Att premiärskriva på bloggen är lite som att premiärhångla med den femtonårige ostyriga pojken med för stora kläder, medan veggomaten lagar klart sig på spisen, en solig novemberdag för väldigt länge sedan. Fumligt, förväntansfullt och trevande.
Mitt liv har tagit en ofrivilligt ny vändning. Som om jag har hört pipet och tvingats vända blad fast jag inte tittat färdigt på sidan innan. Det jag tagit för självklart finns inte längre kvar och min livskarta ritas om. Begrepp som tillhörighet, hem, familj och tillit omdefinieras och det som nyss var väsentligheter har förlorat sin innebörd från en minut till en annan.
Om ett tag kanske jag kommer att titta tillbaka på den här tiden och uppskatta den. Som att den förde med sig något bra. Kanske kommer jag att vara tacksam. Tacksam över att jag fick möjlighet att ompröva mina val och vad jag vill ha ut av livet. Men än är jag i det mörka. I känslan av förlust och förvisning. Utröstad ur mitt liv och fråntagen det jag älskar mest och värderar högst, i ett icke tillstånd där jag regisseras utan manus eller scenkläder. Naken och utelämnad med hjärtat i handen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar