Igår fick jag frågan om jag skrev dagbok. Sporadiskt, svarade jag. Personen som frågade nöjde sig inte, utan ställde följdfråga på följdfråga tills jag i samtal på samtal nådde ett "jag vet inte, det har jag inte tänkt på". Den kom som en smäll, insikten att det finns så oändligt mycket jag inte har ägnat en tanke, tagit ställning för eller funderat kring. Inte ens inom de områden som jag spontant känner mig tryggast med, som ligger mig nära. Som mitt skrivande. Eller mina hotelldrömmar.
Så ikväll har jag ägnat mig åt eftertänksamhet. Åt att känna efter. Åt att spegla mig och mitt trassel längs vägen ut ur mörkret, in i ljuset.
Jag gick in i en ny fas i påskas. Bestämde mig för att tillåta mig själv mer och börja träna på saker. Bli modigare, utmana mig att kliva utanför bekvämlighetszonen, ta tag i saker jag skjutit upp. Slå ner ett och annat hjärnspöke, bli upptryckt mot väggar, reclaima min egen 17-årings livslust och erövra den alltid saknade känslan av duglighet.
Betraktat utifrån ett poolkantsperspektiv går det helt okej. En kär vän till mig och jag brukar kalla det storhetstid. När vi har vind i håret, musik i stegen och vi tycks kompatibla med omvärlden på de mest gynnsamma sätt. Som en sjuårings första sommarlovsyra hoppsa-steg över solvarma trottoarer.
Jag har fått skratta mycket. Jag har skälvt, häpnat, chansat, sprungit, andats, lekt, nynnat, virvlat, överrumplats, njutit, drömt och svävat. Sånt som sker när man släpper kontrollen och tillåter sig själv att räcka till. Somliga, kanske rent av samma vän, skulle säga att jag sitter där och skvätter, och det gör jag kanske. Det är ytligt, fragmentariskt och många gånger lika förutsägbart som förgängligt. Men jag faller mindre djupt varje gång. Slår mig mindre hårt. Jag reser mig fortare, parerar bättre. Och vad jag tränar!
Jag kommer committa igen. Cykla tandem och sova sked. Jag kommer förvänta mig mer och värdera mig högre. Jag kommer sälja mig dyrare och ligga i längre. Jag kommer att dyka från kanten och doppa huvudet. Men aldrig mer förlora mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar