I have been to hell and

En kväll den här veckan spenderade jag på Moderna och utställningen "I have been to hell and back". Blev betagen av Louise Bourgeois liv och konstnärskap. Att kvinnan inte breakade förrän hon var över 70 år gav mig en behaglig känsla av tillförsikt och då tänker jag i första hand på livet som sådant och inte nödvändigtvis på att det finns tid kvar att slå igenom. Mer att livet kan vara en hel vägg full av livshändelser och att 17 år i en relation och riktning förhoppningsvis är en mindre del av en större helhet och att ett långt och intressant liv kommer att innehålla olika faser, utmaningar, sammanhang och relationer.

Det har gått lättare att andas den här veckan. Och varit enklare att äta. Och skratta. Jag har haft möten och samtal på jobbet och efteråt kommit på mig med att inte tänkt på ensamhet, sorg, saknad eller utsatthet på en hel timme. Och så har jag klippt av mig håret. Och färgat det mörkare. Befäst förändringen i min kropp. 

Men det har kommit bakslag också. Som ikväll. Att komma hem för helg i overkligheten. Långsamt rulla fram på kvarterets regnvåta gator. Se alla kök med dämpad belysning och levande ljus, alla fredagspeppade par med vinglas i handen som lagar mat tillsammans. Längtan efter bortplockade skor från hallgolvet, musik i bakgrunden och den befriande känslan i klivet över tröskelsen efter veckans sista arbetsdag. Åh som jag saknar den. Istället parkera på gatan. Låta sekunderna gå. Förgäves söka efter energin som fjäderlätt ska föra mig från förarsätet bort mot entrén. Vädjande leta efter tecken på fredagskänsla och ansträngning. Tveka med handen på handtaget, svälja besvikelsen över kaoset i hallen, och tystnaden inifrån. De har rest sig från matbordet. Kvar på spisen står torra, ljumma spagetti i en kastrull och på bordet uppvärmd köttfärssås.