In case of satisfaction

I måndags kände jag mig låg, ensam och liten, fast när jag ska sätta ord på det är allt egentligen ganska bra. Som om jag är lite rädd för att vara odelat glad. Så för säkerhets skull letade jag fram några saker att klaga på. Så att jag inte framstod som för nöjd. Igår träffade en vän. Som tycker det är slöseri med liv att hålla igen. Att älska otillräckligt och anpassat. Som säger saker som fastnar. Och lärde mig hur man lägger in oliver medan vi åt Pimientos de Padrón och drack Taberner.

Pratade högt och mycket. Grät en skvätt. Skrattade ofta. Efteråt tog jag ett bra bra beslut och ett tåg. På samma gång. I tunneln under söder, kände jag mig glad och okrossbar. Så jag trallade på tåget. Skuttade med lätta steg genom vagnen. Ringde till Christina och klev av i Årstaberg. Nynnade, tog plats på tvärbanan och drack ett par koppar kaffe till i Gröndal. Skrattade åt spontaniteten och sågade de där som aldrig säger som det är.

Så nu är känner jag mig stolt och lite galen. Men får känna alltihop. Känna det som skaver, ligga kvar en stund i min grop. Jag få sjunga till musiken, falskt och utan takt. Jag får dansa när det kommer (väldigt sällan) och låta instängda människor leva ut. Jag har så många vänner omkring mig. Nästa ensamkväll i badet ska jag påminna mig själv om det.

Idag har jag varit på SETT. Hängt med fina nykollegor och sprungit på några gamla. Avslutade med Micke Gunnarssons föreläsning om tillräcklighet. Och om att förmedla till våra barn: Du behöver inte bli mer, du är redan allt. Han är så utseendemässigt lik han som kallar mig för oseriös, så det gick lite energi åt det. Men i övrigt ett piggelinpulver att lyssna på Micke. Halleluja!

“Och Knyttet tog av skorna och han suckade och sa: 

hur kan det kännas så sorgesamt fast allting är så bra? 

Men vem ska trösta Knyttet med att säga: lilla vän, 

vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?”

Tove Jansson