Om att vara sin egen botten

De sista åren tillsammans var vi sällan i land. Vi höll inte ihop. Pustade inte ut i vattenbrynet och gick nästan aldrig några längre promenader i ett långgrunt landskap och vilade i förvissningen om att det inte alltid skulle vara så höga vågor, starka strömmar och så bottenlösa avgrunder. Efter ett tag blev det inte möjligt att möta utmaningarna som en familj. En allians. Vi slutade vara varandras botten. Det hände att vi höll oss flytande med hjälp av varandra, men genom att trycka ner den andre och själv häva sig upp. Att vi accepterade det här och inte gjorde något åt det, är den huvudsakliga anledningen till att vi inte lever tillsammans idag.

Vi gjorde karriär, kämpade med hushåll, ungar och oförutsedda utmaningar. Våra fäder insjuknade och vi oroade oss var för sig, på vårt eget håll, processade vår egen sorg. Vi tystnade, bråkade och tystnade igen. Jag tog honom för given och trodde mig alltid veta var jag hade honom, hur arga, trötta och tysta vi än var i var sitt soffhörn. Jag litade mer på hans kärlek än på min. När det var som tystast hemma och jag flydde in i någon ny app eller konversation med med någon annan, tänkte jag ändå innerst inne att han dyrkade marken jag gick på och att det skulle komma bättre dagar. Om tre månader eller så. När det skulle vara som vanligt igen.

Han tog upp det ibland. Sa att jag hade varit ickenärvarande och stingslig i ett halvår. Som blev ett år. Som blev många år. Jag erkände det aldrig. Avfärdade. Fnös. En sån som jag? Som höll ihop familjen. Som kämpade för att alla skulle må bra. Som projektledde. Kom ihåg lovlappar, osa:de barnkalas och klev upp tidigare för att packa utflyktsryggsäcken.

Ibland fantiserade jag om att han dog. Eftersom jag inte hade några egna erfarenheter av separationer och inte heller hade för avsikt att skaffa mig det, så tänkte jag att om jag någon gång skulle pröva mina läppar mot någon annan eller få känna tillvaron på allvar omhändertagen igen, så skulle det först vara efter hans död. Jag längtade väl efter lite fart och riktning. Någon som bjöd upp. Drog med mig ut. Tog vinden ett tag. Jag längtade efter en vardag med flyt. Att få ligga i rygg efter någon som bryter mark och tar smällar.

Det finns något ironiskt över det här. Att längta efter något annat. Och så ofrånkomligt kastas in i det här. Så här ett år in i overkligheten har ju inte direkt smällarna eller projektledandet avtagit. Det finns förvisso en förutsägbar trygghet i förvissningen om att väskor inte packar sig själva, tvätten förblir smutsig tills jag tvättat den, de enda pengarna jag disponerar över är mina egna och att det finns ingen, absolut ingen, att vänta ut. Men omkring 19 på kvällarna är besluten slut. Till helgen kanske de sinar redan vid 15. Be mig för Guds skull inte om ett smakråd och fråga mig inte vilken film jag vill se.

Klart att det är nyttigt att lära sig att rensa avlopp, ta reda på var ballofixerna sitter och vilket nummer man ska ringa om pannan strular. Jag kan känna mig härdad och stark. Osänkbar och stolt. Men jag är så trött på att inte se land. Och på att försöka skapa mig min egen botten.