"Hur känns det nu?", frågade vännen medan de gick ner mot stranden sista dagen innan hemfärd.
"Hur det känns?", frågade jag som för att köpa mig lite tid innan jag svarade.
Väninnan tog utrymmet och specificerade sig. Det fanns inte längre någon möjlighet att komma undan med en axelryckning eller ett kvävt skratt.
Jag citerade för oklar gång i ordningen Hannas fantastiska avskedsskildring; "She craved for an end to this dreaded ending". Egentligen har jag ju redan förlorat, det blir nog enklare när kroppen börjar fatta det. Så jag på allvar kan få hantera det. Sörja det som inte blev. Vänja mig. Illusionen som jag föreställde mig den, finns ju definitivt inte. Det var ju inte det här jag hoppades på i mars.
"Vad hoppas du nu då?", fortsatte hon medan havet tornade upp sig framför oss.
"Att han ska säga det, tror jag", fortsatte jag släpande. "Just nu spar han på mig och det orkar jag egentligen inte." Samtidigt dömer jag honom inte, han gör precis som jag brukar göra. Väntar ut. På att den andra ska tröttna. Ta steget. Säga stopp. Jag vet inte om det är stolthet eller hopp, just nu orkar jag inte ge honom den utvägen. Han har sagt att det brukar bli så. Att tjejerna ger upp, medan han velar.
"Men han kommer ju inte att säga det. Han kommer ju bara bara sluta höra av sig". Hon har nog rätt. Min vän. Hon brukar ha det. Han kommer sudda ut sig och jag kommer sitta här med mitt förstoringsglas och leta spår av liv och närvaro när jag får en stund över eller när andan faller på. Det är förgörande. Som att vistas i ett rum där syret långsamt försvinner. Eller äta makrill.
Imorgon flyger vi hem. Till kärlek utan villkor och eftertanke. Till några som inte behöver sakna mig på prov. Vad jag längtar efter att sova i hög och suga ut den här sommarens sista semestervecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar