Nu är det uttalat. Orden är sagda. Luften rensad. Det tog ett tag att acceptera.
Det räckte inte. Vi ville. Vi försökte. Vi gav upp.
Det var inte ens särskilt svårt. För det är ju som han säger. Att jag förtjänar kärlek utan betänketid.
Med förvissning om att smulpaj kan vara supergott, sopar jag upp och knådar ihop mig igen. Jag har längtat efter henne. Hon som hänger ungefär ihop. Och som inte låter sig begränsas.
Min vän Peter skickade mig ett par rader om att avsluta något man vet inte kommer bli. Han beskriver det så bra. Som att vi bara gör plats för ren och fin kärlek. Jag ska försöka freda den platsen. Bo in mig. Besöka den emellanåt. Säkerställa att jag gillar att hänga där själv och på så sätt göra den åtkomlig och trivsam även för andra.
Tills dess odlar jag andra "på riktigt"-relationer, tar ett omtag om klättringen, fördjupar mig i arbetet och umgås med min lillfamilj. Det finns så många bra människor omkring mig nu. Det finns ingen anledning att forcera in fler.
"You are what you love and not what loves you back", sjunger fina Sofie här med Christian Kjellvander i 100 words for fear. Och de orden håller mig sällskap ikväll.
♥
SvaraRadera