Somliga dagar hinner overkligheten ifatt. Till bristningsgränsen fylld av uppdämd information om vad som pågår och pågått utanför min kontroll vek jag den här eftermiddagen åt någon slags avskärmad utrensning. Fysiskt och mentalt.
Först tränade jag i över två timmar. Närmare två och en halv faktiskt. Det var skönt. Nu gör det lite ont. Tanken är att det ska göra jätteont imorgon. Jag vill ha mer ont i benen, armarna, rumpan och ryggen än vad jag har i magen och hjärtat. Jag vill att det riktigt ska svida i låren. De slet jag hårdast med idag.
Att avsluta med att simma en timme var befriande. Jag tycker annars att det kan bli lite segt på slutet. Inte för att jag blir för trött. Men för att det blir monotont. Som om jag tar vattnet för givet. Så var det inte idag. Jag var ensam på min bana och uppskattade varje centimeter jag lade bakom mig.
Sen tvättade jag bilen och dammsög till och med ur den. En av de lite obekväma arbetsuppgifterna i mitt nya liv. Som jag varsamt och outtalat segmenterat mig själv undan ifrån i många år. Inte för att det är karlgöra. Mer för att det gick. Att vänta ut. Ingen av oss gjorde det särskilt ofta. Men jag mest sällan.
