...hur vargen dödar sitt byte

Fyrtioåttatusenetthundra träffar. Hon behöver inte läsa dem. Hon vet.
Det här är en historia om att bli tuggad på.

Det började i en tid av återhämtning. Hon hade en bild av sig själv framför sig på näthinnan. Först väldigt lågupplöst, men för varje dag skarpare. Hon stod på en stege. Steg för steg tog hon sig uppåt. Emellanåt tittade hon ner och hisnade, ibland blickade hon upp och skrämdes än mer av hur långt det var kvar. Oftast blundande hon. Klev på. Fokuserade på bilden av henne. Blundandes. På stegen.

När hon inte återskapade bilden av sig själv klättrandes, slet hon. Slet och älskade. Ansträngde sig för att förstå andras behov. Blev förälskad i en fin man med varm famn och snälla trygga ord. Hämtade barn. Lagade mat. Läste sagor. Såg på film. Kom ihåg. Glömde. Och kom ihåg igen.

Hemmet doftade kanel, katt, hyasint och kompost om vart annat. I hallen samlades overaller och skor. Allt oftare andras skor. Stora skor och små skor. Så där som det var meningen att det skulle vara i hennes hem. Hon gick till Ica, även på tider då andra handlade. Behövdes det bara en bit kalv, en liten bit chèvre och ett fikon köpte hon det, och inte två, även om det såg sorgligt ensamt ut i korgen.

Även grannen som varje kväll vattnade sina växter i sina perfekta små blommiga trädgårdshandskar och kashmirtröja fick isbeläggningar på uppfarten och gråa stänk på fönster och fasad, och det jämnade på ett bekvämt, mer än missunnsamt (intalade hon sig), sätt ut skillnaderna något och hon kände sig lagom ovanlig, lite halvstolt och halvihopsmält.

Till julen marknadsförde hon sina välgörenhetsidéer och det störde henne nästan inte alls att de varken fick så stor spridning eller genomslagskraft. Det var liksom grejen i sig som var viktig. Några blev jätteglada, någon bad henne sluta. Men det var lugnt inombords. Lugnt. Modigt. Spirande. Starkt.

Och det var då det hände. Nästan på ett ögonblick. En avgrundsrapport mitt i allt som skulle bli så bra. Hon provade att bita ihop först. Förneka lite. Skjuta undan. Det fick inte plats. Inte nu. Mörkret. Hålet. Ontet. Det höll ju på att bli så bra. Paket i rader. Saffran, glögg och kolor. Men människor med makt på papper menade att det inte kunde vänta. De kände kanske eget flås i sina nackar. Hon visste inte. Bara följde. Lydde. Andades. Svalde gråt i hals och sänkte blick. Tänkte att hon aldrig mer skulle kunna räta ut ryggen i de här sorgliga korridorerna igen. Medlidsamma blickar varvades med nedlåtande. Det kändes torrt i munnen och tomt inuti. "Bla bla...", "historiskt sämsta...", "måste vara personrelaterat..." Vad trodde hon själv kunde vara felet? Inte skylla ifrån sig nu. Inte förklara eller försvara. Tänka på feedbacktrappan. Inga ord blev bra. Hon var utröstad från ön, men kunde visst få en andra chans. Om hon var jävligt motiverad själv och slutade att knyta så mycket kontakter och ta så stor plats. Utlåtande på utlåtande, till öron som precis lärt sig sluta att definieras. Det var något om att vara fenomenal på ytliga relationer och en katastrof på varaktiga.

Hon hade slutat lyssna. Försökte tänka på bra saker. Människor som gjorde henne glad. Vänner som peppade, såg till att hon fick mat. Mannen, som trots allt inte verkade tycka ett dugg mindre om henne. Vänner som sorterade, växlade perspektiv och övertygade henne om att det skulle gå över. Sökte tröst i kuddar och musik. Gick i och gick ur. Firade jul och blev som vanligt nedröstad som dj i bilen när hon spelade den fjortonde versionen av Little drummer boy under samma resa. Erövrade ett helt okej moderskapsindex, mosterskapindex, exindex, dotterindex, systerindex. Till och med såg hon till att plocka hem några föredettasvärdotterindex innan helgerna var över och vardagen lite kaxigt stod och väntade vid grinden en morgon på vägen tillbaka från en fest hos Ole Lukkøye.

Och sen gick veckorna. Svåra dagar varvades med enklare. Men det låg alltid en tyngd över henne att det fanns bättre sätt att göra allt på, något mer, att ingen ansträngning skulle vara tillräcklig. Fyra stora yrkesmässiga utmaningar sammanföll under 6 veckor och dagar och nätter började blandas ihop. Flåset från vargarnas hungriga gap följde hennes steg i arbete som i vila.

To be continued...