Det har varit heta dagar i Stockholm. I fredags satt vi ute till midnatt. Eller egentligen har jag ingen aning om vad klockan var när vi bröt upp, för barnen hade redan somnat, glasen var många och grannarna så galet trevliga att umgås med. Liksom han som bodde här förut. Funkar som från ingenstans oklanderligt bra att hänga tillsammans. Blev både middag i fredags, fest, frukost, lunch och middag i lördags och så vidare. Men sedan i söndags är kidsen inkvarterade hos honom och jag ska väl på allvar ta hand om mig själv ett par dagar.
Det väntar en vecka med jobb, långluncher, långväga besökare och en och annan tur till stan. Det känns både förväntansfullt och lite spännande, även om semesterlängtan är stor just nu. Jag fortsätter fylla mina dagar med roligheter och har carpat så knasigt mycket diem att jag känner mig rätt emotionellt slut och skulle må bra av att unna mig lite eftertanke däremellan. Jag försöker vara lite mer varsam med vem jag erbjuder min tid och mina tankar och sortera ut människor som tillför för lite, tar för mycket energi eller gör för stort anspråk på vem jag är och hur jag prioriterar. Försöker begripa att detsamma också händer mig hela tiden och även om utsorterandet eller allra mest själva bli-bedömd-biten fullkomligt suger, så är det ju inget annat än det jag håller på med själv. Men så har vi den här gråzonen..., som jag lärt mig se, men inte hantera så bra än. Där energitjuveriet är så snyggt paketerat, att man kan missta det för längtan och en bara vill slita upp det och ge sig hän. Någon fortsätter göra sig påmind med jojofierad var-tredje-dags-korrespondens, medan någon annan är precis så där hårfint nära gränsen av för ytliga och sällsynta hälsningar, men ändå lyckas lägga en pinne på glöden, och hålla elden vid liv.
Igårkväll tränade jag på att umgås utan att bli bortsvept och hänförd och det är kanske bra träning det också..., trevligt var det i alla fall om än förväntningarna hade varit andra. Men när dagens regntunga himmel under kvällen blev blå igen och solen glittrade i vattenbrynet där fiskstimmen slog mot strandkanten likt vågor som ångrar sig, kändes det liksom fint och väldigt tillräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar