Celltrötthet och kloka kvinnor

Veckan har börjat bra. Med intressanta samtal. Igår med en som visst är lik mig. Fast han har skägg. Långt från tårtbitsjaget. Kanske är jag längre från tårtbitjaget i hans kök än någon annanstans. Jag höll en stege och körde vilse. Han såg till att min bil numer visar sommartid och introducerade mig i additionsteorin. Vi gick tom på ica, fast han är en sån jag inte går på ica med. Men nu vet jag att det går. Vi konstaterade nyss att det var ett bra sätt att inleda en vecka.

Idag har jag haft ett långt möte med tre fantastiska kvinnor. Vi sitter ihop i en projektgrupp på jobbet. Vi pratade 90-95 % om uppdraget. Men avslutade med relationspanel. De är så häftiga. Visa, modiga, starka. Samtliga hade gift om sig. Samtliga var kärare än någonsin nu. De gav sådan genuin tillförsikt. Alla hade olika erfarenheter, men det fanns gemensamma nämnare. De hade hunnit med att vara arga, ledsna, kåta, kränkta, nyfikna, trevande. Ritat om. Definierat på nytt. Låtit det ta några år. Varit i det. Gett sig själva utrymme. Lov. Vi pratade inte flykt idag. Men deras råd var; njut! 

I höstas var jag trött på omgivningens frågor och ifrågasättanden. Det har upphört. Nu är jag trött på mitt eget ifrågasättande. Av mig själv. Mitt liv. Mina val. Nu är det dags igen att tillåta mig att vara i det här. I huset, med den aldrig sinande tvätthögen, med bruset, kontrasterna, slitet, pauserna. Fortsätta att vara uppmärksam på relationer och sammanhang som reducerar, men framförallt vara uppmärksam på när jag reducerar mig själv. Mina celler behöver vila, och jag tror de ropar mest att få vila ifrån att kämpa emot. 

Jag avbröt ett simpass idag för att jag fantiserade så hårt om att åka hem och lära mig laga sushi att jag höll på att sjunka. Mannen på banan intill höll också på att sjunka, men det berodde på att han inte hade tekniken. När kroppen sa ifrån stod det mellan vattenrutchbana, lära mannen intill simma eller basta. Jag valde basta. Eftersom det krävdes minst styrsel. Sen åkte jag och handlade. Köpte bara nödvändigheter. Som mandelsmör. Väl hemma såg jag att klockan var på tok för mycket för att ro iland amatörsushi med värdighet. Men nu har jag grejer hemma. 

Imorgon väntar utmaningar på jobbet och sen brädgården och middag med bästa Gröndalspinglan. Kan bara bli bra! 

Throwback Easter

Förra påsken låg jag här på loftet i stugan. Jag hade just registrerat mig med ett högst anonymt konto på en nätdejtingsajt och skrev några första trevande rader med kolasåskillen. Han som visade sig gilla ganska mycket samma saker som jag och hade ett tillåtande hem med en röd soffa i vilken vi drack många sena koppar citrongräste i monamiporslin. Som jag kunde prata i en timme om våtdräkter med och som delade min överförtjusning i rost. Och som fick mig att drömma i färg igen när allt var som mörkast.

Då trodde jag fortfarande på rosa moln, regnbågar och bevingade enhörningar. Jag var inte alls ute efter prinsar, vita springare eller kyrkklockor, men jag hade en väldigt naiv syn på livet utanför murarna. Jag kan sakna henne ibland, den där förhoppningsfulla jäntan. Fylld av förväntan och tilltro. Nu är det vår igen. Vi firar påsk i overkligheten och spelar John Grants GMF som tar oss tillbaka till de första smällarna.

Worlds collide

Nyligen skrev Kattis Ahlström om hur trött hon var på att män tog sig friheten att recensera henne. Jag kan känna igen mig i det. Och utan att gå in i en diskussion om det är specifikt män som använder sig av det här mot mig eller inte, för det handlar inte det här inlägget om. Däremot har jag av olika anledningar försökt vara uppmärksam på situationer och relationer där jag upplever att jag reduceras. Jag vill inte vara i sammanhang där jag bara är en tårtbit av mig själv. Det är en del av 2016 års prishöjning.

Jag har många vänner och lätt för att lära känna nya människor. Min bekantskapskrets består inte alls bara av monopolvänner (ni vet uttrycket att ha många vänner på sociala medier är som att ha mycket pengar i monopol) utan av nära (och inte lika nära) viktiga och bra personer som jag lärt känna på många olika sätt. Om jag samlade dem i en ark så skulle de antagligen inte älska varandra. Det begriper jag också att jag inte kan ta ansvar för. Men jag skulle önska att jag är så sann mot mig själv att jag kan stå där i båten och liksom vara stolt över varför alla som är på båten är där och stå för vem jag är och den jag blir med dem.

Jag har haft flera samtal senaste veckorna kring vilka förutsättningar som är de bästa när det kommer till vänskap. Är det bättre med äldre relationer? Människor som funnits med under flera faser. Har den som upplevt alla årstider av mig större förståelse och tolerans? Eller är det enklare att stå ut med mig om man lärt känna den uppdaterade versionen? Och inte kan relatera till hur jag brukar vara eller tänkte kring det här förut. Och hur lång tid ska man ge relationer som trevar? Vad måste finnas från början och vad kan man arbeta på? Är tidsperspektivet över huvud taget en relevant faktor? Står det på något sätt i relation till hur nära och viktiga man är för varandra?

Även om jag tror mig behöva flera, kanske en uppsjö, olika relationer för att få tillräcklig stimulans, utmaning, motstånd, bekräftelse och så vidare, så orkar jag heller inte ha för många skräddarsydda sammanhang. Jag vill inte oroa mig för att mina världar ska kollidera och att jag ska förlora mig själv och de typer av mig som jag blir i de sammanhang som inte tillåter mig att vara hela mig. I ett Seinfeld-avsnitt kallas det "the worlds theory". I det här fallet hur krocken mellan Independent George och Relationship George riskerar att eliminera båda världarna och därmed honom.

Ge mig luft. Och ett bad.

Sent hemma efter ett tolvtimmarspass på jobbet. Skulle träna på att gå och lägga mig, men har så låga dopaminnivåer att jag istället skar upp en ananas och fyllde ett glas och ett badkar. Är galet sugen på ost också, men det är ingen som orkat handla här i overkligheten. Hon är verkligen lat den här tjejen som bor här. Lat och lite bra. På att bada. Och på att ligga kvar.

Så ikväll skiter vi i allt och bara badar i overkligheten. Och så lyssnar vi
på Joss Tures Ge mig luft

Tack Spotify för att ni rekommenderade mig just den just idag! Sa jag att jag har svart bälte i att bada badkar?

Om att vara sin egen botten

De sista åren tillsammans var vi sällan i land. Vi höll inte ihop. Pustade inte ut i vattenbrynet och gick nästan aldrig några längre promenader i ett långgrunt landskap och vilade i förvissningen om att det inte alltid skulle vara så höga vågor, starka strömmar och så bottenlösa avgrunder. Efter ett tag blev det inte möjligt att möta utmaningarna som en familj. En allians. Vi slutade vara varandras botten. Det hände att vi höll oss flytande med hjälp av varandra, men genom att trycka ner den andre och själv häva sig upp. Att vi accepterade det här och inte gjorde något åt det, är den huvudsakliga anledningen till att vi inte lever tillsammans idag.

Vi gjorde karriär, kämpade med hushåll, ungar och oförutsedda utmaningar. Våra fäder insjuknade och vi oroade oss var för sig, på vårt eget håll, processade vår egen sorg. Vi tystnade, bråkade och tystnade igen. Jag tog honom för given och trodde mig alltid veta var jag hade honom, hur arga, trötta och tysta vi än var i var sitt soffhörn. Jag litade mer på hans kärlek än på min. När det var som tystast hemma och jag flydde in i någon ny app eller konversation med med någon annan, tänkte jag ändå innerst inne att han dyrkade marken jag gick på och att det skulle komma bättre dagar. Om tre månader eller så. När det skulle vara som vanligt igen.

Han tog upp det ibland. Sa att jag hade varit ickenärvarande och stingslig i ett halvår. Som blev ett år. Som blev många år. Jag erkände det aldrig. Avfärdade. Fnös. En sån som jag? Som höll ihop familjen. Som kämpade för att alla skulle må bra. Som projektledde. Kom ihåg lovlappar, osa:de barnkalas och klev upp tidigare för att packa utflyktsryggsäcken.

Ibland fantiserade jag om att han dog. Eftersom jag inte hade några egna erfarenheter av separationer och inte heller hade för avsikt att skaffa mig det, så tänkte jag att om jag någon gång skulle pröva mina läppar mot någon annan eller få känna tillvaron på allvar omhändertagen igen, så skulle det först vara efter hans död. Jag längtade väl efter lite fart och riktning. Någon som bjöd upp. Drog med mig ut. Tog vinden ett tag. Jag längtade efter en vardag med flyt. Att få ligga i rygg efter någon som bryter mark och tar smällar.

Det finns något ironiskt över det här. Att längta efter något annat. Och så ofrånkomligt kastas in i det här. Så här ett år in i overkligheten har ju inte direkt smällarna eller projektledandet avtagit. Det finns förvisso en förutsägbar trygghet i förvissningen om att väskor inte packar sig själva, tvätten förblir smutsig tills jag tvättat den, de enda pengarna jag disponerar över är mina egna och att det finns ingen, absolut ingen, att vänta ut. Men omkring 19 på kvällarna är besluten slut. Till helgen kanske de sinar redan vid 15. Be mig för Guds skull inte om ett smakråd och fråga mig inte vilken film jag vill se.

Klart att det är nyttigt att lära sig att rensa avlopp, ta reda på var ballofixerna sitter och vilket nummer man ska ringa om pannan strular. Jag kan känna mig härdad och stark. Osänkbar och stolt. Men jag är så trött på att inte se land. Och på att försöka skapa mig min egen botten.