Och här ligger jag och duger

Foten är hel igen. Det är fantastiskt härligt. Tyvärr har en annan kroppsdel lagt av istället, nämligen svanskotan. Svanskotan är onödig, men harmlös. Så länge den inte gör ont. Då är den bara onödig. Med ett skadat ryggslut och ömt bäcken känner jag mig lite som ekorre med skadad svans, som blir ett lätt byte när den inte har kraft och balans att svinga sig mellan träden.

Jag är ett lätt byte för välvilliga exmän med massageolja och TENS-apparater. Jag är ett lätt byte för lena lakritspulvertoppade kolasåsburkar. Jag är ett lätt byte för trötta kompenserande muskler som hellre vill ligga på soffan och kolla kärleksfilm, än samarbeta i löpspåret. Jag är ett lätt byte för knäppa upptåg tillsammans med liksainnat sällskap sena nätter. Jag är ett lätt byte för svårdiagnostiserade infektioner som poppar upp från ingenstans och långsamt drar sig tillbaka. Jag är ett lätt byte för envisa rovdjur i mormorskläder som sitt dåliga uppförande till trots får mig ur balans med ett enda ord. Jag är ett lätt offer för oduglighetens kofta och för den fula, bittra uppsyn den för med sig.

I fredags utmanade jag smärtan och stod tillsammans med resten av stan under en solig sensommarhimmel och lyssnade på Lundell i ett par timmar. Fast först, på väg dit, bröt jag ihop. Jag fick ett mail från dotterns fotbollstränare som vädjade till alla som tackat nej till helgens match att omprioritera för lagets skull. Just där och då kände jag att 100% av alla människor jag hade mött eller på annat sätt interagerat med under veckan aktivt sökt något av mig. Jag hörde alla mammakanjagfåenknivmammamammadetliggeringenknivhärmamma, alla "har du fem minuter?", "Maria, skulle du kunna titta på schemat igen?", "Vad tror du, Maria, kan jag ta ut den här halvtimmen idag?", "Kommer du förbi något?", "Visst borde ni...?", "Skulle du handla? Får du med en...?", "Vad tror du om imorgon, kan vi ses något?", "Finns det nåt kvar till mig?", "Kan man få komma förbi, kanske?", "Skulle du vilja ha...?" eka i huvudet och det blev som droppen när jag vridit och vänt på helgen och försökt titta lösningsfokuserat och ändå räknat på om jag skulle kunna hinna till stugan på morgonen och hämta mina och syrrans barn och ändå vara på plats på Saltis IP för samling kl 14 och riva av en liten match som grädde på moset. Det var ju ändå bara en 65-åring och en 40-åring att fira och det skulle jag väl ändå fixa... men sedan sansat mig och gjort just det där. PRIORITERAT. Och dåligt samvete har jag ändå, liksom. Så jag hade som precis hittat den där förgängliga känslan av att vara tillräcklig, att kunna duga ändå när det här small till. Så jag tjöt bort sminket och tyckte oproportionerligt mycket synd om mig en stund innan skämskudden for upp igen då jag visst vet att jag har fantasiskt mycket att vara tacksam över också... Grannarna som styrt upp fyrtioårspresenten, syrran som kirrat mammas dito och dessutom fredagsmyste två av mina kids och fixade för oss som nattgäster så jag kunde gå på spelningen jag var på väg till. Andra grannar som plockat med ett barn på Hammarbymatch och tillika BFF-övernattning. Och mamma och pappa som trots kalasgäster, tog sig an fyra galna barnbarn över helgen. Tillsammans med alla välvilliga frågor om mitt mående, vänner som hör av sig fast jag är tyst, sms:skickare som upplyser mig om att katten vill in och fixar fram vatten till honom när jag har glömt, kollegor som tar på sig bokningar, kallelser och anteckningsuppdrag så att jag får bubbla vidare i overkligheten ett tag.

Veckans insikt här i overkligheten är för övrigt: Det finns inget JAG. Frågan; "vad vill du?" måste alltid kompletteras med "i relation till". Jag är ingen ö. Det är därför en ickefråga vad som är bäst för mig isolerat från omvärlden. Vad jag äter framför datorn ikväll, står i relation till vad som finns hemma och vad plånboken tål. Vilken tid alarmet ställs på inför imorgon, står i relation till vad jag behöver hinna med innan jag behöver vara på jobbet. Vad jag ska jobba med inför veckans konferens är vad jag tror att jag behöver fokusera på i relation till organisationens mål och medarbetarnas behov och välbefinnande. Jag är lite färdig med frågan om jag trivs med valet att bo kvar i huset och leva med katten jag inte hyser så mycket känslor för. Jag har ett hus och en katt. Så jag lär väl bo i det och leva med katten. Huset är vårt hem och katten är vår katt. Det är inte så mycket mer med den saken.