tillför för lite, tar för mycket energi eller gör för stort anspråk på vem jag är och hur jag prioriterar. Försöker begripa att detsamma också händer mig hela tiden och även om utsorterandet eller allra mest själva bli-bedömd-biten fullkomligt suger, så är det ju inget annat än det jag håller på med själv. Men så har vi den här gråzonen..., som jag lärt mig se, men inte hantera så bra än. Där energitjuveriet är så snyggt paketerat, att man kan missta det för längtan och en bara vill slita upp det och ge sig hän. Någon fortsätter göra sig påmind med jojofierad var-tredje-dags-korrespondens, medan någon annan är precis så där hårfint nära gränsen av för ytliga och sällsynta hälsningar, men ändå lyckas lägga en pinne på glöden, och hålla elden vid liv.

Igårkväll tränade jag på att umgås utan att bli bortsvept och hänförd och det är kanske bra träning det också..., trevligt var det i alla fall om än förväntningarna hade varit andra. Men när dagens regntunga himmel under kvällen blev blå igen och solen glittrade i vattenbrynet där fiskstimmen slog mot strandkanten likt vågor som ångrar sig, kändes det liksom fint och väldigt tillräckligt.

Om varför det är viktigt att äta upp kolasåsen...

Säga vad man vill om Bridget Jones, men några poänger har hon. Som att sannolikheten att få ligga ökar när man tagit på sig fultrosorna och inte förväntar sig något särskilt. Mina bästa kvällar på krogen har jag haft när jag inte stått så länge i sminket. Inte provat kläder en hel eftermiddag. Eller lockat håret med tång. Jag minns särskilt en gång hemma på Etage. Jag kom från stallet när Lotta ringde och jag tog en använd tröja, hästsvans och bara mascara. Den kvällen kunde bli en hel roman. Eller när jag oväntat sprang på min högstadiekärlek kvällen då jag egentligen bara var chaufför åt några vänner. Det var första gången vi satte ord på vad viktiga vi var och varit för varandra. Då hade jag min sämsta ful-bh, men det är förutom skämsögonblicket då det uppdagas, också en av mina mest minnesvärda upplevelser.

Jag har haft en issue kring burken med kolasås. Den startade en vacker dag i april. Efter en lunch på Nytorget tog jag och mitt sällskap en promenad bort mot Fogelströms terass och provade såser på Pärlans på vägen. Vi köpte varsin. Jag minns att jag tänkte att det egentligen var upplägget för en perfekt dejt... Nytorget, kolasåsprovning och Saltsjön. Tyvärr var det, förutsättningarna till trots, en ganska stram eftermiddag på söder. Pirret avtog och jag lade märke till att mitt sällskap inte tittade mig i ögonen som förut. Det som kunde ha blivit något dog långsamt ut efter den där dagen, men burken blev som kvar och stod för något slags hopp i skafferiet. Ett hopp om att förtäras i rätt sällskap. Med pirr. Att spara för det rätta ögonblicket.

Nu är den slut. Uppäten under värdefulla samtal. Tillsammans med viktiga människor. Vänner. Familj. Och även ensam. På högtider och vardagkvällar. Med jordgubbar och utan. Renskrapad till förnedringsgränsen. Inte som jag planerat det. Men som blev bra ändå.

Och nu tänker jag alltså att inte ha en burk Pärlans kolasås hemma, borde vara lite som att gå ut med mormorstrosor på sig...

...dagar då foten och hjärtat behöver vila

Det kom ett träd. Att titta på dagar då foten och hjärtat behöver vila. Det är olivgrönt. Skirt och robust på samma gång. Det kommer säkert att trivas med sällskapet på min altan som är på god väg att kännas grön. Det är lyxigt att få blombud. Och magiskt att få trädbud.

Och jag låg med täcket i soffan, foten högt och lindade in hjärtat i len kolasås. Jag åt jordgubbar och vispgrädde till. Såg en romantisk film. Hämtade mer jordgubbar. Och kolasås. Alltså har man brutit foten är det en rätt okej middag. Behöver varken någon vidare tillredning eller förtäras sittandes. Just horisontalläget kändes viktigt eftersom det är en av få instruktioner från ortopeden som jag verkligen tagit på allvar. Och sen somnade jag.

12 timmar senare vaknade jag upp till midsommarafton och regntung himmel. Bakade något slags stekpannebröd och slog en bakduk runt. Packade ner resterna av kolasås, jordgubbar och grädde i korgen och begav mig iväg på brunch till dem som nyss bodde här. Det var ostressigt och kravlöst på ett nytt och avdammat sätt. Samtliga garder sänktes på några minuter och det blev trivsamt och tillräckligt fastän väldigt långt från Pripps blå-reklamen. Vi tog oss iväg till stång och tombola också, fast den enda som ville dansa gick på kryckor och någon liten vägrade regnbyxor och skuttade omkring i mjukisbrallor och tofflor i pölarna. Jag uttalade min önskan om att fira hemma i stugan nästa år, likt mina barndoms midsomrar. Öppnade upp för att göra oss sällskap där, likt jag var inbjuden i år, men att ramarna blir mina och platsen vald av mig 2016. Överens hade varit en överdrift, men nu har jag uttryckt det i alla fall. Sen tillbaka till lägenheten där jag badade bubbelbad med Deportees, Martha Wainwright och massor av bigaråer medan citron-limepajen svalnade och känslan av tillräcklighet återigen infann sig.

Nu är jag hemma i huset för att växla om. Tanken är att göra stan med min bror ikväll... på kryckor och smärtstillande. Kan gå hur som helst. Men det gillar jag.

Glad midsommar på er därute!

Ett stycke upptäcktsresa

Igår fick jag frågan om jag skrev dagbok. Sporadiskt, svarade jag. Personen som frågade nöjde sig inte, utan ställde följdfråga på följdfråga tills jag i samtal på samtal nådde ett "jag vet inte, det har jag inte tänkt på". Den kom som en smäll, insikten att det finns så oändligt mycket jag inte har ägnat en tanke, tagit ställning för eller funderat kring. Inte ens inom de områden som jag spontant känner mig tryggast med, som ligger mig nära. Som mitt skrivande. Eller mina hotelldrömmar.

Så ikväll har jag ägnat mig åt eftertänksamhet. Åt att känna efter. Åt att spegla mig och mitt trassel längs vägen ut ur mörkret, in i ljuset.

Jag gick in i en ny fas i påskas. Bestämde mig för att tillåta mig själv mer och börja träna på saker. Bli modigare, utmana mig att kliva utanför bekvämlighetszonen, ta tag i saker jag skjutit upp. Slå ner ett och annat hjärnspöke, bli upptryckt mot väggar, reclaima min egen 17-årings livslust och erövra den alltid saknade känslan av duglighet.

Betraktat utifrån ett poolkantsperspektiv går det helt okej. En kär vän till mig och jag brukar kalla det storhetstid. När vi har vind i håret, musik i stegen och vi tycks kompatibla med omvärlden på de mest gynnsamma sätt. Som en sjuårings första sommarlovsyra hoppsa-steg över solvarma trottoarer.

Jag har fått skratta mycket. Jag har skälvt, häpnat, chansat, sprungit, andats, lekt, nynnat, virvlat, överrumplats, njutit, drömt och svävat. Sånt som sker när man släpper kontrollen och tillåter sig själv att räcka till. Somliga, kanske rent av samma vän, skulle säga att jag sitter där och skvätter, och det gör jag kanske. Det är ytligt, fragmentariskt och många gånger lika förutsägbart som förgängligt. Men jag faller mindre djupt varje gång. Slår mig mindre hårt. Jag reser mig fortare, parerar bättre. Och vad jag tränar!

Jag kommer committa igen. Cykla tandem och sova sked. Jag kommer förvänta mig mer och värdera mig högre. Jag kommer sälja mig dyrare och ligga i längre. Jag kommer att dyka från kanten och doppa huvudet. Men aldrig mer förlora mig.

Och så kom maj...

...med knoppar och begynnande grönska. Vi sitter ute och lunchar med fleecefiltar på ett fik i en handelsträdgård och pratar badtemperaturer och hur långt man kommer med lite latin. Vi köper blommor, även sådana som dör av nattfrost, och bestämmer oss för att tro på plusgradernas kraft att hålla sig levande om nätterna. Vi tränar avslutningssånger i skolan och sparkar boll i parken. Vi blåser såpbubblor stora som basketbollar och ritar diffusa motiv med kritor på asfalten.

Men innanför dörrarna till overkligheten råder tomhet och hat. Här krigar två ofrivilliga soldater om allt det där som nyss var vi och vårt. Om stora och grundläggande värden och yttepyttiga utanpåliggande detaljer. Där mitt är mitt och försvaras med anklagelser och hot. Där förgivettaganden fått vika för problematiserande ner på partikelnivå och alla försök att vara tillmötesgående och samarbetsvillig har förlorat sin charm. Och mellan krigen tom och förgörande tystnad, där den som håller ut och håller i kan jämna den distraherade vid marken.

I overkligheten denna vecka lyssnar vi på Beatrice Elis "Trust Issuse" och Winnerbäcks "Varning för ras" och tänker kring skörhet, sårbarhet, motstånd och den tunna, fina linje som skiljer den förbjudna glädjen och upprymdheten från den lika provocerande kylan och avskyn.

Att rättfärdiga sina egna tillkortakommanden och misstag med försök att smasha in gamla efterkonstruerade hjärnspöken känns omöjligt att bemöta på något annat sätt än med sorg. Att så mycket galenskap kunde rymmas i en kropp är lika oväntat som tragiskt. Som om förnuftet och empatin gått vilse, och inte heller gör något försök att hitta ut.

Under construction, closed for the day

Somliga dagar hinner overkligheten ifatt. Till bristningsgränsen fylld av uppdämd information om vad som pågår och pågått utanför min kontroll vek jag den här eftermiddagen åt någon slags avskärmad utrensning. Fysiskt och mentalt.

Först tränade jag i över två timmar. Närmare två och en halv faktiskt. Det var skönt. Nu gör det lite ont. Tanken är att det ska göra jätteont imorgon. Jag vill ha mer ont i benen, armarna, rumpan och ryggen än vad jag har i magen och hjärtat. Jag vill att det riktigt ska svida i låren. De slet jag hårdast med idag.

Att avsluta med att simma en timme var befriande. Jag tycker annars att det kan bli lite segt på slutet. Inte för att jag blir för trött. Men för att det blir monotont. Som om jag tar vattnet för givet. Så var det inte idag. Jag var ensam på min bana och uppskattade varje centimeter jag lade bakom mig.

Sen tvättade jag bilen och dammsög till och med ur den. En av de lite obekväma arbetsuppgifterna i mitt nya liv. Som jag varsamt och outtalat segmenterat mig själv undan ifrån i många år. Inte för att det är karlgöra. Mer för att det gick. Att vänta ut. Ingen av oss gjorde det särskilt ofta. Men jag mest sällan.

Om att läka utifrån och in

Ingen borde ha så här liten erfarenhet av spruckna förhållanden. Att räkna efter och inte hitta ett enda riktigt bra exempel i bagaget önskar jag inte någon. Jag har tagit initiativ till ett enda litet fjuttigt uppbrott i mitt liv, för att vara med mannen som nu lämnat mig. Alla andra tidigare relationer, ja eller snarare korta romanser, rann ut i sanden. Vi slutade ringa, träffade någon ny, undvek varandra på utestället eller hälsade något omoget genom en kompis. Jag har inte tränat på det här alls. Har ingen jag-har-klarat-det-förr-så-jag-vet-att-det-går-garanti. Inte varit med om uppslitande göraslutscener på skolgården, inga tårfyllda nyckelåterlämningar, inga otrohetsaffärer, inga "det är inte du, det är jag". Det är bara tomt.

Och ändå går det. Jag ler allt oftare och kan koncentrera mig på saker och ting igen. Igår var jag på konferens och en kollega sa "nu ser du mycket piggare ut igen" och det kändes verkligen så också. Som att skalet och en liten bit inunder läkt ihop. Tårarna börjar ta slut, och funktioner i kroppen börjar fungera igen. Jag känner hunger, bränner mig om jag håller i en varm kastrull och fryser om jag går utan jacka. Det har inte varit självklart de senaste veckorna. Det händer att jag drömmer i färg och igår bar jag smink, och det satt fortfarande kvar på kvällen.

Men inuti är mycket trasigt än. Osorterade högar av oro, frustrationer, distans, längtan, ilska, oduglighet och ofrånkomlighet trängs med praktiska tyngder som bodelningsbeslut och pappaveckor. Jag ägnade en stark kväll åt att sy ihop en spellista på barnens spotify-konto med låtar som varit "våra". Märkligt hur melodislingor som nyss gjort mig glad, trygg och tillfreds, med ens hugger som miljoner små knivar i magen. I "Ingen som du", sjunger Mauro att glada minnen blir till öppna sår när viktiga relationer tar slut och det kändes väldigt träffande. Kanske var det för tidigt, men jag ville göra det innan jag kopplat ifrån helt och minnen eventuellt börjar blekna. Jag tror förresten inte heller att jag behöver ha så bråttom med att läka inuti.

I have been to hell and

En kväll den här veckan spenderade jag på Moderna och utställningen "I have been to hell and back". Blev betagen av Louise Bourgeois liv och konstnärskap. Att kvinnan inte breakade förrän hon var över 70 år gav mig en behaglig känsla av tillförsikt och då tänker jag i första hand på livet som sådant och inte nödvändigtvis på att det finns tid kvar att slå igenom. Mer att livet kan vara en hel vägg full av livshändelser och att 17 år i en relation och riktning förhoppningsvis är en mindre del av en större helhet och att ett långt och intressant liv kommer att innehålla olika faser, utmaningar, sammanhang och relationer.

Det har gått lättare att andas den här veckan. Och varit enklare att äta. Och skratta. Jag har haft möten och samtal på jobbet och efteråt kommit på mig med att inte tänkt på ensamhet, sorg, saknad eller utsatthet på en hel timme. Och så har jag klippt av mig håret. Och färgat det mörkare. Befäst förändringen i min kropp. 

Men det har kommit bakslag också. Som ikväll. Att komma hem för helg i overkligheten. Långsamt rulla fram på kvarterets regnvåta gator. Se alla kök med dämpad belysning och levande ljus, alla fredagspeppade par med vinglas i handen som lagar mat tillsammans. Längtan efter bortplockade skor från hallgolvet, musik i bakgrunden och den befriande känslan i klivet över tröskelsen efter veckans sista arbetsdag. Åh som jag saknar den. Istället parkera på gatan. Låta sekunderna gå. Förgäves söka efter energin som fjäderlätt ska föra mig från förarsätet bort mot entrén. Vädjande leta efter tecken på fredagskänsla och ansträngning. Tveka med handen på handtaget, svälja besvikelsen över kaoset i hallen, och tystnaden inifrån. De har rest sig från matbordet. Kvar på spisen står torra, ljumma spagetti i en kastrull och på bordet uppvärmd köttfärssås. 

Med hjärtat i handen fingrarna skälver

Att premiärskriva på bloggen är lite som att premiärhångla med den femtonårige ostyriga pojken med för stora kläder, medan veggomaten lagar klart sig på spisen, en solig novemberdag för väldigt länge sedan. Fumligt, förväntansfullt och trevande.

Mitt liv har tagit en ofrivilligt ny vändning. Som om jag har hört pipet och tvingats vända blad fast jag inte tittat färdigt på sidan innan. Det jag tagit för självklart finns inte längre kvar och min livskarta ritas om. Begrepp som tillhörighet, hem, familj och tillit omdefinieras och det som nyss var väsentligheter har förlorat sin innebörd från en minut till en annan.

Om ett tag kanske jag kommer att titta tillbaka på den här tiden och uppskatta den. Som att den förde med sig något bra. Kanske kommer jag att vara tacksam. Tacksam över att jag fick möjlighet att ompröva mina val och vad jag vill ha ut av livet. Men än är jag i det mörka. I känslan av förlust och förvisning. Utröstad ur mitt liv och fråntagen det jag älskar mest och värderar högst, i ett icke tillstånd där jag regisseras utan manus eller scenkläder. Naken och utelämnad med hjärtat i handen.