Det blev april

Det blev april. Jag är inte längre ensam om att vara barfota i skorna. Gatorna är sopade. Kvällarna ljusa. Och rassel från cyklar och fågelkvitter hörs igen, för dem som stannar upp och lyssnar.

En intensiv, men fin barnvecka går mot sitt slut. Och äntligen är den så där omedelbar igen, utan startsträcka att snåra sig igenom. Vi har delat sängar, drömmar, kakor och imorgon ska det visst bli någon cirkusföreställning på grannarnas gård.

När jag ändå är inne på grannar så tog det nästan tre år att upptäcka att jag hade fantastiska grannar i mitt förra kvarter. Det har jag försökt kompensera för den här gången. Men ikväll var jag en dålig granne och kidnappade en 4-åring och bjöd på obarmhärtigt mycket glass, tills det visade sig att barnet var eftersökt och middagen ännu inte intagen. Men barn som möter en på uppfarten med tårar i ögonen och gråt i halsen och som förklarar att man inte kan bo kvar i huset som bortprioriterat båtglass när glassbilen swishat förbi. Dem får man ta.

Den sent upptäckte förut-grannen hörde för övrigt av sig ikväll. Hon är tamejtusan en keeper. Innerlig. Kul. Äkta. Levande. Varje gång vi hörs, tänker jag att det måste bli oftare. Hon har lyckats skaffat sig mycket av det jag vill ha i livet och det beundrar jag henne hårt för. Hon upptäcker saker som jag inte ser och märker direkt var det skaver.

Vi skriver om vargar och jaktmarker och om att bilda sin egen uppfattning om sig själv istället för att spegla sig i andras tolkningar. Och jag har tränat hela veckan på att inte nöja mig med  ickesvar och utlåtanden jag inte förstår. Men är det viktigt om det är min egen definition som spelar roll? Och att verka oseriös? Är det min sköld eller din ursäkt?

Frågorna är fler än svaren. Och Simon Norrsveden ställer en till Hur fan känns det egentligen?