Jag kommer inte att dö här på golvet i köket. Eller hur vargen dödar sitt byte #2.

...Och veckorna fortsatte gå. Och hon log emellanåt. Hemmavid pirrade det. De större skorna stod allt oftare i hennes hall och en dag omfattade de även ett par mjukisbyxor och en sax. Saker föll på plats, men det såg inte vargarna.

Deras slemmiga och gläfsande käftar andades varmt i hennes nacke. När solen sken ställde de sig framför och skuggade henne med deras jättelika kroppar. Inte för att de var så särskilt många när allt kom omkring, men det gjorde inte heller så stor skillnad. Somliga vargar låg nog rentav själva och gassade i solen på något berg i någon skog, för de såg hon sällan till. Kanske var de själva trötta på neuro-prefixet och offer för sina egna våta belöningssystem. De fanns ändå där, svävande i periferin och gjorde avtryck med sin frånvaro. Andra sprang allt fortare bakom henne. Ville märkas på ett sätt som i större utsträckning än tidigare avslöjande deras egen kamp med sig själva och deras egna prestationer, snarare än hennes.

Hon själv blev allt mer upptagen att söka motbevis på vargarnas hungriga utlåtanden. Och somliga dagar struntade hon i regler om att hålla tyst, rätta sig i ledet, sluta nätverka och ställa sig in hos människor som inte hade en direkt överordnad ställning. Det hände att det slog över. Då ställde hon onödigt många frågor, räknade sina saker, sina framgångar, sina anhängare. Listade högljutt och odrägligade sig. Hon gillade inte sig själv särskilt mycket, när hon blev sådan och var full av beundran över alla vänner som såg bortom detta och mannen som tyckets räkna kvaliteter på en helt annan skala, totalt ointresserad av prestationer.

Andra dagar fick hon släpa sig ur sängen, tacksam över att i unga år lärt sig hur man suddar ut sin sura min, rycker upp sig och gör sin plikt. Vara en som låter bli att sitta på trottoarkanter och se slarvig ut och låter bli att ifrågasätta auktoriteter och hålla på och känna efter. Gå mot dörren. Handen mot handtaget. Styra mot vargarna. Låta deras gulvita tänder trycka sig genom huden, borra sig in genom hennes lemmar och hjärta. Låta orden sätta sig till rätta, vända andra örat till. Väta sina blossande kinder i bilen därifrån. "Oförmåga att visa genuin omtanke", vad fan är det för jävla utlåtande.

De missbedömde hennes skörhet, svor sig fria från ansvar och lät henne ligga blodig på det kalla golvet. Och när hon som bäst behövde höra att hon dög ändå, och att de inte skulle låta henne dö, så skrek vargarna istället att de behövde resultat. Att det till sist ändå bara handlande om mätbarhet, siffror och den där jävla förmågan att hålla käften, utföra sina primära arbetsuppgiftigt och le. Glöm för fan inte att le.

Sen rumlade hon över en KEDS-undersökning. Ett stressrelaterat självskattningstest och det förvånar kanske ingen annan att det blev skyhögt. Så högt att den förnufiga man som fått det svåra uppdraget att göra de här tre och en halv-månaderna hanterbara i efterhand, vill att det är detta de ska foka på tillsammans, och inte på hur hon får vargarna att sluta tugga på henne. Och det är med förväntan, vilket hon tolkar som ett sundhetstecken, i någon slags tilltro att bli omsider lycklig. En annan sida spegeln att komma ut på. Nya vindar att drakflyga i. Salt långgrunt vatten att bottna i. Och varma famnar att landa i.

"De kommer sätta dig på plats och trycka ner dig

Det kommer kännas som om ingen här kan se dig

Du kommer känna dina kinder mot gruset

Du kommer frysa när de släcker alla ljusen

Men du ska resa dig och flyga över molnen

Det kommer kännas som om ingen här kan nå dig

Och när du landar har du glömt va de sa åt dig

Du kommer le igen"

Gruset, Karakou

...hur vargen dödar sitt byte

Fyrtioåttatusenetthundra träffar. Hon behöver inte läsa dem. Hon vet.
Det här är en historia om att bli tuggad på.

Det började i en tid av återhämtning. Hon hade en bild av sig själv framför sig på näthinnan. Först väldigt lågupplöst, men för varje dag skarpare. Hon stod på en stege. Steg för steg tog hon sig uppåt. Emellanåt tittade hon ner och hisnade, ibland blickade hon upp och skrämdes än mer av hur långt det var kvar. Oftast blundande hon. Klev på. Fokuserade på bilden av henne. Blundandes. På stegen.

När hon inte återskapade bilden av sig själv klättrandes, slet hon. Slet och älskade. Ansträngde sig för att förstå andras behov. Blev förälskad i en fin man med varm famn och snälla trygga ord. Hämtade barn. Lagade mat. Läste sagor. Såg på film. Kom ihåg. Glömde. Och kom ihåg igen.

Hemmet doftade kanel, katt, hyasint och kompost om vart annat. I hallen samlades overaller och skor. Allt oftare andras skor. Stora skor och små skor. Så där som det var meningen att det skulle vara i hennes hem. Hon gick till Ica, även på tider då andra handlade. Behövdes det bara en bit kalv, en liten bit chèvre och ett fikon köpte hon det, och inte två, även om det såg sorgligt ensamt ut i korgen.

Även grannen som varje kväll vattnade sina växter i sina perfekta små blommiga trädgårdshandskar och kashmirtröja fick isbeläggningar på uppfarten och gråa stänk på fönster och fasad, och det jämnade på ett bekvämt, mer än missunnsamt (intalade hon sig), sätt ut skillnaderna något och hon kände sig lagom ovanlig, lite halvstolt och halvihopsmält.

Till julen marknadsförde hon sina välgörenhetsidéer och det störde henne nästan inte alls att de varken fick så stor spridning eller genomslagskraft. Det var liksom grejen i sig som var viktig. Några blev jätteglada, någon bad henne sluta. Men det var lugnt inombords. Lugnt. Modigt. Spirande. Starkt.

Och det var då det hände. Nästan på ett ögonblick. En avgrundsrapport mitt i allt som skulle bli så bra. Hon provade att bita ihop först. Förneka lite. Skjuta undan. Det fick inte plats. Inte nu. Mörkret. Hålet. Ontet. Det höll ju på att bli så bra. Paket i rader. Saffran, glögg och kolor. Men människor med makt på papper menade att det inte kunde vänta. De kände kanske eget flås i sina nackar. Hon visste inte. Bara följde. Lydde. Andades. Svalde gråt i hals och sänkte blick. Tänkte att hon aldrig mer skulle kunna räta ut ryggen i de här sorgliga korridorerna igen. Medlidsamma blickar varvades med nedlåtande. Det kändes torrt i munnen och tomt inuti. "Bla bla...", "historiskt sämsta...", "måste vara personrelaterat..." Vad trodde hon själv kunde vara felet? Inte skylla ifrån sig nu. Inte förklara eller försvara. Tänka på feedbacktrappan. Inga ord blev bra. Hon var utröstad från ön, men kunde visst få en andra chans. Om hon var jävligt motiverad själv och slutade att knyta så mycket kontakter och ta så stor plats. Utlåtande på utlåtande, till öron som precis lärt sig sluta att definieras. Det var något om att vara fenomenal på ytliga relationer och en katastrof på varaktiga.

Hon hade slutat lyssna. Försökte tänka på bra saker. Människor som gjorde henne glad. Vänner som peppade, såg till att hon fick mat. Mannen, som trots allt inte verkade tycka ett dugg mindre om henne. Vänner som sorterade, växlade perspektiv och övertygade henne om att det skulle gå över. Sökte tröst i kuddar och musik. Gick i och gick ur. Firade jul och blev som vanligt nedröstad som dj i bilen när hon spelade den fjortonde versionen av Little drummer boy under samma resa. Erövrade ett helt okej moderskapsindex, mosterskapindex, exindex, dotterindex, systerindex. Till och med såg hon till att plocka hem några föredettasvärdotterindex innan helgerna var över och vardagen lite kaxigt stod och väntade vid grinden en morgon på vägen tillbaka från en fest hos Ole Lukkøye.

Och sen gick veckorna. Svåra dagar varvades med enklare. Men det låg alltid en tyngd över henne att det fanns bättre sätt att göra allt på, något mer, att ingen ansträngning skulle vara tillräcklig. Fyra stora yrkesmässiga utmaningar sammanföll under 6 veckor och dagar och nätter började blandas ihop. Flåset från vargarnas hungriga gap följde hennes steg i arbete som i vila.

To be continued...