Det stundar högtidsdagar i overkligheten. Midsommar och mellanbarnets bemärkelsedag. För er som inte varit med från början, så har vi redan firat en midsommar i overkligheten och den tillföll han som bodde här förut. Många har därför sagt att årets borde vara min. Men jag är osugen på bråk och det är de facto pappavecka..., så jag ställer mig in på någonting annat. Fast det svider och skär.
Om de bara inte låg tillsammans (de små grodorna och åttaårsdagen alltså) så kanske det känts mer hanterbart. Men jag hade de mest förtjusande midsommaraftnar i min egen barndom och det är något av en favorithögtid för mig. Samtidigt är det lite dubbelt. För förra året fantiserade jag snarare om pripps-blå-reklamen (snart kommer vi behöva förklara för en ny generation vad vi menar med det uttrycket)... In i det sista trodde jag någon skärgårdsprins skulle ringa och fråga om inte just jag var sugen på gråa stickade tröjor, tjärdoft, nakenbad och vuxensamvaro. Bli bortrövad från allt som skavde och värkte här hemma. Istället blev det kryckor, våta byxben i vattenpölar och ganska mycket skratt tillsammans med ungar och ex och sen gjorde jag stan med brorsan, hans harem och förvånansvärt få andra Stockholmare. Det gick det med. Och det sägs att man vänjer sig.
I år finns det ju rent av en skärgårdsprins. Och en fantastisk vän som bjudit med oss till ett gästfritt hem i Öregrund. Så nog kommer jag få fira allt. Det är inte grejen. Grejen är att jag vill glädjas åt att han som muttrat sig igenom årets längsta dagar, att han som aldrig brytt sig om midsommar förut, som inte kan sitta bekvämt på en picknick-filt, som aldrig bundit kransar eller med ett leende svängt om till jungfru skär faktiskt ska ta barnen till farmor och farfar och visa nya flickvännen sin barndomsbys firande. Jag vill att denna sura, bittra smak av missunsamhet, skuld och förvisning ska lämna min kropp. Låt mig istället fyllas med acceptans, låt mig förlikas och hjälp mig att tillåta mig själv att ge mig lite sinnesfrid.
Och min nära tvångsmässiga konstruktion att duka nallebrickan (som jag vunnit en gång på husmodersföreningens paket-tombola hemma på min farmors basar) traditionsenligt varje födelsedag på i stort sätt samma sätt är minst tusen gånger mer viktigt för mig än för födelsedagsbarnet själv, det vet jag ju innerst inne. Jag kan bara krama mina tummar hårt att de ändå pallrar sig upp och sjunger för honom på morgonen. Även fast de befinner sig i ett hem där sådant inte tillskrivs betydelse.
På söndag möter jag honom med ballonger. Och kramar. Och paket. Och det blir bra och fröjdefullt. Och vi ska fejstajma på hans nya telefon på rätta dagen. Och det kommer gå. Och det kommer vara tillräckligt. Och vilket år som helst blir det min tur. Då blir kanske utmaningen att få med de finniga, pubertala tonåringarna till stugan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar