En vecka utan vardagar

Jag höll på att göra det igen... Inleda med att det blivit oktober. Kanske något om färgerna, sensommarkänslan den här helgen, om att tvinga sig själv att ha strumpor i väskan (innovatörer, det finns SÅ mycket kvar att göra kring strumpor!) eller något om sjalarna. Det är mitt absolut mest enkla sätt att släta över att den här veckan är svår att beskriva i ord.

Den har maxproppats. Veckan alltså. Jag skulle inte säga att jag flytt, utan mer fyllt den med människor, möten och sammanhang som jag längtat efter, trivs med och tror mig behöva. Det har blivit lite sömn, för lite träning och för mycket vin om vi ska hårddra det. Men optimalt med skratt, innerliga samtal, nya platser och en fantastisk mix av alltidfunnitsdärvänner, längesenvisågsvänner, vadvillvimeddethärvänner, vibehöveringendefinitionvänner och helt nya möten med människor som blir insläppta och har släppt in mig på ett sätt som är fint och väldigt värdefullt.

Som vanligt har jag sovit ett par nätter hos Christina. I hemmet som alltid är lagom mörkt när man somnar och alltid skirt ljust när man vaknar. Fått en egen låda i badrummet och te i soffan fast jag kommer mitt i natten. På sängbordet står en blå glasflaska som jag tror är en oljelampa, en mönstrad rosa-orange gris och några porslinsfåglar. Jag gillar sovaihopgrejen, höra hennes andetag och några snarkningar, dricka kaffe tillsammans och gå morgonpromenader. Det är tryggt och varmt här. Och jag duger alltid.

Veckan har bjudit på insikter också. Om ett par saker jag processat en tid. Jag har lärt mig några nya grejer, har introducerats för ny musik, ätit mat som jag ska försöka laga själv och haft ont i kropp och hjärta sen förra helgens bryggupptagning. Men när jag försöker skriva om det här så trycker jag aldrig på publicera så för att komma till skott med just det så blir det inga djupdykningar idag.

Idag är det söndag. Ta emot barn-dag. De har önskat att vi ska handla ihop, laga tacos och äta glass med maränger och strössel. Eftersom inte veckan inneburit någon egentlig hemmakväll för mig känns det som ett utmärkt sätt att få hem dem på. Normalisera och varva ner. Försöka ta in att det här är mitt sen-liv. Det finns inget som står på paus och väntas in. Det kommer att vara en tillvaro av kontraster, suddiga ibland och knivskarpa ibland. Det är 12 år kvar tills de i bästa fall gått ut gymnasiet. Jag vet ganska lite om vart livet kommer föra oss under dessa år, men satsar på en mer närvarande vecka än förra barnveckan. Det är ett lättslaget mål. Vi ska gå till badhuset och fira fredag med kusinhäng. Greja lite med rumsbyten och åka till tippen. Göra läxor och sova i hög. Allt och ingenting är precis som vanligt.