In case of satisfaction

I måndags kände jag mig låg, ensam och liten, fast när jag ska sätta ord på det är allt egentligen ganska bra. Som om jag är lite rädd för att vara odelat glad. Så för säkerhets skull letade jag fram några saker att klaga på. Så att jag inte framstod som för nöjd. Igår träffade en vän. Som tycker det är slöseri med liv att hålla igen. Att älska otillräckligt och anpassat. Som säger saker som fastnar. Och lärde mig hur man lägger in oliver medan vi åt Pimientos de Padrón och drack Taberner.

Pratade högt och mycket. Grät en skvätt. Skrattade ofta. Efteråt tog jag ett bra bra beslut och ett tåg. På samma gång. I tunneln under söder, kände jag mig glad och okrossbar. Så jag trallade på tåget. Skuttade med lätta steg genom vagnen. Ringde till Christina och klev av i Årstaberg. Nynnade, tog plats på tvärbanan och drack ett par koppar kaffe till i Gröndal. Skrattade åt spontaniteten och sågade de där som aldrig säger som det är.

Så nu är känner jag mig stolt och lite galen. Men får känna alltihop. Känna det som skaver, ligga kvar en stund i min grop. Jag få sjunga till musiken, falskt och utan takt. Jag får dansa när det kommer (väldigt sällan) och låta instängda människor leva ut. Jag har så många vänner omkring mig. Nästa ensamkväll i badet ska jag påminna mig själv om det.

Idag har jag varit på SETT. Hängt med fina nykollegor och sprungit på några gamla. Avslutade med Micke Gunnarssons föreläsning om tillräcklighet. Och om att förmedla till våra barn: Du behöver inte bli mer, du är redan allt. Han är så utseendemässigt lik han som kallar mig för oseriös, så det gick lite energi åt det. Men i övrigt ett piggelinpulver att lyssna på Micke. Halleluja!

“Och Knyttet tog av skorna och han suckade och sa: 

hur kan det kännas så sorgesamt fast allting är så bra? 

Men vem ska trösta Knyttet med att säga: lilla vän, 

vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?”

Tove Jansson

Om att låta musiken sätta ramarna

När Spotify samlar sina genier varje måndag morgon och syr ihop en skräddarsydd spellista till mig gör de ett eminent jobb. Jag gör förvisso deras jobb enkelt med att bara lyssna om och om igen på kanske 20-60 spår i veckan, varav 3-8 fullkomligt spelas in under skinnet och bildar min tillvaros egna soundtrack, så de behöver inte fundera så hårt kring vad jag gillar och inte. Men ändå. Så många skatter jag har fått hjälp att hitta till i vår.

Samtidigt som jag själv ramar in min tillvaro i soundtracks, matar sociala flöden mig med små självhjälpsuttryck som "du är vad du tänker" och påstår att vi kan ta makten över våra liv med käcka morgonritualer och mat utan tillsatser. Även om jag tror mer på att det måste få skava klart, så är jag trött på det här reproducerandet. Jag återupprepar mig själv, med sorgliga sånger och självföraktande oduglighetstankar. Jag behöver lite glada och peppande theme songs i tillvaron igen, jag behöver intressera mig för världen, komma utanför mig själv en stund.

Den här veckan är det sjukstuga light i overkligheten. Bästa pappan kom upp och passade barnen igår medan jag gick på utbildning. Dessvärre somnade vederbörande mitt i vabbandet så mitt på utbildningen får jag mess från dottern; "vad gör jag när huvudet gör jättejätteont och brorsan hoppar i sängen och morfar sover"...

Redan glömda

Det kunde vara en svärm av illusioner
Som långsamt tvingade oss ner
Det kunde va en hunger
Som slet i oss
En hunger efter mer och mer

I en annan sång om oss
Fanns det inget kvar

                                  Jonathan Johansson

Emma för en dag

Vaknade i ett annat hem i morse. I världens kanske skönaste säng. Lägenheten är av någon outgrundlig anledning anpassad efter människor över 180, trots att bara 1 av 3 av som bor där tillhör den skaran och dessutom med väldigt liten marginal. Det är ganska underhållande. Liksom att föra samtal där. Jag var rätt så sur när jag kom dit, men det hann rinna av tills jag åkte därifrån. I min jakt på energitjuvar i overkligheten drar jag i nuläget inga slutsatser, men det lutar åt att den här inte kan klassas som en sådan. Jag behövde vila, och fick utrymme till det. Fine. Nog om det.

Mötte upp min syster och gick på designmarknad på underbara Färgfabriken. Handlade fina fynd hos BY MAY och en fantastiskt poster av Mattias Sjöberg. Och så träffade jag Calle. Han letar efter Emma och det är så att man kan gå i bitar när han berättar om projektet. Jag köpte genast två böcker om sökandet och kom efteråt på att jag sett honom på någon dejtingsajt tidigare. Calle är inte alls min typ egentligen. Ser för ung ut (som trettio men är över fyrtio... ja, jag har googlat) och är alldeles för snygg, men den som kan lyssna på hans historia utan att falla pladask har inget hjärta. Läste boken redan på tåget hem. Och ikväll leker jag Calle och Emma-leken med mig själv i köket. Och i natt kommer jag drömma om att höra mitt eget namn ropas ut i högtalarsystemet på Coop eller att bli efterlyst på affischer på stan, trots att jag vanligtvis kräks åt romantik.

Lägger ner nätdejtandet sista maj. Oavsett utfall. Vill ju ändå helst att den jag ska inleda något med är någon jag träffat i ett annat sammanhang. Tills dess gäller regeln en in, en ut. Trots att just ut gör ont. I synnerhet dem som lämnas i ren självbevarelse.

Det blev april

Det blev april. Jag är inte längre ensam om att vara barfota i skorna. Gatorna är sopade. Kvällarna ljusa. Och rassel från cyklar och fågelkvitter hörs igen, för dem som stannar upp och lyssnar.

En intensiv, men fin barnvecka går mot sitt slut. Och äntligen är den så där omedelbar igen, utan startsträcka att snåra sig igenom. Vi har delat sängar, drömmar, kakor och imorgon ska det visst bli någon cirkusföreställning på grannarnas gård.

När jag ändå är inne på grannar så tog det nästan tre år att upptäcka att jag hade fantastiska grannar i mitt förra kvarter. Det har jag försökt kompensera för den här gången. Men ikväll var jag en dålig granne och kidnappade en 4-åring och bjöd på obarmhärtigt mycket glass, tills det visade sig att barnet var eftersökt och middagen ännu inte intagen. Men barn som möter en på uppfarten med tårar i ögonen och gråt i halsen och som förklarar att man inte kan bo kvar i huset som bortprioriterat båtglass när glassbilen swishat förbi. Dem får man ta.

Den sent upptäckte förut-grannen hörde för övrigt av sig ikväll. Hon är tamejtusan en keeper. Innerlig. Kul. Äkta. Levande. Varje gång vi hörs, tänker jag att det måste bli oftare. Hon har lyckats skaffat sig mycket av det jag vill ha i livet och det beundrar jag henne hårt för. Hon upptäcker saker som jag inte ser och märker direkt var det skaver.

Vi skriver om vargar och jaktmarker och om att bilda sin egen uppfattning om sig själv istället för att spegla sig i andras tolkningar. Och jag har tränat hela veckan på att inte nöja mig med  ickesvar och utlåtanden jag inte förstår. Men är det viktigt om det är min egen definition som spelar roll? Och att verka oseriös? Är det min sköld eller din ursäkt?

Frågorna är fler än svaren. Och Simon Norrsveden ställer en till Hur fan känns det egentligen?