Deras slemmiga och gläfsande käftar andades varmt i hennes nacke. När solen sken ställde de sig framför och skuggade henne med deras jättelika kroppar. Inte för att de var så särskilt många när allt kom omkring, men det gjorde inte heller så stor skillnad. Somliga vargar låg nog rentav själva och gassade i solen på något berg i någon skog, för de såg hon sällan till. Kanske var de själva trötta på neuro-prefixet och offer för sina egna våta belöningssystem. De fanns ändå där, svävande i periferin och gjorde avtryck med sin frånvaro. Andra sprang allt fortare bakom henne. Ville märkas på ett sätt som i större utsträckning än tidigare avslöjande deras egen kamp med sig själva och deras egna prestationer, snarare än hennes.
Hon själv blev allt mer upptagen att söka motbevis på vargarnas hungriga utlåtanden. Och somliga dagar struntade hon i regler om att hålla tyst, rätta sig i ledet, sluta nätverka och ställa sig in hos människor som inte hade en direkt överordnad ställning. Det hände att det slog över. Då ställde hon onödigt många frågor, räknade sina saker, sina framgångar, sina anhängare. Listade högljutt och odrägligade sig. Hon gillade inte sig själv särskilt mycket, när hon blev sådan och var full av beundran över alla vänner som såg bortom detta och mannen som tyckets räkna kvaliteter på en helt annan skala, totalt ointresserad av prestationer.
Andra dagar fick hon släpa sig ur sängen, tacksam över att i unga år lärt sig hur man suddar ut sin sura min, rycker upp sig och gör sin plikt. Vara en som låter bli att sitta på trottoarkanter och se slarvig ut och låter bli att ifrågasätta auktoriteter och hålla på och känna efter. Gå mot dörren. Handen mot handtaget. Styra mot vargarna. Låta deras gulvita tänder trycka sig genom huden, borra sig in genom hennes lemmar och hjärta. Låta orden sätta sig till rätta, vända andra örat till. Väta sina blossande kinder i bilen därifrån. "Oförmåga att visa genuin omtanke", vad fan är det för jävla utlåtande.
De missbedömde hennes skörhet, svor sig fria från ansvar och lät henne ligga blodig på det kalla golvet. Och när hon som bäst behövde höra att hon dög ändå, och att de inte skulle låta henne dö, så skrek vargarna istället att de behövde resultat. Att det till sist ändå bara handlande om mätbarhet, siffror och den där jävla förmågan att hålla käften, utföra sina primära arbetsuppgiftigt och le. Glöm för fan inte att le.
Sen rumlade hon över en KEDS-undersökning. Ett stressrelaterat självskattningstest och det förvånar kanske ingen annan att det blev skyhögt. Så högt att den förnufiga man som fått det svåra uppdraget att göra de här tre och en halv-månaderna hanterbara i efterhand, vill att det är detta de ska foka på tillsammans, och inte på hur hon får vargarna att sluta tugga på henne. Och det är med förväntan, vilket hon tolkar som ett sundhetstecken, i någon slags tilltro att bli omsider lycklig. En annan sida spegeln att komma ut på. Nya vindar att drakflyga i. Salt långgrunt vatten att bottna i. Och varma famnar att landa i.
"De kommer sätta dig på plats och trycka ner dig
Det kommer kännas som om ingen här kan se dig
Du kommer känna dina kinder mot gruset
Du kommer frysa när de släcker alla ljusen
Men du ska resa dig och flyga över molnen
Det kommer kännas som om ingen här kan nå dig
Och när du landar har du glömt va de sa åt dig
Du kommer le igen"
Gruset, Karakou
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar