Celltrötthet och kloka kvinnor

Veckan har börjat bra. Med intressanta samtal. Igår med en som visst är lik mig. Fast han har skägg. Långt från tårtbitsjaget. Kanske är jag längre från tårtbitjaget i hans kök än någon annanstans. Jag höll en stege och körde vilse. Han såg till att min bil numer visar sommartid och introducerade mig i additionsteorin. Vi gick tom på ica, fast han är en sån jag inte går på ica med. Men nu vet jag att det går. Vi konstaterade nyss att det var ett bra sätt att inleda en vecka.

Idag har jag haft ett långt möte med tre fantastiska kvinnor. Vi sitter ihop i en projektgrupp på jobbet. Vi pratade 90-95 % om uppdraget. Men avslutade med relationspanel. De är så häftiga. Visa, modiga, starka. Samtliga hade gift om sig. Samtliga var kärare än någonsin nu. De gav sådan genuin tillförsikt. Alla hade olika erfarenheter, men det fanns gemensamma nämnare. De hade hunnit med att vara arga, ledsna, kåta, kränkta, nyfikna, trevande. Ritat om. Definierat på nytt. Låtit det ta några år. Varit i det. Gett sig själva utrymme. Lov. Vi pratade inte flykt idag. Men deras råd var; njut! 

I höstas var jag trött på omgivningens frågor och ifrågasättanden. Det har upphört. Nu är jag trött på mitt eget ifrågasättande. Av mig själv. Mitt liv. Mina val. Nu är det dags igen att tillåta mig att vara i det här. I huset, med den aldrig sinande tvätthögen, med bruset, kontrasterna, slitet, pauserna. Fortsätta att vara uppmärksam på relationer och sammanhang som reducerar, men framförallt vara uppmärksam på när jag reducerar mig själv. Mina celler behöver vila, och jag tror de ropar mest att få vila ifrån att kämpa emot. 

Jag avbröt ett simpass idag för att jag fantiserade så hårt om att åka hem och lära mig laga sushi att jag höll på att sjunka. Mannen på banan intill höll också på att sjunka, men det berodde på att han inte hade tekniken. När kroppen sa ifrån stod det mellan vattenrutchbana, lära mannen intill simma eller basta. Jag valde basta. Eftersom det krävdes minst styrsel. Sen åkte jag och handlade. Köpte bara nödvändigheter. Som mandelsmör. Väl hemma såg jag att klockan var på tok för mycket för att ro iland amatörsushi med värdighet. Men nu har jag grejer hemma. 

Imorgon väntar utmaningar på jobbet och sen brädgården och middag med bästa Gröndalspinglan. Kan bara bli bra!