Jag vaknar av solljuset som slår in genom fönstret i det gästfria hem jag fått fira midsommar i. Mitt varma lår har klibbat ihop med ett annat varmt lår och jag bäddar hjälpligt i den överslaf vi ratade igår. Sedan smyger jag upp till fågelkvitter och daggigt gräs, med en handduk om axlarna och badkläder i handen. Jag hämtar upp ett par träskor utanför storstugan och beger mig de av ägarinnan uppmätta hundra steg ner till stranden. Badkläderna är fortfarande blöta sedan midnattsdoppet, men det bräckta vattnet lent och ljummet mot kroppen. Det är nästan omöjligt att föreställa sig en bättre plats eller ett bättre sätt att börja sin morgon på, om det inte vore för en enda sak.
Idag blir han åtta. Ev av de stora kärlekarna i mitt liv och min ständiga utmanare. Den innerliga, omedelbara, sensibla, inkännande, reaktiva, vetgiriga och kvicktänkta parvel jag fått äran att vara mamma till.
Det är ovanligt för mig att inte ha makt över att vara där jag vill vara i tillvaron. I alla fall fysiskt. Det hände att semesterresorna gick till andra platser än jag önskade när jag var liten, att jag var tvungen att åka med till landet och missade en rolig fest i stan, att någon annan fick äntra dansgolvet med killen jag trånade efter eller att jag fått två inbjudningar till kalas samma dag och helst velat gå på båda. Men jag har ingen tidigare erfarenhet av att inte få finnas vid mina barns sida när de blåser sina bemärkelsedagsljus. Jag har sagt att jag ska hålla ihop idag. Att jag vet att det inte var så farligt för honom. Att han har det bra där han är. Vi är friska. Vi är sams. Vi har mat på bordet, medborgarskap, vänner och familj. Jag har en fantastisk helg och ett varmt och spirande sammanhang att befinna mig i. Men innan jag släpper det så tänker jag gråta en stund till. För att jag just i detta nu inte får sjunga falska födelsedagsvisor, pussa hans nyvakna panna och se hans förväntansfulla stjärnögon glittra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar