Luftat äldsta ungen på nöjesfält ikväll och njutit av sällsynt tid på tu man hand. Ska återvända barnfri någon dag och pröva mitt mod lite. Vill inte bli släppt från hög höjd eller snurra omkring i anmärkningsvärt hög fart, men jag tror kanske att jag har gått miste om något när jag ratat berg-och-dalbanor... där kan jag ana ett visst skräckblandat förtjust sug om jag känner efter. Vilket jag inte gör så där särskilt ofta. Men ikväll. Och dotra och jag i kombo är mer inriktade på att kasta bollar, skjuta pistol och slå på saker med hammare. Och äta. Och titta på män. Så vi bommade just den biten.
I natt i overkligheten lyssnar vi på Anna Hertzmans "Om jag ska dö" och funderar på det här med att bära sin egen skit och att bära andras. Kvinnorna i min släkt är ganska bra på att sträcka ut armarna och låta andra lägga saker i famnen på oss. Ett problem som lätt uppstår är att med en famn full av smutsvätt, är det jäkligt svårt att torka sig själv i ändan.
"Om du ska lämna mig plötsligt då ska det vara här ute
Här kan jag överleva ändå om vi inte är två
Om jag ska dö ska det vara här ute
Komma överens med allt det där som jag aldrig förstår
Det är lättare för mig här
Att låta världen va
och andra bära det dom ska"
Ja, "med famnen full av smutstvätt...". Jag tänker att vi ofta gör det som väcker minst ångest. Och om det dessutom renderar någon form av bekräftelse eller tacksamhet från andra, så ska det ju mycket till innan vi slutar göra så. Måhända kan man hitta något annat att använda armarna till, så att de blir mindre tillgängliga. Simma, kanske. Eller hålla någon i handen. Vispa grädde. Eller vika papperstranor.
SvaraRadera