Den 25 oktober 2011 tog en av de finaste människorna på den här jorden sitt sista andetag. 32 år ung och förintad av monstret. Hon som inte tålde blod, doften av sjukhus eller nålar. Som fick prövas mer än någon ska behöva. Som fick sövas på de mest utelämnade sätt, stickas med tjocka nålar och utstå smärtor som jag inte själv kan föreställa mig. Som till slut befriades från plågor, men i samma stund fråntogs det hon värderade högst. Som fick lämna sitt eget kött och blod, sitt hjärtas skatt och ögonsten innan han ens fyllt 3.
Hon var ett av mina vittnen. En sån här vän som vet allt och tycker om en ändå. Som hjälpte mig tillbaka när jag kände mig otillräcklig och slagen till marken. Som stannade när jag svek. Som utmanade mig och såg till att jag utvecklades. Emellanåt kände vi oss för mainstream, tråkiga och blekfeta och försökte få bulimi. Vräkte i oss semlor och peppade varandra att spy. Det brukade sluta med att vi kom fram till att vi halvdög ändå. Som tur var. Allas vägar är krokiga, så även hennes. Hon hade gått på smällar. Fattat dåliga beslut. Blivit övergiven, lurad och besviken. Men alltid rest sig. Alltid förlåtit.
Hon lyste upp det mörkaste av rum, bangade aldrig ur, ställde alltid upp för andra, bakade grymma kakor, tog ställning för de svaga och visste hur man ställde till ett ordentligt kalas. Några av mitt livs roligaste ögonblick har jag haft tillsammans med henne. Hon gav mig punken, skakade om mig när jag var för stiff, var kung på matchmaking, en god lyssnare, befriade prestigelös och sket ofta fullständigt i hur hon uppfattades andra. Hon kunde umgås med de flesta och det kryllade alltid av vänner runt henne när vi växte upp.
Älskade Sara. Du skulle förstå allt det där jag inte kan prata med någon om. Det kändes som om dina öron aldrig tröttnade. Jag saknar dig till månen och tillbaka!
"När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då"
L Winnerbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar